it's better to have loved and lost than to live with the psycho the rest of your life
"- Trist. Jag har the hots for one of X kompisar, som jag även pluggat med. Men eftersom jag är så bra på att stalka folk (tack fejjan) har jag insett att han har tjej. Jahapp. - Det är lugnt att ha the hots för någon som har tjej. De kommer ändå göra slut."
Har läst SCUM-manifestet nu igen och blir lika lycklig varje gång. Blev även klar med Everyone loves you when you're dead av Neil Strauss. Det är ett bra stycke musikjournalist han är, trots allt. Ska läsa The Game senare. Just nu gäller Douglas Couplands Generation A, Paul Austers Sunset Park, H.P. Lovecrafts noveller samt Philip K Dicks Do androids dream of electric sheep?
Jag hoppas att du aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod. Alltså, aldrig. Inte ens när du får en ny.
Det finns en lek som är extremt underhållande. Man tar låttitlar eller filmtitlar och byter ut ord till "bajs". Eller "kuk" eller vad man nu känner för. Igår resulterade det bl.a. i följande: Generation Bajs Låt den rätte kuken komma in Linje Bajs Borta med kuken Rebell i bajs Bajshunter Singing in the cock Den gröna kuken Tillbaka till bajstiden Eternal sunshine of the spotless kuk Dr Strangelove eller hur jag slutade bajsa och lärde mig att älska kuken Bajset är underbart Indiana Jones och den fördömda kuken Bajssmällan 2 Bajsarna i Caribbean - Svarta bajsets förbannelse Sagan om Bajset Sagan om de två bajskorvarna Sagan om bajsets återkomst Vi hade i alla fall tur med kuken Mannen som kunde bajsa med hästar Mannen som bajsade för mycket Bajsoff Jag vet vad du bajsade förra sommaren Bajsa med vargar (Eller Dansa med bajs) The sound of bajs Kan du bajsa Johanna? Million dollar bajs Dancer in the bajs Bajsen från Montmartre Guds bajs The passion of the bajs Requiem for a cock Sjätte kuken The blair cock project Min vänstra kuk Vem bajsade dit Roger Rabbit? Göta Anal En fisk som heter bajs Top Bajs Den lilla bajsjungfrun Lejonbajset Bajskontakt av tredje graden När kuken tystnar Crouching tiger, hidden cock No cock for old men Agent 007 - med rätt att bajsa Leva och låta bajsa
Det finns vissa ord som jag ibland förvånas av när de trillar ut ur min mun - inte bara när jag skriver juridiska texter, utan när jag faktiskt talar med människor öga mot öga, såväl jurister som icke-jurister. Det är ord som jag troligen aldrig skulle ha använt om jag inte studerat juridik. Exempel på dessa är följande:
Avkall Ponera Torde Inkongruens Avrop Obilligt Oskäligt Diskrepans Eljest Fordra Vara för handen
Listan kan göras lång. Sen finns ju alla strikt juridiska uttryck på latin som man också har lagt till sig som ett andra skinn. Jag har formats till en borgerlighetens affischplats, och jag spelar gladeligen spelet. Samtidigt sjuder föraktet under ytan för att undvika att jag aldrig, aldrig någonsin blir det jag hatar. Fast jag hatar dem inte. Jag tycker om dem. Det är nog min stora sorg i livet - att jag inte kan hata särskilt många människor. Tvärtom tycker jag om de flesta, jag vill tro gott om alla. Om så gott som alla vill jag tro att det finns en inre kärna som bara inte kan vara ond. Men se där verkar jag ha fel.
Jag önskar nog att jag var fjorton år igen, lyckligt ovetande om framtidens ångest, ovetande om vad män skulle göra med mig, ovetande om hur tomheten skulle infinna sig i ett Stockholm som tillfälligt har förlorat sin charm hos mig. Hos MIG, en kvinna som alltid älskat Stockholm över allt annat.
Men det är lugnt. Det kommer tillbaka. Kvinnan, katterna, karriären.
Men vad som aldrig kommer tillbaka är nog den där naiva fjortonåringen som inte behövde tänka på framtiden, på arbeten, på relationer, på vad som är "det rätta" att göra i olika situationer, på självrespekten, på ångest, på sorger, på rädslan över att förlora saker som faktiskt betyder något. När man är liten vill man bara växa upp. Det är ett stort misstag att påskynda den processen. Alla åldrar har väl sin charm. Men barndomen kommer jag alltid sakna.
