När jag var liten lyssnade jag på Freddy Mercury och montserrat Caballet när de sjöng Barcelona. Jag var så liten att jag inte förstod riktigt, så jag sprang runt här hemma och sjöng Pantalones (byxor på spanska). Ja, så kan det bli ibland. I vilket fall som helst är det en ganska trevlig sång, om inte annat kan man beskriva den som pampig. Ja, den är nog i ordets rätta bemärkelse pompös, rent utav. Dagarna går och ibland när jag tar en promenad i solstaden så letar min hand i luften efter sin handfrände, men hittar ingenting. Bara trevar lite tafatt i luften och tror att den är strax bakom eller framför, men icke. Så handen stoppar förvirrat ner sig i fickan eller börjar greppa tag i väskans handtag istället. Och där vilar handen och känner sig lite ensam, lite bekymrad, lite förvirrad. Men jag bara tjoffar på lite rosa nagellack på den stackars handens naglar och låter kattfan riva sönder handen när han är på lekhumör. Ja. Kanske är det så man ska tas med saker. Search and destroy, som Stooges skulle ha sagt.
Gimme danger little stranger, skulle de också ha sagt. Jag måste bara hitta främlingen först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar