Digestive eller Daijesstiv?

Fan vad bra Laleh är. Jag hade helt glömt bort henne, tills jag häromdagen drog fram hennes skiva ur stället. För övrigt kan jag varmt tipsa om Truffauts De 400 slagen, en otroligt bra barndomsskildring i det sena 50-talets Paris, en stor representant för den nya franska vågen. Vackert filmad, gripande historia, och så vidare.

Ikväll ska jag nog se The Warriors igen. För att den är grym. Jag tror minsann jag borde börja kalla mig cineast också, förutom epitetet musiknörd. Den som ändå kunde skriva så vackra texter som Laleh. Åh. Plus att hon är söt som en sockerbit.

Han tuggar kex åt alla duvor
spottar ut det sen framför dom
Ja, han måste mata duvor
Han säger
"Ja, för annars kanske dör dom"

Han, ignorerar det jag säger
låtsas som han inte hör
Jag betyder ingenting nu
bara om jag kanske dör
Jag betyder ingenting nu
bara om jag kanske dör

Men,
vi har inte råd att sura
jag kan tugga här intill
Jag vill bara vara med dig
vi kan, mata duvor om du vill

Jag vill också vara med här
Engagera dig i mig
Jag vill bara vara bredvid
vi kan, mata duvor om du vill
Jag vill bara vara bredvid
vi kan, mata duvor om du vill

Vi kan,
mata duvor, ankor, elefanter och giraffer
Vi kan åka hem och låsa alla dörrar
Vi kan åka ut och bygga egna öar
Vi åka hem och drömma alla drömmar
Vi kan åka hem och lämna porten öppen
utifall vi vill springa ut i sömnen

Vi kan somna in i likgiltighetens dofter
eller spilla blod i någon revolution
Vi kan vakna upp till verklighetens monster
eller dränka dom i någon religion

Vi kan göra vad du vill
Jag vill bara va bredvid
Jag vill vara här bredvid
Vi kan, mata duvor om du vill

Kvarteret Skatan

"Blir det trist kan vi skilja oss, OOOH, blir det trist kan vi skilja oss, OOOH, varför kämpa när man kan ge upp? Naaa naaa na na na na, naaa naaa na na na na". Spola fram till 00.37 och börja sjunga med!

Igår såg jag Kvarteret Skatans publikrepetition gratis på Rival. Jag trodde inte att jag skulle gilla det så värst mycket (hade inte ens sett serien), men med facit i hand så kan tydligen smart revy/sketchhumor funka på scen (till skillnad från Stefan och Christers otaliga vidriga revyer). Det bjöds på många skratt och det är bara alltför synd att det är så dyrt att köpa biljetter till föreställningen annars, för jag skulle gärna rekommendera andra att se den... Nåja. Nu ska jag nog se Truffauts De 400 slagen och leka cineast.

PS. Slutnumret av Kvarteret Skatan var såklart den omgjorda varianten av Kim Wildes låt, vilket jag nog glömde påpeka.

skrivhysteri.

Jag glömde ju skriva att jag igår såg Polanskis Cul-de-sac, bara för att precis efter att dvd:n slutat rulla på text-tv få veta att karln efter 31 år äntligen gripits för sex med minderårig. Varför låter man det hända om man i 31 år flytt lagen? Jag fattar inte. Jag tycker inte det är så fräscht, nej. Men Polanski är en av mina stora hjältar, rent filmmässigt. (Skilj på sak och person...? Till en viss gräns månne.) Men länge leve Hyresgästen, Cul-de-sac, Chinatown, Rosemary's Baby, Vampyrernas natt och Repulsion! Dock kan vi stryka The ninth gate. Den skulle jag skämmas över om jag vore han.

Nostalgi, fiskar och Nina Simone. Vilken kombination.

Japp. Det är de monstruösa virk- och sticktidningarna från 70-talet som är tillbaka! Det är helt underbart! Mindre underbart är det faktum att vi fiskar ut haven. Dokument utifrån "Alla torskar" handlade om hur fiskare slänger tillbaka flera ton fisk varje dag för att man fått för mycket i sina nät. Eftersom reglerna inte tillåter dem att ta upp mer än en viss kvot så kastar man tillbaka det som är överflödigt. Då är fiskarna redan döda och de får aldrig växa till sig. Och av den fångst som är inom kvoten slängs ännu mer fisk eftersom man inte får fånga fisk som är kortare än visst antral centimeter, eftersom de då är för unga. Men vad hjälper de här reglerna, när fisken ändå är död, när torskarna ändå inte får växa till sig och utöka sitt bestånd? Det är så tråkigt.

Men nu till de goda nyheterna. Det är en ny dag, en ny gryning, ett nytt liv. Men om vi inte tar hand om jorden så är jag visserligen rädd att hela grejen med en ny dag och ny gryning inte kommer finnas i många hundra år till.