Positively 4th Street har fått sin moderna uppföljare. Det är fantastiskt bra.
Har tänkt på dig länge, verkligen tänkt Hur jag skall få dig att förstå hur det känns Hur jag skall närma mig detta, våga berätta Släppa, få hjärtat å lätta Rädd att jag kanske hade läst dig fel Kan jag säga nu med säkerhet Att min första instinkt var korrekt Nu vill jag uttrycka det i klartext Du är helt klart unik och speciell Universum är vigt åt dig själv Djupaste platsen mörkaste delen Av min själ vill jag berätta det här
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder Vad som än händer.
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten Blixtar prickar dig
Hälsa till satan Vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer Du vet vad jag känner Jag vet att du hör
Jag hoppas Du får leva med dig restenavdittliv
Att du lever med det i all evig tid
Jag hooka’ dig en plats att bo när det var svårt Gav dig min axel när du var full av gråt Låna dig pengar att klara dina knipor Hamnar du i helvetet skicka mig ett vykort Min kamera försvann, du skyllde på min föredetta vän Som du dessutom knulla i min säng Vill hellre genomleva nittionio jävla vintrar Att rulla naken över krossat glas, äta fimpar Än att nånsin igen känna dina vibbar Du ljög fan bättre än delfinerna simmar Huvudperson i mina sämsta minnen Om du var sist på jorden i elfte timmen
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten Blixtar prickar dig
Hälsa till satan vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer Du vet vad jag känner Jag vet att du hör
Jag hoppas du, Du får leva med dig, Du får leva med dig, Du får leva med dig, ..restenavdittliv
Du får leva med dig..
Du spela mina nerver ut tills dom brast En cancer i röven vart jag än satt Denna här belöningen blir ditt tack Hoppas att din utförsåkning går snabbt Att dom skriver idiot i ditt pass Att du i ditt nästa liv blir en mask Fan vad jag behövde få detta här sagt Blir två ton lättare än vad jag vart
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder Vad som än händer.
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder Vad som än händer.
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten Blixtar prickar dig
Hälsa till satan vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer Du vet vad jag känner Jag vet att du hör
Jag hoppas du, Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny. Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent Och må köttätande myror äta upp dina ögolock så att du alltid är trött Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut.. Och må dina hårddiskar förevigt alltid krasha
Clarence Clemons är död. Jag fick detta berättat för mig i morse runt halv tio och utbrast i ett flertal "Nej!" och "Vad sorgligt. Det kommer aldrig bli detsamma. Fansen älskar honom". Underligt hur mycket en person kan betyda för folk, utan att ens vara deras vän eller närstående. Jag lyssnar på Born to run och nynnar med i saxofonsolot, som jag alltid gör.
Iförrgår utsatte jag mig för ytterligare glassplitter i hjärtat, antar att jag är masochistisk. Men jag tror jag behövde det. Jag tror jag behövde dödsstöten. Och nu läser jag mitt ljusrosa SCUM-manifest igen och tänker att det hjälper lite grann, ett tag. Visst jävlar får det en att hålla huvudet högre när man går på gatan, visst fan får det en att tro att man ska kunna slå ner varje jävel som visslar efter en.
Igår såg jag den fantastiska uppsättningen av Paraplyerna i Cherbourg. Jag har inte varit så nöjd med ett teaterbesök på mycket, mycket länge. Jag älskade den. Jag gråter nästan bara jag tänker på den. Jag önskar att jag fått vara hemma hela kvällen igår och bara fått titta på filmen, dricka te och äta en bulle.
Jag läser SCUM-manifestet och tänker att män kan dö. Ja. Ja, så är det.
Jag ska tillbringa sommaren med Solanas, läsa om Strömqvists, Hemmingssons och Granérs underbara serier och titta på Shameless.
Jag vill köpa pepparsprej och vara olaglig när jag har den i väskan. Jag borde ha spottat på de skinheads jag såg på Söder idag. Jag borde ha slagit till alla de män som tittat med onda blickar på mina ben när jag har shorts, jag har väl för fan rätt att göra som jag vill. Jag ska bli hårdare och kallare, jag ska bita ifrån, jag ska få en fet karriär, jag ska ha underbara katter, jag ska fan frysa ner mina ägg och få barn och bli en underbar ensamstående morsa när jag är 32 år.
