I want your loving and I want your revenge, you and me could write a bad romance!

Detta Lady Gaga-citerande måste upphöra. Det måste få ett slut! Annars går jag väl snart runt och säger att jag vill rida folks discopinnar.

Och Telephone-videon är mig en gåta. Man flörtar vilt med Kill Bill och Thelma och Louise-historier.



Och i Videophone flörtas det med Reservoir Dogs istället. Hmm.

Fit but you know it.

The friend of a friend of a friend.

Ja, inte riktigt så. Men het som fan är han. Och nu dök Tom Waits "I hope that I don't fall in love with you" upp i min slumpade spellista. Falling in love just makes me blue.

Imorgon vid denna tid är jag en fri kvinna. Halvterminstenta nummer ett för i år är ett minne blott då. Och då ska jag belöna mig själv med något. Antagligen Bioshock på kvällen (min kompis kommer inte bli av med mig nu. Eller, det har ju faktiskt inte gått att bli av med mig de senaste femton åren...) och sen på fredagen och lördagen ska jag göra Stockholmsnatten osäker. (Ja, en överdrift. Men ändå!)

Now it's closing time. The music's fading out. Last call for drinks, I'll have another stout. Well, I turn around to look at you, nowhere to be found. I search the place for your lost face, 'cause I'll have another round. And I think that I just fell in love with you.

Where is my mind?

Marla Singer: "Tyler, you're the worst thing that ever happened to me."

Marla Singer: "You're doctor Jekyll and mr Jackass."

Marla Singer: "You fuck me, then snub me. You love me, you hate me. You show me a sensitive side, then you turn into a total asshole. Is this a pretty accurate description of our relationship, Tyler?"

Narrator: "You met me at a very strange time in my life."

Fight Club är helt otrolig. För varje gång jag ser den, desto mer älskar jag den. Allt som man inte förstod första gången är så självklart och så skickligt gjort andra eller tredje gången man ser den. Jag älskar den. Och Marla Singer är allt jag vill vara. Helena Bonham Carter kan omöjligen göra en excentrisk rollkaraktär orättvisa.

Nu borde jag lyssna på Pixies och äta glass. Tisdagsnöje supreme, såhär lagom inför en stor tenta.

Be my baby.

Det var ett tag sedan jag orkade skriva sist. Jag har dränerats min energi och jag försöker tentaplugga, utan några större resultat. Men vad fan, det här är ju inte hela världen. Det man har vid sidan av, kallat livet, är faktiskt lite viktigare. Ikväll ska jag unna mig en filmkväll och hoppas att jag kan slappna av lite i gott sällskap utan att tänka på tentor och andra jobbiga saker som försiggår i mitt huvud och som mina kära vänner fått höra mycket om senaste tiden. Jag ska i alla fall få träffa en liten katt (Murre, oroa dig inte, du äger mitt hjärta) och ta mig till nya delar av staden. Upptäcktsfärd! Och nu, en klassiker av Ronettes som gått på högvarv i mina små datoranslutna högtalare senaste dagarna. (Vilket även Shirelles Will you still love me tomorrow? gjort) Motown är lika genialiskt då som nu.

The night we met I knew I needed you so
And if I had the chance I'd never let you go
So won't you say you love me
I'll make you so proud of me
We'll make 'em turn their heads
Every place we go

and i'll sing in your ears again.

Min vecka är hysterisk. Det händer för mycket, men det är inte jag som tar den största smällen just nu.

Allt. Blir. Bra.

Så är det. Och nostalgin med britpop tar en tragisk vändning.

kate moss, schkate schmoss.

Ja, likheten är ju verkligen slående... (Ett uns av ironi hade hörts i detta konstaterande om jag talat högt istället för att plita ner detta på ett tangentbord) Men varför klaga. Dohertys gamla flamma är trots allt vacker. Och jag pluggar dåligt och ska verkligen lägga på ett kol nu.

högstadienostalgi.

Helgrequiem.

Helgen börjar alltså på fredagkvällen, såklart.
På Spåret och trötthetskoma inledde det hela, samt ett hurtigt danspass på fredagen. Ett medelpass jympa på lördagen fick avsluta träningsveckan (3 ggr/vecka!) och leda till lördagens trevliga kvällsaktivitet med oväntat stor middag hos Daniel (9 pers!) med efterföljande utgång (dock var jag trött pga uppstigning kl 07 ungefär av någon underlig anledning, samt tvättstugedonande under dagen). Söndagen avrundade helgen med fika med Adam (alldeles för längesen, måste hänga oftare!), telefonsamtal med Sofia (åh, vi kvinnor, så vi ältar och analyserar och drabbas av hormonsvängningar) och strykning.