Birds flying high
You know how I feel
Sun in the sky
You know how I feel
Breeze driftin' on by
You know how I feel
It's a new dawn
It's a new day
It's a new life
For me
And I'm feeling good

Häromdagen såg jag Gitmo, Tarek Salehs och Erik Gandinis film från 2006 om Guantánamo. Låt oss säga att jag såg filmen tre år för sent. Jag förstår inte varför människor är så onda. För att vara så ung som jag är så tycker jag redan att jag hört alldeles för mycket. På Västbanken intet nytt, plan som flyger in i byggnader, diktaturer som existerar än idag, orättvisor överallt, bomber, krig, och så vidare, och så vidare, och så vidare. Steven Soderbergh (som regisserade Traffic, Erin Brokovich och Ocean's Eleven bl.a.) sa en gång i en intervju att man borde dumpa ner lite LSD eller dylikt från ett plan över områden som har problem (vilket egentligen skulle vara så gott som hela världen, med tanke på hur västvärlden beter sig trots sin inbillade suveränitet över allt och alla) och då skulle allt nog ta och lösa sig. Ja, ett skämt. Men ibland så undrar man om det inte ligger något i det. Låt oss stoppa blommor i soldaternas automatvapen och röka fredspipa och dansa i en ring, överallt runt hela världen. Låt oss avskaffa pengar och makt och låt oss bara leva för varandra, ta hand om varandra. Var gick det fel. Var i helvete gick allting fel?

Schyffert sa också häromdagen hos Skavlan, rätt ut i Anna Ankas ansikte, att hon har samma kvinnosyn som Usama bin Laden. Ja, han är en skämtarkille. Men jag tror nog att han menade det. Och stora delar av svenska folket kan nog hålla med. Det är en skam att medier ens tar upp henne och låter henne få så mycket uppmärksamhet. Det är hemskt att jag ens låter mina fingrar svepa över tangentbordet för att knappa in hennes namn.

Jag vill ingenting längre. Jag vill bara gräva ner mig någonstans och tyna bort lite grann en stund. Forgive but not forget, let's start over let's regret, let's forgive we never tried, let's start the fight inside. Ibland undrar jag om allt bara hade varit bättre om jag aldrig någonsin träffat dig. Det är inte roligt längre. Att vara kär i kärleken, att älska ett tomrum. Jag önskar jag bara kunde rycka ut allting. Ta bort allt som gör ont. För det slutar inte att göra ont. Du finns i mina drömmar på natten och i mina tankar på dagen. Och i mina tårar som rinner nerför kinderna. Men ändå försvinner du aldrig hur mycket de än rinner. För att du är en för stor del av mitt liv. Allting påminner mig om dig. Platser i parken. Tunnelbanelinjer. Resor till skolan. Föreläsningar. Ställen vi fikat på. Platser vi promenerat på. Museum vi besökt. Allting är som ett enda avtryck av dig. Och jag vill bara få göra allt för dig igen. Jag vill betyda något för dig. Jag vill få älska dig. Om jag bara kunde glömma allting och ta bort det jag känner för dig så skulle jag göra det. Men tyvärr finns ingen mirakulös uppfinning som kan hjälpa mig med det. Allt gör så fruktansvärt ont utan dig, och jag trodde aldrig i hela mitt liv att något som det här skulle vara så jobbigt. En av mina bästa vänner, som känner mig bättre än någon annan, är borta. Men det värsta är att du fortfarande finns och lever, så jag vet att du skulle kunna finnas där, och att andra får vara med dig och vet mer om dig än vad jag själv gör nu. Jag står utanför allting. Och jag vill ha min bästa vän tillbaka, jag vill få älska dig.

Härket kött och italienska filmer.

27 år gammalt kött. Fick inte säljas inom EU annat än till djurfoder, men hamnade i Polen på restauranger. Men med detta menar de alltså att man utanför EU hade kunnat sälja detta som "livsmedel". Det här är så sjukt. Redan att ha 10 års hållbarhet på kött är ju absurt, men att 17 år efter utgångstiden sälja det, oavsett till vilken användning, är sjukt. Men att dessutom anse att europeerna är för fina för att få det som livsmedel, för att sen exportera det och ge andra stackare 27 år gammalt kött, det är tydligen helt okej. Jag är mållös. Enligt DN säger mannen som köpte köttet av Jordbruksverket att det mesta har hamnat utanför Europa, främst i Asien och Afrika. Men det gör inte saken bättre. Snarare värre att vi anser att det är okej att sälja det till folk utanför EU, vad säger det om våra värderingar egentligen. Det är helt okej att ge dem härsket kött som är i förruttnelsestadiet sen länge. Jag orkar inte längre, jag gör verkligen inte det.

Och nyss såg jag De Sicas mästerverk Cykeltjuven, trots att jag faktiskt tycker mer om Umberto D. Neorealismen i sitt esse. En familj strax efter kriget som inte har någonting, och när mannen äntligen får ett jobb hänger hela deras liv och framtid på en cykel. Som blir stulen. Desperationen är total och känslorna svallar mellan allt från glädje, ilska, förnedring, besvikelse och uppgivenhet. Men Umberto D talar mer till mig. Jag älskar båda filmer. Fan vad mycket vackert italienska regissörer givit oss. Ettore Scolas Vi som älskade varandra så mycket. Vittorio De Sicas Cykeltjuven och Umberto D. Giuseppe Tornatores Nuovo Cinema Paradiso. Det är fina filmer det. Jag önskar bara att jag hade någon att dela allt med, någon som delade mitt intresse. Men istället tänker jag fundera på hur det där härska köttet måste smaka.

Karenina - det heter jag.

Ja. Nu finns ingenting. Allting och ingenting. Och så ska det tydligen vara, kanske vet jag det innerst inne också, bland alla jävla skärvor. Det är som Thåström sjöng om Karenina.