Jag orkar inte bry mig. Ni är svin, och jag var - och är - er pärla.
Är jag såhär bitter? Nej, antagligen inte. Men idag, IDAG SÅ ÄR JAG FAN DET.
Jag är så trött på det här. Det är alltid samma sak. Jag har blivit brutalt dumpad helt utan förvarning. Jag har tagit hand om en alkoholiserad trasig man och gett honom mitt allt och behandlat honom som om han vore det viktigaste jag hade. Jag har blivit mer eller mindre utslängd av en karl som tydligen kom på att han borde behandla den tjej han dejtade med lite mer respekt. Jag har blivit bortvald för ex och fått höra de klassiska orden om att det finns känslomässiga problem hos den karl det rört sig om. Att sedan ligga och sova i personens famn leder bara till obeskrivlig ångest och många vakna timmar på natten.
Men allt det här spelar ingen roll. Det finns inga ord som kan trösta den som ständigt får ta skit, ständigt blir nedtrampad. Varje gång jag träffar någon som jag tror mig tycka om så bygger jag en mur och är noga med att inte låta folk göra mig illa. När jag väl har sänkt garden och släpper in folk i mitt liv, så är jag total. Jag är generös både materiellt och med mig själv och mina känslor, och jag vill inget hellre än att vara snäll mot de personer jag tycker om. Men varje gång får jag bara skit för allt jag gör och försöker göra. Alla gånger som jag fått ta skit, som jag valts bort, som det funnits någon annan som varit bättre än jag, så har jag hamnat lite längre ner. Jag bygger upp murar av dryghet, spydighet och ironi, och är övertygad om att jag är svår att älska, svår att tycka om. Jag har inga hungerkänslor och har bara ätit några skedar gröt och några klunkar kaffe. Helst vill jag bara lägga mig ner och sova i en vecka. För varje gång jag blir trampad på såhär, så sjunker jag och blir en liten, ynklig patetisk varelse som inte har någon som helst självförtroende. Jag minns inte hur många gånger igår under vårt sju timmar långa samtal som jag fick höra att jag var smart och allmänbildad. Något som jag bemötte med att "nej, det är jag inte alls. jag är inte ett dugg smart. jag har klarat juristlinjen på ren envishet, och min allmänbildning är under all kritik". Den duktiga flickans dilemma. Jag tillåter mig inte att tro gott om mig själv. Nej - för jag är en trasig själ som med stor sannolikhet kommer att råka ut för män som krossar mig sakta, sakta, sakta ett oräkneligt antal gånger till i mitt liv. Och som vanligt slutar det med att jag dövar smärtan med alkohol, snus och cigaretter.
Jag tror faktiskt att ni alla har fått mig att avsky mig själv. Tack.
Ah! Vilken stad! Vilket land! Endast i Amerikatt kan man förvänta sig landets flagga på var och varannan byggnad och på varje tunnelbanevagn, hemska reklamer, fet mat, sockerchockmat, extrema reklamskyltar och andra roliga företeelser. Jag har just avslutat min sista tenta och har nu vad man kallar sommarlov. Känns helt underbart. Och först tog vi Manhattan, sen tar vi Berlin!
Jag ser framemot den underbara sommaren, mot kära återseenden och långa varma kvällar. Jag har saknat nyhetsrapporteringen i Sverige, för att inte tala om de "normala reklamfilmerna". Aldrig någonsin har jag sett så sjuka reklamfilmer på TV som i New York.
Exempel är The Hip Hop Magician och Education Connection. Helt otroligt att detta kan vara RIKTIGA REKLAMFILMER. Herregud. Det blir ingen Kristallen för dessa inte...
Depeche Mode kanske man borde lyssna på. Helgen var en dimma. Nyss stod man i jobbets bar på fredagskvällen och pimplade sedan öl i kontorsdräkt på Söders sunkigaste hak, och nu är det plötsligt söndagskväll. Lika hemskt varenda gång. Gladare än på länge. Nöjd? Nja. Aldrig nöjd.