Ja, jag finner strykning väldigt avslappnande och avkopplande. Det är nog min favoritsyssla. Ja, vad gäller hemmet alltså. Såklart har jag andra saker som jag finner mer stimulerande, om vi ska tala om sysslor överlag. Det vore väl tragiskt att lista strykning som nummer ett på den listan, måste jag säga.

Den stora grand finale på helgen blir nattens Oscarsgala eftersom jag är så töntig att jag brukar se den varje år. Ja. Det är en orgie i onödigt utslängda pengar, dåligt skrivna skämt och tårfyllda tal med tack till Gud för framgången. Men av någon anledning gillar jag det. Slå mig för det, gör det då.

Dagens vackraste:

Ayn Rand-koma.

Efter att ha gjort ett besök på Stadsbiblioteket och kommit hem med Ayn Rands bibba Atlas Shrugged så ångrar jag nästan bittert att jag för några dagar sedan ringde till bibblan för att be dem lägga undan den åt mig. När jag väl kom dit idag och hämtade min 1200 sidor långa bok så undrade jag i mitt stilla sinne: "ska jag verkligen låna denna?". Jag tänkte även tanken att jag borde börja med The Fountainhead i stället. Men nåväl. Nu sitter jag här med min tegelsten till bok och undrar vad jag håller på med. Under den ligger Gellert Tamas De Apatiska i högen, och den har jag nog bara läst 50 av 600 sidor. Och Jane Eyre ligger bredvid och där har jag kanske läst 70 av 480 sidor. Och så har vi John Stuart Mills texter där jag bara kommit till förordets slut. Och Persepolis, serieboken jag fick i försenad födelsedagspresent av en vän, där jag också läst kanske 40 sidor. Och Eleanor Rigby av älskade Douglas Coupland är väl den enda bok jag läser i kontinuerligt och har kommit ungefär halvvägs.

Jag måste verkligen börja styra upp mitt läsande. Det är ett kamikazeuppdrag att samla på sig så mycket för att sedan läsa sporadiskt i var och varannan bok. Det måste vara mina kvinnliga simultanförmågegener som till sist har slagit över till total kaos, likt vad som måste ha försiggått i Van Goghs hjärna en gång i tiden. Ja, ungefär i alla fall.

Sofia ansåg idag att jag fått "det bästa smset ever!" och skrattade virtuellt i min mobil när hon svarade på mitt sms. Jag är inte lika säker, men jag skrattade gott ändå. Nu lyssnar jag istället på Rufus Wainwrights Between my legs, gläds åt att jag fått massa nyttiga saker gjorda idag, att jag snart ska träna (ja slå mig, jag är typ Daniel Westling) och att jag ikväll ska träffa jurister och gå ut. Men tills dess,Rufus i massor!

Shutter Island.

Det är snyggt och stilrent och Scorsese och DiCaprio är en fin kombination. Jävligt bra det här. Och som tur var hade jag inte läst Lehanes roman innan. Då hade ju hela grejen gått förlorad. Men såklart, nu kan jag inte läsa den utan att förlora överraskningen.

strange what desire will make foolish people do.

Aaah. Helena Christensen är en av de snyggaste supermodellerna någonsin, och jag hade glömt exakt hur dåligt bra den här låten och videon är. Det går väl inte att göra annat än att älska denna cheesy video och tänka att Chris Isaak i alla fall var värd sin one-hit-wonder. För den är lite söt trots allt. Smsade tidigare idag min vän (det finns teorier om att hon och jag är densamma, men det är oklart vem som skapat vem och vem som existerar på riktigt) och listade låtar som "Wicked game" - Chris Isaak, "I hope that I don't fall in love with you" - Tom Waits, "I don't wanna fall in love" - She wants revenge och "You don't know where your interest lies" - Simon and Garfunkel. Ja, det är sånt man kan lyssna på när man ändå har Wicked game på hjärnan helt enkelt. Även Shirelles "Will you still love me tomorrow" och Elvis Costellos "I want you" kan duga, trots att den sistnämna handlar om ett förfärligt triangeldrama där han blir lämnad ensam kvar. Aaaah. Musik musik, som Dag Vag skulle sjungit.