Det är nånting du lämnat kvar
En doft av alkohol och sav
Och nåt du aldrig får tillbaks
För på mitt golv bland skärvor o glas
Finns en bit av ditt hjärta kvar
Och alla tusen mirakel
Som jag lova dej en natt

Karenina
Karenina
Karenina

Jag har bilder av dig kvar
Alla partyn o bakfylledar
Din kropp dina andetag
Och alla tusen mirakel
Som vi lovade varann

Karenina
Karenina
Karenina

Jag förstod aldrig orden som du sa
Aldrig varför vi två var ett par
Så medan jag väntar på ett svar
Ska jag kyssa ditt hjärta i kras
Här på mitt golv bland skärvor o glas
För jag har inga mirakel
Att lova nån i natt

Karenina
Karenina
Karenina

Mitt pussel blev aldrig klart
Jag ser ditt hjärta brinner svagt
Som en cigarett i mitt askfat

Och det är vackert och det gör ont och det är så man känner att man lever. Känner att man lever? Jag ska lyssna på Fred Åkerström och höra honom sjunga att han ger någon sin morgon och sin dag. Jag gör inte det. Morgonen och dagen är min. Min min min min min. Eller inte. För då tänker jag bara på den hemska sången i Cabaret där man i 30-talets Berlin känner dåliga vibbar och hemskheter. So tomorrow does not belong to me if that's the way it's supposed to be. Och jag har förlorat all förmåga att skriva sammanhängande och ögonen kliar och ser suddigt. Punkt slut. Och slut på allt.

and you know i still believe.

"My loneliness ain't killing me no more" sjöng min hjärna igårnatt när jag skulle sova. Jag tänkte en stund och insåg att det rörde sig om Britneys "Stronger". Och helt plötsligt insåg jag att hon i "Hit me baby one more time" sjunger "My loneliness is killing me, and I must confess I still believe". Ska jag alltså se Stronger som en uppföljare till Hit me baby one more time? Skivan med låtarna kom för tio år sedan, och det har alltså tagit mig tio år att inse denna eventuella internpopkulturella referens. Mycket interna måste jag dock påpeka eftersom det rör sig om att hänvisa från en låt till en annan, av samma artist, från en skiva som kom 1999 och en skiva som kom 2000... Eller så är jag helt fel ute, vem vet. Men antagligen inte, eftersom jag är ett orakel. När jag wikipediade upp Britney nyss för att se när albumen kom ut så insåg jag att hennes första skiva Baby one more time sålde i 27 miljoner. Detta kan jämföras med hennes senaste Circus...som sålde i 3,2 miljoner. Ja, det är inte lätt att vara stortstjärna. Fråga den framlidne Michael Jackson.

Drömmen om Herrön.

Drömmen om Herrön. Jag är kluven. Jag vill älska Killinggänget för allt de gör, men ibland så är den största kärleken man som fan kan ge att inse att objektet för ens idolisering inte alltid är fulländad och helt enkelt låta objektet misslyckas. Jag ska inte säga att jag inte tyckte om pjäsen, för det gjorde jag. Men samtidigt gick jag från teatern med en känsla av tomhet. Jag hade inte lärt mig något av det där. Det var samma snack om manlig gemenskap som vanligt och kvinnorna lyste såklart med sin frånvaro (de två kvinnor som dök upp gav så lättvindiga avtryck i pjäsen att man inte märker dem nämnvärt) förutom när Martin Luuk pratar om dem; om hur mycket gift de bär inom sig, hur de korrumperar allt i sin närhet, hur bra män är och hur dåliga kvinnor är. Mot slutet kulminerar allt i att den s.k. "f**tsönderslitarmaskinen" visas upp med blandade reaktioner och drömmen om Herrön blir till slut sann medan Martin Luuk klampar runt i en slags läderkjol på hjul. Och precis som recensionen i DN löd, så misstänker jag starkt att ett gäng på fem kvinnor aldrig fått fria händer att inta Sveriges stolta nationalscen och göra vad de ville. Vad de ville. Nåväl, jag älskar Killinggänget, men jag tycker kanske inte att det här är det viktigaste fotspåret att lämna till eftervärlden. Tråkigt att det blev så fel. Och tråkigt att publiken bara inte kan förstå att bara för att man betalat för att se Killinggänget, så måste man inte skratta. För det är inte kul hela tiden! Långt därifrån. Men Andres Lokko är ett trevligt inslag i det hela, när han skjuter ut ur sin städskrubb på en kontorsstol som under pjäsen kommer in och ut för att ge sina gudalika tankar till den ibland tafatta och uppfinningsrikedomslösa återstoden av gänget.

Och nu sitter jag på youtube och tittar på gammal hederlig humor.

calavera no llora, no tiene corazón.

Pero yo sí que lo tengo. Y por eso puedo llorar...

Och jag ska hem. För första gången på många, många år så ska jag hem. Det är så det känns. Fel stad kanske och fel del av landet, men likväl - jag ska hem. Och det är en underbar känsla och jag är uppfylld av glädje och kärlek. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter det och jag lyssnar på Cornelis som en gång sjöng en sång om att hans stamfader var conquistador, och att det satt sina spår, och spanskt det går aldrig ur blodet! Ja, hur sant allt det här är vet jag inte, men just nu är det vackert, storslaget och underbart. Jag skäms över conquistadorerna såklart, men jag är jag, och jag är nu, och nu är en annan tid. Och jag ska hem.

Por mi patria!

(ja, de är sydamerikaner till stor del, men eftersom de verkar i spanien så räknas de med ändå... Schysst socialt medveten musik i sitt esse.)