Jag har senaste dagarna varit sjuk hemma i min ensamhet. Det är väldigt tråkigt. Tyvärr har jag inte så många bra filmer att se, för de flesta har jag sett, och samma gäller böckerna i bokhyllan. Läste häromdagen ut Douglas Couplands jPod och läser nu Modesty Blaises seriealbum, har några stycken kvar innan även det sinar. När det kommer till filmerna har jag dock en åttiotalsfetisch just nu. Såg The Warriors häromveckan (ja okej, den är från 1979, men andas ändå 80-tal) och nu ser jag The Running Man. Ha! Jag försöker även hitta The Lost Boys och Stand by me så jag kan streama, men har hittills inte lyckats så bra, men vill gärna se om dem. Och så vill jag se Blade Runner igen. Åh, ljuva, hatade och älskade åttiotal.
Eftersom katharsissyftet är stort med att skriva sånt här, så får jag be om ursäkt till mig själv för att ha varit så usel på det på senaste. Livet är just nu hetsigt men spännande. Det är dessutom vår och det finns inget härligare än att inse att det fortfarande är ljust klockan åtta, att sommarskorna och sommarjackorna åker fram, och att uteserveringarna börjar slå upp på trottoarerna. Jag praktiserar och trivs prima med livet, har skrivit trettio sidor uppsats som visserligen inte är så bra, men jag har åtminstone en bas färdig, jag har härliga kollegor och fan - jag tycker till och med att juridik är riktigt kul i praktiken. Visst, kanske inte allt, men jävligt mycket av det. Jag gillar att sitta och rota i lagar, läsa böcker, dra slutsatser, skriva och diskutera... Men nu, när man faktiskt fått ett erbjudande om fast anställning efter bara tre veckor, så är det lite stillestånd i huvudet. Jag skulle ju aldrig jobba på "ett sånt ställe". Jag vill inte offra mig helt. Eller? Jag måste tänka. Jag trivs bra, åtminstone just nu. Får fundera ordentligt. Och livet i övrigt är roligt. Jag dansar, jag dricker, jag socialiserar. Jag har hittat en rolig karl som tar fram det bästa (sämsta?) i mig, jag har insupit kultur, jag ska ut och resa. Allt är bra.
Att det ska vara så jävla svårt att få tag i sin uppsatshandledare? Det är faktiskt nonchalant och irriterande. Speciellt när man faktiskt har lite bråttom. Suck. Jag är så less på allt. Men det ska bli skönt att få sätta igång med allt till slut. Imorgon belönar jag mig själv med Disneyfilm på bio och ikväll ska jag träffa en vän och käka middag eller dylikt ute. Känns som väl spenderade pengar. Eller nja, att betala så mycket för bio som man måste nuförtiden är faktiskt inte alls okej. Jag blir dessutom så förbannad över att reklamen inte är FÖRE filmhelvetet, utan tar upp typ en kvart att den utsatta filmtiden. Jag betalar inte 125 spänn för att glo på usel jävla reklam på storfilmsduk. Jävla SF och deras jävla monopolhelvete. Och SL har lite syndikaliststrejk, så jag försöker hitta alternativa resvägar. Det går finfint. Ha!
Ja, här var det livat. Jag är fullkomligt i stillestånd även över skolan, inte bara över mitt dravel över vardagen här. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, men det fina i kråksången är att jag inte bryr mig nämnvärt! Jag började igår odla små chilifrön, cirka sju sorter tror jag, så nu står mitt fina växthus och gottar sig under växtlamporna. Detta innebar att meditationstillståndet börjar infinna sig. Jag kommer nog aldrig bli en mamma eftersom jag inte är så förtjust i barn, men jävlar vad jag älskar katter och blommor. Speciellt chiliplantor eftersom jag kan ÄTA det som plantan bär. Helt fantastiskt. Och man får ett obegripligt lugn över sig. Påta i jord, plantera om i sinom tid, dutta med blommorna så de pollineras... Det är mer meditativt än något jag kan komma på. Visst, en god bok i all ära, eller en bra film. Men att hålla på med plantor är min grej. Plus att jag tycks ha relativt gröna fingrar, så hela projektet blir väldigt givande för mig helt enkelt. I övrigt vet jag inte vad som hänt. Antagligen har jag kommit i nirvana efter att börjat med odlingen, så jag kan inte minnas riktigt vad som skett. Ja, säkert massa supande och dansande, massa ångest över praktik och examensarbete - vilket dock verkar ordna sig utmärkt nu märker jag - lite intervjuer, lite träning...och så har jag börjat försöka läsa skönlitteratur igen! Jag började med Franzens Freedom och läste typ 150 sidor. Den är bra men av någon anledning kom jag av mig och läser nu istället Ajvide Lindqvists Låt de gamla drömmarna dö. Jag bör läs Människohamn eftersom jag läst allt annat han skrivit. Sen har jag lånat Scarlett Thomas Our tragic universe, som jag har höga förhoppningar om. Nåväl. Samt att jag börjat kolla på Solsidan. Inte en dag försent. Nåväl, mitt liv är inte mycket intressantare än så. Avslutningsvis ska jag rekommendera alla att äta på Grill. Jag borde gå dit minst en gång i månaden. Helt fantastiskt gott. Men jag ville gärna sitta någon annanstans än i jaktstugan om jag fått bestämma. Jag hamnade under avhuggna djurhuvuden, vilket kändes sådär. Bordelldelen eller den viktorianska salen hade nog varit mer i min stil. Möjligen även cirkustältet. Hmm.