Bastards. Inglorious ones.

http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/19/var-skattesankning-minskar-klassklyftorna

Ja, vad ska jag säga. Göra det lönsamt att arbeta? Ja, men om man inte kan arbeta eller inte får något jobb, ska man behöva lida för det? Tydligen. Då ska man sitta där och känna sig riktigt värdelös och skylla sig själv verkar det som. Och i stan har Alliansen intagit Sergels torg såhär ett år före valet, och det spelas Barbados-dängor och de fyra partiledarna står och pratar om ansvar. Och hur mycket jag än försöker flytta på mig när pamfletterna dyker upp så kommer de efter mig och verkar inte förstå min hint. Nej. Låt oss bara gå vidare någongång. Jag är måttligt trött på det här.

Inglourious Basterds var så bra som jag väntat mig, men det är klart, är man ett inbitet Tarantino-fan så blir man glad när han uppenbarar sig i filmvärlden ännu en gång. Extra roligt att Tarantino valt att låta Shosanna sätta upp Clouzot's Le Corbeau (Korpen) på sin lilla biograf. En alldeles utmärkt gammal film. Tarantino är en mästare på att leka med populärkulturella referenser, och han väljer dessutom alltid förstklassig musik till sina filmer. Cat People av Bowie är bara så rätt i scenen när Shosanna sminkar sig och är på väg att genomföra sin storartade plan. Vilken kille, den där Tarantino.

Och min odyssé genom filmvärlden fortsätter för övrigt. De filmer jag såg under sommaren räckte inte långt. Har nyss sett om Citizen Kane (ett mästerverk på alla sätt) och Little Shop of Horrors (mer söt och rolig än bra...) och snart väntar väl halvklassikern Sista natten med gänget (av George Lucas!), samt Little Miss Sunshine (för tredje gången tror jag, men den är så rolig att den tål att ses om). Och sen har jag en säkerligen oändlig lista på bra filmer.

Tills dess fortsätter jag att leva i lyckan efter Tarantinos senaste och tänker på hur bra Brad Pitt kan vara.

Wow.

Ursäkta mitt povra ordval i rubriken, men det finns inga ord som är tillräckliga för att beskriva det här konststycket till musikvideo. Inte nog med att låten är bra, videon är i klass med Peter Gabriels Sledgehammer och Aha:s Take on me. Då har man lyckats.

Pantalones!

När jag var liten lyssnade jag på Freddy Mercury och montserrat Caballet när de sjöng Barcelona. Jag var så liten att jag inte förstod riktigt, så jag sprang runt här hemma och sjöng Pantalones (byxor på spanska). Ja, så kan det bli ibland. I vilket fall som helst är det en ganska trevlig sång, om inte annat kan man beskriva den som pampig. Ja, den är nog i ordets rätta bemärkelse pompös, rent utav. Dagarna går och ibland när jag tar en promenad i solstaden så letar min hand i luften efter sin handfrände, men hittar ingenting. Bara trevar lite tafatt i luften och tror att den är strax bakom eller framför, men icke. Så handen stoppar förvirrat ner sig i fickan eller börjar greppa tag i väskans handtag istället. Och där vilar handen och känner sig lite ensam, lite bekymrad, lite förvirrad. Men jag bara tjoffar på lite rosa nagellack på den stackars handens naglar och låter kattfan riva sönder handen när han är på lekhumör. Ja. Kanske är det så man ska tas med saker. Search and destroy, som Stooges skulle ha sagt.

Gimme danger little stranger, skulle de också ha sagt. Jag måste bara hitta främlingen först.

diskutera mera.

Ja, jag läser borgartidningar, jag vet. Och som en god vän brukar säga "Jaaa, SvD är mer höger, men det MÄRKS mer på DN!" Dessutom ägs DN av Bonnier (vad äger Bonnier INTE?). Nåväl, läste häromdagen Wolodarskis ledarsida om hur smart Anders Borg är. Då fick det mig osökt att tänka på när han sitter i Aschbergs Diskutabelt och säger att om han var statsminister, då skulle folk få göra vad de ville i alla lägen. Fan alltså, varför har vi inte kickat Reinfeldt från posten och satt dit Borg än?




Nåja, nog om detta. Stormen mot Kändisdjungeln fortsätter överallt (http://www.dn.se/blogg/sondagsbloggen/2009/09/15/fornedra-en-kandis-4708) och jag förstår varför. Det är förnedrande för människor och det är djurplågeri och det är hemskt att folk tittar på det och det är hemskt att tv-industrin inte tar ansvar för någonting nuförtiden.

This is my United States of Whatever.

http://mobil.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=27055&a=1687995

På TV skriker republikaner om att de vill ha kvar sitt sjukvårdssystem och Mike Pence säger att de håller på att "fastna i socialistavgrunden som redan slukat stora delar av Europa". Och jag är så irriterad och paff av den här kassa människosynen att jag inte ens har ord för det. Att USA skulle vara någon slags hemort för frihet är bara en stor lögn. "We live in a free country". Yeah, right. Nåja, folk springer runt där - en femtioårig bakåtsträvande man t.o.m. utklädd till någon slags George Washington-figur ser det ut som - och klagar på att alla ska få sjukvård och "varför kan inte alla betala för sig, precis som jag?". Nej, fy fan alltså. Lätt för folk som kan betala för sig att säga sånt här, medan andra går runt och jobbar häcken av sig på tre jobb för att kunna leva någorlunda drägligt. Det är som Michael Moore när han frågar politiker om de skulle skicka sina barn ut i kriget. En bara fnyser och gör en min som solklart säger "vad fan, tror du det eller?". Som Depeche Mode skulle ha sagt, what makes a man hate another man? Lite mer jävla respekt och empati skulle för fan inte skada.