Jag måste hitta en sugar daddy. Någon som skämmer bort mig, köper saker till mig, bjuder mig på fina restauranger och ger mig underbara smycken. Någon som egentligen inte vill ha mig men som ändå vill ha mitt sällskap,och - såklart - min kropp och som jag får vara med. Jag har lyckats hitta några sugar daddy-light i mitt liv, men jag måste börja arbeta mig uppåt medan min ungdom fortfarande tillåter det. Medan mitt kött fortfarande är stramt, mina ögon inte har några kråkfötter runt sig och jag fortfarande utstrålar en ungdomlig lyster och skönhet. Det är dags att börja jobba , och det snabbt.
Jag har inte på mycket länge haft en helg där jag gått ut både fredag och lördag. Nu har jag äntligen gjort det, och jag har nog saknat det. Visserligen blev inte någon av kvällarna som planerad, och vi hamnade i lite olika sällskap och på andra platser än från början tänkt, men det var trevligt i vilket fall. Däremot hade jag glömt straffet för detta, d.v.s. att jag måste må dåligt idag och känna mig som en seg sengångare. Men är det värt det? Ja. Speciellt när man fått äta oändligt mycket ostbågar. Men jag märker som sagt att mina minnesluckor nuförtiden blir fler. Jag har svårt att minnas många saker under kvällarna. Mest stör det mig dock igår att någon ringde mig halv elva från privat nummer. Fast nu har jag en teori. Var det en vän på andra sidan jordklotet som skype:ade mig??
Hmm. Jag lyssnar nostalgiskt på Best Coasts låt Boyfriend och tänker precis som de sjunger. Jag skulle kunna göra listan lång och lyssna på Britta Perssons You are not my boyfriend, på You don't know where your interest lies med Simon and Garfunkel, och så vidare. Men nu ska jag inte göra det. Istället sitter jag och funderar över varför jag glömt Narcotic, en gammal hederlig låt av Liquido. Den fick jag som kvällsserenad igår sjungen av en man med en gitarr i en säng. Och såklart är jag din för evigt om du beter dig så mot mig. Jag borde veta bättre, men de där isblå ögonen...mmm. Sen måste ju tilläggas att detta var precis vad som behövdes efter att ha haft en efterlängtad rendez-vous med min gamla, älskade flamma. Men när du satt där på sängen och sjöng textraden "And I called your name, my cocaine" så tänkte jag förstås mest av allt på den där andre grönögda mannen som jag alltid velat tro gott om. Underlig kväll, men välbehövlig. Katharsis och kroppslig förlösning och allt möjligt i en enda stor blandning. Jag hoppas att jag har kvar den ene åtminstone ett tag till, och framförallt hoppas jag på en framtida hållbar relation med den andre. Faran här är att jag fortfarande ser dig med ögon som jag inte borde se med. Jag är inte nollställd för dig. Jag skulle med det samma ta risken med dig igen. Som vanligt. Suck. Fan för mig. Men det kändes bra allting ändå. Det var lite lagom jobbigt för oss båda men ändå trevligt. Jag tror det var en bra sak.