People are people
So why should it be
You and I should get along so awfully
People are people
So why should it be
You and I should get along so awfully

So were different colours
And were different creeds
And different people
Have different needs
Its obvious you hate me
Though Ive done nothing wrong
Ive never even met you
So what could I have done
I cant understand
What makes a man
Hate another man
Help me understand
People are people
So why should it be
You and I should get along so awfully
People are people
So why should it be
You and I should get along so awfully
Help me understand
Help me understand

Now youre punching
And youre kicking
And youre shouting at me
And Im relying on your common decency
So far it hasnt surfaced
But Im sure it exists
It just takes a while to travel
From your head to your fist (head to your fists)
I cant understand what makes a man
Hate another man
Help me understand
People are people
So why should it be
You and I should get along so awfully
People are people
So why should it be
You and I should get along so awfully

I cant understand
What makes a man
Hate another man
Help me understand
I cant understand
What makes a man
Hate another man
Help me understand
I cant understand
What makes a man
Hate another man
I cant understand (people are people)
What makes a man (why should it be)
Hate another man
Help me understand...

glory glory!

Vilken kväll, vilken natt! Det var längesen som jag hade så jävla roligt och skrattade så mycket när jag var ute. Innehållet var SNUFF (snus, men som man snortar som något jävla kokain), galna schweizare, "little boy", se en kompis dansa med valfri främling som dansade jätteroligt, smyga sig in utan att betala (fy mig), och så vidare. Herregud så otroligt konstigt och roligt allt blev till slut. Jag är för övrigt helt fascinerad av det så kallade snuffet, jag visste inte ens att det existerade snus som man tog genom näsan. Mycket, mycket underligt måste jag säga. Och helgen har varit strålande och solen skiner över oss och är alldeles underbar, precis som den bara kan vara sådär i slutet av sommaren och solen och värmen får ett sista dödsryck. Och imorgon ska jag köpa en snygg jacka på Åhléns som vem som helst ser häftig ut i, tror jag. Ja, tänk så det kan gå ibland.

Det är liksom ett sår. Det ser okej ut först, men så får man lite skit i det och så blir det infekterat rätt vad det är. Och sen så tror man att det håller på att läka, men så lyckas man få lite vatten på det så att det luckras upp och blir ännu lite öppnare och hemskare. Sen har man skött det efter det, man tror att NU är det lugnt. Då får man lite mer salt i såret av någon anledning och så sitter man där igen, med ett otroligt äckligt sår och som dessutom gör jävligt, jävligt ont för att man fått så mycket salt hällt i det. Och sen så kanske det läker ihop en vacker dag, men med tanke på hur infekterat och inflammerat det varit så blir det ett ärr. Ett äckligt jävla ärr. Det sitter där. Det sitter helt enkelt där.

Och Eurythmics låter ur stereon och jag dricker hemgjord ingefärajuice och tittar ut genom fönstret. Det får mig att tänka på ett brev som jag fick av min "pojkvän" när jag var ungefär nio år gammal. Han skrev att han "satt i ett smutsigt rum", och detta gjorde han i ett land i Asien dit han brukade resa eftersom han hade rötter där. Jag undrade verkligen varför han satt i det där smutsiga rummet. Jag undrar det än idag faktiskt. Varför sitter man i ett smutsigt rum och varför skriver man det i ett brev till mig?

Sen undrar jag lite över varför man i reklam säger att Kings of Leon släppt sin genombrottsplatta nu? Jag menar, visst de kanske är stora nu, större än de var förut, men jag minns de där killarna sen 2003 och speciellt Molly's Chamber.

Och jag undrar lite över vart sångaren i Glasvegas tagit vägen (http://www.dn.se/kultur-noje/musik/rockstjarnan-som-forsvann-1.949804). Det här är ingen direkt ny grej inom rockvärlden. Richey James Edwards i Manic Street Preachers försvann spårlöst en dag och dödförklarades 2008 eftersom han varit borta så länge. Syd Barret i Pink Floyd försvann på sitt egna underliga sätt, in i sig själv. Och Ray Davies i Kinks drog också iväg utan förklaring en gång i tiden för att han behövde en paus från allt. Men vi får väl hoppas att Glasvegas' James Allan gör som Ray och dyker upp igen.

varde ljus.

Jag läser Allt är upplyst av Joanthan Safran Foer. Den påminner om de knasiga, verklighetsfrånvända stafetthistorier som jag och en vän skrev i gymnasiet när vi satt på skolgården och såg dammet virvla upp när andra klasser hade gympa på fotbollsplanen.

"Det här är kärlek, tänkte hon, är det inte det? När man känner någons frånvaro och hatar den frånvaron mer än något annat? Mer än man älskar hans närvaro, till och med?"

"Det enda sättet att komma över sorgen är att förtära den, sa han."
(Han samlade upp hennes tårar i fingerborgar så att hon skulle kunna förtära dem nästa morgon...)

Det är vackert skrivet stundtals, men ibland är den lite för konstig och har för tvära kast. Men det är en söt bok. Kan kanske inte mäta sig med storverk som Animal Farm och Brave New World etc, men visst är det ett trevligt tidsfördriv. Sen kanske man ska ta och läsa Solzjenitsyn? Eller Virginia Woolf kanske.

TV-döden.

På väg ner till tunnelbanan häromdagen möttes jag av irriterande reklam längs rulltrappan (all reklam är irriterande och borde bannlysas, men det är en annan sak. Ipren, http://www.youtube.com/watch?v=SucntjOhrAs, har åtminstone den goda smaken att göra reklam på ett någorlunda smart sätt med tanke på deras Bond-ripoff, men vad de halvnakna kvinnorna har att göra både i Bondfilmer och i Iprenreklamen ställer jag mig ytterst kritisk och frågande till).

Först stirrar Idoljuryn på mig med löjliga blickar och sen så ser jag reklam för TV4s senaste storsatsning, eller vad det ska kallas, nämligen Kändisdjungeln. Man har tydligen buntat ihop ett gäng "kändisar" och ska låta dem vara på en ö så att de kan göra konstiga saker som tittarna bestämmer. Namnet är alltså "Kändisdjungeln" men märk väl att de kändisar som är med bl.a. är Mickey Dee och Bengt Frithiofsson. Och då undrar jag, vaddå kändisar? Såna här program blir otroligt lama när de görs i svensk TV, för vi har så gott som INGA kändisar, och de få vi har som är värda att talas om skulle aldrig ställa upp i såna program. Sen är jag allmänt less på TV4s nerdekande och deras förnedringsTV som nådde nya höjder efter "Hjälp jag är med i en japansk gameshow" eller vad spektaklet nu hette. Räckte det inte med Idol, Let's dance och Stjärnor på is? Nej tydligen inte. Och alla serier förpassas till 22.40 vilket är en helt omöjlig tid. Visst, varken Lost eller Heroes är särskilt bra serier (jämför med Mad Men, Sopranos och Nip/Tuck t.ex.) och de kanske inte är prime time-val, men de lär knappast få nya tittare och knappt behålla sina gamla efter att ha flyttats till den tiden.

Men serier som Medium och Ghost Whisperer går säkert kvar klockan 21.00. Och det är inte bra serier det, inte. TV4 har istället "samhällsprogram" som heter saker i stil med "Dvärgars sexliv" och "Hjälp mina bröst är för stora!", alternativt "för små!". Nu är frågan, var TV4 så här dåligt redan för tio år sedan? Jag minns inte. Men kanske var det så, kanske var jag bara för liten för att inse att det var en dålig kanal.

SVT kanske är det enda hoppet nu, men knappt de har förmågan att i sann public service-anda leverera högklassiga dokumentärer och serier. Jag menar, Andra Avenyn är om möjligt sämre än Rederiet och Debatt är som en skrikig högstadieklass i en TVstudie. Nej, snart konverterar man väl till Öppna Kanalen eller börjar läsa Ernesto Guerras texter på heltid.

vikten av vikt.

Detta såg jag när jag loggade ur hotmail. Att Carolina Gynning tycker det är viktigt att vara smal.
http://starlounge.msn.se/index.cfm?objectid=62228

Problemet är att det inte är så viktigt att vara smal. Det är kanske viktigt ur hälsosynpunkt, men det är inte per se viktigt att vara smal. Vi kan tacka reklamindustrin, musik- och filmbranschen och åtskilliga andra institutioner i samhället som indoktrinerat oss med att smal och benig är det enda sanna, det enda vackra, det enda accepterade. Visst, jag vill inte ha några extra kilon kanske, men vem fan kan säga att receptbelagda piller för viktminskning borde göras lättillgängligt? Människors psykiska hälsa borde gå före, man ska må bra med sig själv, och några piller som tar bort fett ur din kropp (och säkert även ser till att annan viktig näring försvinner av bara farten) kommer inte att vara lösningen.

Jag är själv skinn och ben för tillfället, åtminstone i jämförelse med mitt normala (redan det ett ganska tanigt jag) tillstånd. 52 kilo på 169 cm blev ca 48.5 kilo på 169 cm, ett BMI på 17.1, vilket påstås vara underviktigt. Jag är inte underviktig tycker jag, men jag har svårt att gå upp i vikt. Jag ska inte klaga tänker många, men det har alltid varit socialt accepterat att säga till en smal person "vad lite du äter!", "vad smal du är!" eller något i stil med "hur kan du äta så mycket, så smal som du är!?". Man skulle aldrig fråga någon varför man äter mycket eller varför man inte lägger av med det om man anses som överviktig. Visst, det är inte lika stigmatiserande att vara smal eftersom det är "accepterat av samhället". Men samtidigt vet inte människor varför man är smal. Alla kanske inte vill vara det, vissa kanske är sjuka, vissa kanske har gått ner i vikt för att de har en dålig period. Det finns saker man kanske inte vill bli påmind om, och därför kan jag tycka att folk inte borde påpeka att man är så jävla smal, om det inte är någon man står nära och gör det för att man bryr sig och undrar. Men jag vet, jag vet, det ÄR inte lika stigmatiserande att vara smal i dagens samhälle, men ändå. Ibland så blir man ändå lite less och känner att man bara vill säga till folk att det bara är så, att man är smal för att det bara är så, det är inget man alltid valt för att man proppar i sig tabletter eller för att man hårdbantar eller tränar. Ibland blir man bara det, och det är inte heller kul. Det är inte alltid lätt att gå upp i vikt även om man äter glass, vispgrädde, smör och chips. Jag förstår om det är provocerande, för att andra kanske gärna skulle ha det så, men när man faktiskt vill gå upp i vikt så är det inte heller roligt. Jag är trött på att vara så liten och att alla - t.o.m. folk jag knappt känner - påpekar hur liten jag är, speciellt efter min nedgång.