Det är dags att summera årets viktiga händelser, i mina ögon. Högst subjektivt, men intressant att skriva ned för egen del.
Årets film: Svensk: I rymden finns inga känslor (tätt följd av Snabba Cash) Utländsk: The Ghost Writer (Inception och Shutter Island i all ära...men men...)
Årets grupp: Iron Maiden!
Årets artist: Dan Ekborg. Efter Punttila/Matti på Stadsteatern blev jag betagen i en vecka, minst.
Årets skiva: Svensk: Vilja bli - Oskar Linnros (tätt följd av Daniel Adams-Ray - Svart, vitt och allt däremellan) Utländsk: The Black Cat Neighbourhood - Fallulah Årets gladaste musikupptäckt: I Blame Coco
Årets konsert: Of Montreal på Medis. Strålande glädje!
Årets mest oväntade musik: Min totala surrender för gamla 70- och 80-tals-guilty pleasures, som Dire Straits, Toto, John Mellencamp och liknande.
Årets sporthändelse: Spaniens strålande VM-guld och VM-saga överhuvudtaget, och Hollands vidriga spel à la amerikansk fotboll.
Årets händelse: The loss of the prodigal son. Jag hade dig nästan och jag kommer nog alltid älska dig, och jag hatar mig själv för det.
Årets roligaste kväll: Borgerligt nyårsfirande i trevåningslägenhet i Gamla Stan. Aldrig har jag känt mig så vuxen och mogen när jag med champagne i hand lyssnade på Beethovens nia och sobert ringde in det nya året - den nya eran.
Årets resa: Inget sådant. Årets alkohol: Nyupptäckten av likör 43, som jag inte druckit på evigheter.
Årets krog: Alltid Trädgården, alltid glädje.
Årets nya bekantskap: Min totala kärlek för jympa och motion över huvudtaget. Fitness!
Årets TV-program: Mycket tveksamt, även public service har gått ner sig något oerhört och visar mycket strunt. Dock har en serie vid namn Desperate Romantics börjat precis i slutet av förra året som verkar mycket lovande, om prerafaeliterna. Får se om det håller måttet.
Årets bok: The end of mr Y - Scarlett Thomas
Årets politiker: Maria Wetterstrand
Årets val: Det miserabla socialdemokratiska fallet.
Årets person: The prodigal son, som berikade mitt liv och sedan förstörde det ungefär lika mycket. Trots att du sårade mig så lämnade du avtryck nog för att bli årets person. Fy fan för dig.
Möjligen ett av de hittills finaste nyårsaftnarna jag varit med om. Vi var sex personer, varav fyra av oss lagade mat tillsammans. Lägenheten var en dröm, vem kunde tro att det finns etagelägenheter med tre våningar mitt i Gamla Stan med en drömsk utsikt över hustaken och fyrverkerierna över Slussen? Jag har aldrig sett något så härligt. Jag fick jordärtskockssoppa till förrätt, cannelloni med ricotta och spenat till huvudrätt och en underbar panna cotta till efterrätt med lite konjak. Och allt var vegetariskt för min skull. Underbart. Det enda som jag skulle få ångra var att jag aldrig inser att jag är laktosintolerant och fick en fruktansvärd magsmärta från cirka halv tolv och framåt sex på morgonen. Men om man står på tredje våningen i denna lägenhet, med den strålande utsikten, och har Beethovens nia i bakgrunden och tänker att nu jävlar är det januari nu lyfter vi våra champagneglas och skålar - då spelar inte magknip riktigt lika stor roll längre. Visst, fäder som står i köket i morgonrock och gör fruktsallad när man kommer dit är kanske inte en vanlig syn, men hemtrevlig. Och diskussionerna vid matbordet är ibland för operainriktade för min del - sångare som jämförs och regissörer som diskuteras. Och vi satt säkert minst en timme och pratade om sexualitetens vara eller icke vara, dess laddning, kvinnorollen, och "handskakningssex". I det läget hade jag nästan önskat mig ett lite mindre pretentiöst sällskap. Men det var underbart. Det enda jag saknade igår var nog cigariller. Det hade suttit fint.
institutionen försökte indoktrinera mig, men jag och mitt intellekt slet oss fria. jag skålar högt för kultur och konsumerar den som andra pimplar öl! det händer även att jag studerar.