Nåväl, i vilket fall provocerar det MIG att Carolina Gynning tycker att bantningspiller borde tillåtas till vem som helst. Nej, för varför ska vi spä på samhällets press på att smal innebär vacker, glad, lycklig osv? Dessutom finns det säkert tusen andra sätt att gå ner i vikt på, på ett hälsosammare och mer varaktigt sätt. Fy fan alltså. Känns bra också att hon fick tag i medicinen "via en utländsk internetsajt", herregud. Jag blir bara så trött. Bantningsmedlet Alli gör de ju reklam för på TV dessutom, det säljs receptfritt på Apoteket och det känns ju också helt absurt. Om en ung flicka kommer in och uppenbart inte är i behov av något sådant, vad gör personalen då? Nej, det är verkligen sjukt. Jag är så trött på att samhället bara inte går framåt ibland.

Dåliga serier från barndomen.

Okej, vissa är egentligen inte från min barndom, utan är äldre serier som gick i repris under min barndom. Men jag räknar med dem ändå.

Earthcake!

Jag såg Rikard Palm häromdagen på nyheterna. Jag hade glömt hur bra han är!

oh come what may! i'm ready for it.

Jag ser framemot att träffa Ralph. Jag är hans oerhört stolta gudmor (stolt över vaddå kanske ni undrar? Ja, stolt över att han är sötaste killen i stan kanske?) och jag tycker att jag inte har träffat honom på alldeles för länge. Hundar kan vara ganska trevliga. Speciellt den här lille rackaren som tydligen, ofrivilligt och omedvetet, jagat runt en liten femåring som hade en boll (som Ralph ville ha såklart). Femåringen var livrädd! Ja, fråga inte mig varför man är livrädd för den lille herren på bilden. Han kan inte göra en fluga förnär. Så det ska jag se framemot. Att kramas med Ralph. Och massa annat. T.ex. goda vänner, chips, spel, musik och film. Och kanske borde jag se True Blood som jag visserligen tröttnat på. Jag vill ha tillbaks Sopranos. Det var grejer det. Jag saknar Chris än idag. Den näsan alltså, det säger jag bara. DEN NÄSAN!

För övrigt börjar förkylningen, halsontet och febern avta. Jag är numera enbart snyggt hes. Sådär som man önskar att man alltid lät. Lite whiskeyhes som Tom Waits ungefär. Fast skulle man fråga en utomstående skulle de kanske avfärda detta och säga att jag låter som en jävligt jobbig Roseanne Barr, antagligen showbiz mest irriterande röst. Efter Peder Lamm kanske.

Jag är bra, jag är bäst, jag är den alla gillar mest! Ha! Varför försörjer jag mig inte som ramsskrivare till någon hejaklack? Den här ramsan dedikerar jag till Ralph, som kan få sjunga den för mig nästa gång vi ses, eftersom han är bäst. Bäst bland hundar alltså, inte bland katter.

Eureka.

Jag har upptäckt att DN har en blogg som lika gärna skulle kunna vara skriven av mig.

http://www.youtube.com/watch?v=ayycY1PZNy8

Jag skulle också kunna skriva om Melanie, The crazy world of Arthur Brown och visa Peter Gabriels Sledgehammer. Jag gillar det här. Fast jag skulle aldrig orka läsa det egentligen, jag har nog med MOJO och Uncut som jag slöbläddrar genom. Det är i alla fall en trevligt musik och tv-blogg måste jag säga. Ganska basic, men det är bra att introducera andra till sådant.

Inläggets rubrik får mig i övrigt osökt att tänka på en gammal sökmotor som hette Eureka. Detta var innan Google tog över världsimperiet. Innan Google började fota oss både från rymden och från gatan och kartlägga allt (Google Earth, Google Street View) och innan Google började tänka på att scanna in varenda bok sen biblioteket i Alexandria mer eller mindre. Ja, innan Google fick storhetsvansinne. "Don't be evil" säger mastodontföretaget. Lever man upp till detta? Antagligen inte. Nåväl. En gång för länge sedan fanns andra sökmotorer. Lycos, Altavista, Yahoo, Evreka (svensk endast tror jag). Det var för så länge sen, så länge sen.

Freude!

När man rotar bland sina gamla saker hittar man roliga saker. Man hittar snygga tyska tidningar med stickningsmönster och virkningsmönster, med sjukt snygga 70-talsmodeller. Man hittar tidningar med en nyfödd Victoria på, som dessutom heter Husmodern. Nog för att dagens samhälle än idag svämmar över av tidningar fulla med sminktips, städtips och reklam som visar hur bra kvinnor är på att städa och program där kvinnor bakar kakor, men att kalla en tidning för Husmodern...ja, det känns ju lite väl trist och förutsägbart helt enkelt. Den blåklädda tjejen på Burdaomslaget är dock rysligt snygg i sin blåa tröja och jag önskade att jag hade en sån. Att jag kunde sticka mig en sån. Men jag kan bara virka och jag är inte så bra på det heller, så det får vara. Några tidningar tänker jag spara för det fall att jag någon dag känner att jag vill lägga tid på att lära mig att sticka och att virka bättre. Det känns inte så troligt, men vem vet. Är det något jag borde ta upp igen och på allvar, så är det trots allt min manschauvinistiska gitarr. Nej plural ska det vara. Gitarr-ER. Stackarna. Och förstärkaren bara står instängd i ett skåp. Varför köpte jag inte en synt? Ja kanske för att jag inte är så musikalisk. Och för att tjejer med gitarr ser så in-your-face ut.

Ikväll ska jag se Repulsion, en av mina favoritfilmer av Polanski. För Repulsion, det är precis vad jag känner just nu.



Man visar i handling och inte i ord hur man känner för andra människor och sin omgivning. Det är skillnad mellan ord och handling, något annat kan man inte påstå. Catherine Deneuve har inte riktigt koll på det där med relationer och människor i den här filmen, och det är ju sorgligt. Ordspråket lyder "som man bäddar får man ligga", eller kanske bättre "som man sår får man skörda". Men jag föredrar att säga att "den snälle killen som bäddar får man ligga med".

They need to get their priorities sorted out.

Okej. Hur många väpnade konflikter pågår runt om i världen? Hur många krig? Hur många dör av svält varje timme? Hur många lever i fattigdom? Ja, listan kan göras lång. Och här diskuteras Ikea-katalogens övergång från Futura till Verdana som om det vore en fråga på liv eller död.

http://www.guardian.co.uk/artanddesign/2009/sep/02/ikea-verdana-font

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/ikeas-typsnittsbyte-uppror-1.944762

Paul Simon, en sann musikhjälte.

And how the room is softly faded
And I only kiss your shadow,
I cannot feel your hand,
You're a stranger now unto me

Lost in the dangling conversation.
And the superficial sighs,
In the borders of our lives.

Feberyrande

Det finns uppenbarligen ingen mening med att behandla folk som man själv vill bli behandlad, eftersom ingen annan lever utifrån det mottot. Det må vara kristet, men det är sant. Jag har 37,8 graders feber, huvudet är tjockt av snor och halsen är svullen. Jag tror inte jag gjort något för att bli behandlad såhär. Jag vill bara folk väl och jag vill bara vara snäll. Kanske borde jag lyssna på Turid och inse att snällhet inte är en dygd. Ibland tror man att folk bryr sig om andra, men det verkar som att gemenskap, solidaritet och respekt är tomma ord ibland även hos dem man tror ska bry sig. Man går inte bakom ryggen på folk, man ljuger inte för dem och man kan inte behandla folk hursomhelst. Det finns andra som har känslor också. Allt får bli som det blir antar jag. Vissa saker löser sig kanske om man lägger sig i sängen och äter glass. Jag ska i alla fall lära mig att alltid vara ärlig mot folk, för är det något man förtjänar att ge dem så är det ärlighet. Jag vill inte självömka på något sätt för det hjälper ingen och allra minst mig själv, men om människor kunde bry sig mer om andra så skulle världen vara ett mycket trevligare ställe. Jag klarar mig alltid. För jag har er, och jag har nog aldrig fattat hur mycket jag älskar er.

Allting är bara uppdelat och ångestfaktorer. Allt har ju känts bra senaste tiden. Jag trodde att jag skulle vara en förlorad vän rikare men nu vet jag inte vad som hände. Jag har mått bra, jag har känt att jag skulle klara av det. Att jag hade en vän. Men nu känns det som att alla försvann igen, kanske för en stund. Det är inte lätt att bara glömma allt det här liksom, även om jag försöker. Ingen mår bra av att vara långsint. Men man mår inte heller bra av att känna sig ensam och utstött. Så då minns jag hur mycket vissa bryr sig om mig, och är det något jag är tacksam för så är det det. Jag hoppas bara att jag alltid ska kunna finnas där för er också och återgälda allting som ni gjort och gör för mig. Man får ta en dag i taget och se vad som händer. Allt blir bra, vad som än händer. Hoppet är det sista som överger människan? Och jag hoppas inte på för mycket, och det är nog en bra sak!

Det är tråkigt att ha feber. Det snurrar i skallen då.

Jag har inte tid att vara sjuk.

Man inser att det är ett problem i samhället när man anser sig inte ha tid att vara sjuk. Men så är det. Inte nog med att det är rätt trist att ligga som en deg i sängen och glo så är det ju rätt jobbigt att vara sjuk, man känner sig så tjock i skallen. Men jag ska inte klaga. Klart jag har tid att vara sjuk. Jag har all tid i världen, tror jag. Så känns det i alla fall. Jag har det ju bra. Jag har visst tid att vara sjuk, för jag är bara småsjuk. Och dessutom finns det tid att vara sjuk, för det är inte bra att stressa. Som folk som suckar i kassaköer eller trycker på knappen vid övergångsstället var tredje sekund.

Det går inte fortare för att ni suckar eller för att ni trycker mer! Jag kan lova att deras liv vore mycket lättare om de bara tog det lugnt en sekund. Vad spelar det för roll om man missar en tunnelbana och måste ta nästa tre minuter senare? Ingen idé att springa och stressa. Det hjälper ju inget. Det får bara ett samhälle att kollektivt drabbas av otrevlighet, hjärtsjukdom och högt blodtryck. Och det vill vi väl inte.