jag hatar ekonomer.

Nu har jag varit på bio igen! I lördags såg jag Oceans, en helt fantastisk naturfilm. Rekommenderas verkligen.

I övrigt är jag arg eftersom nationalekonomin är vedervärdig. Jag kunde inte bry mig mindre. Men jag måste såklart klara tentan, och det har jag för avsikt att göra om lite mindre än två veckor.

Det är underbart när man inser vilka söta vänner man har. Idag fick jag ett sms:
"Din bästa vän är nu i våldtäktsland. Be för mig!"
Jag gissar blixtsnabbt tillbaka att hon är i Solna. Haha. Synkning delux.
Och min kära vän som häromdagen skrev:
"Gissa vem jag såg igår?"
Mitt svar: "Vem vem vem?"
Han: "Vi kan säga såhär. Du vill ligga med honom JÄTTEmycket!"
Jag: "Åh! Då måste det vara Oskar Linnros. Eller möjligen Joel Kinnaman."

Och såklart var det Oskar Linnros. Åh, jag älskar mina vänner. De är roliga. Kanske är de olika mig på många vis, men de är så lika mig också.

i wanna play the game, i want the friction.

Jag lyssnar nostalgiskt på Muse och tänker att de faktiskt gjort mycket bra grejer. Jag såg dem för några år sen som förband till Depeche Mode. Bra skit. Nationalekonomin rullar på och jag har väl börjat förstå några få saker till. Känns inte helt misströstande. Men ventilationen kanske inte funkar imorgon heller i föreläsningssalen ch då jävlar blir jag arg. Bärsärkagång rent ut sagt! Det är många arbetsmiljöproblem i skolan. Jag hatar att som student behandlas som en andra klassens medborgare. Hrmpf.

You're something beautiful;
A contradiction,
I wanna play the game,
I want the friction.

You will be the death of me,
Yeah, you will be the death of me.

there is a light that never goes out.

Åh. Jag älskar när min späda flicklekamen luktar mansparfym.

Hos mitt ex luktade det instängt och ibland starkt av matos, och bland skorna som låg i en hög i hallen luktade det såklart skor. Men det luktade mysigt. Som det skulle hemma hos honom.

Mitt kvasiex fick mig alltid att lukta en blandning av söt alkisdoft, rökare och instängd lägenhet. Jag minns att jag älskade lukten. Vi träffades sedan 2006 sporadiskt, och jag minns varje gång vi hade ett uppehåll i våra rendez-vous:er och vi började träffas igen under period, att jag saknat den där lukten. När vi förra året, för nästan precis ett år sen, började träffas igen mindes jag den där härliga lukten när jag sov hos honom igen för första gången på länge. Jag luktade som man alltid gjorde med honom. I år, när vår saga började ta slut, minns jag att jag med vemod brukade ta tag i mitt hår dagen efter jag sovit hos honom och lukta på det och tänka att, "Ja, så här är det. Det kommer aldrig bli bättre eller sämre. Han behandlar mig som skit, och jag tar skiten. Men han betyder för mycket för mig." Men den där lukten. Jag kan än idag sakna den. Trots att den bottnade i mänsklig misär och självdestruktivt beteende och dåliga vanor.

Och idag luktar jag söt mansparfym som jag krälat mig in i, antagligen den bästa doften på länge. Mina fingrar har utvecklat ett eget minne för hur hans stubb känns och hur hans små örsnibbar kan viftas mellan min tumme och mitt pekfinger. Min röst har sjungit Cornelissånger med hans, och vi (främst jag) har skrattat gott åt Bret och Jemaines 'Flight of the Conchords'. Jag har druckit Campari för första gången på över 2 år om jag inte minns fel och vi har ätit sushi på mysig restaurang.

Jag har en tendens att döda minnet av gamla kärlekar med den nya. Mitt ex och jag såg Flight of the Conchords en gång i tiden minns jag. Jag hade idag på mig hans gamla kofta. Jag gick med kvasiexet till samma restauranger som jag gått till med mitt ex för att liksom få nya associationer och ta bort de trista minnena. Men nu går jag precis vart jag vill med den här karln, till East, till Berns, till Roppongi, till SushiHuset, till Flamenco eller trista lilla LionBar. Jag kan umgås nyktert i hans sällskap. Skratta. Sjunga. Bara dra fingrarna i hans hår. Hålla hans hand avslappnad. Och han är så fin i sina skjortor. Jag börjar leva lite grann igen.

Men i vanlig ordning kommer väl det här sluta illa. För det gör det väl alltid? There are no fairy tale endings in my life. Men carpe diem, I guess.

Take me out tonight...
Where there's music and there's people
Who are young and alive

man ska inte hoppas på för mycket.

Men jag väntar fortfarande på en sån där...vahettere...hero? He's gotta be sure, and it's gotta be soon, and he's gotta be larger than life!



Apropå Bonnie Tyler, så kommer jag alltid minnas mina fina SingStarinsatser. Särskilt jag vs Fia i den mäktiga Total eclipse of the heart. Inga kan slakta den som vi! Och inget slår väl RockBandvarianten av Give it away av Red Hot Chili Peppers. DÄR kan vi snacka om att mörda en låt. Men kärleksfull ändå, dock. Jag var idag på apoteket (helt i onödan besökta jag två stycken, i hopp om att medicinen skulle finnas på något av dem, men icke) och nu känner jag mig psykosomatiskt sjuk av alla snuviga läskiga människor som jag delade lokal med i några minuter. Fy. Sjukdom. Såna tråkigheter har jag ju inte tid med.

uppenbarelse.

Herregud. Det slog mig nyss att jag i helgen för första gången i mitt liv låg med en kille helt och totalt nykter första gången jag låg med honom. Alla andra gånger som jag legat med någon för första gången så har jag varit full. Kul egenskap, verkligen. Så jävla tragisk man är ibland. Nu får jag det ju att låta som att alkohol är min snuttefilt för precis allting i världen. Så är det nog inte riktigt. Men den underlättar många saker i livet. Men det låter även som att alla andra jag legat med har varit krogragg som jag villigt givit mig till. Det är inte riktigt så, men av någon anledning har det alltid blivit så att alkohol varit med i bilden på ett eller annat sätt. En napp dränkt i alkohol.

Ekonomer vs jurister.

"Språk är ingenting utanför sin sociala kontext!" konstaterar föreläsaren. "Kammarrätt kan lika gärna betyda en middag i finrummet för Melker Andersson" fortsätter han för att avsluta skämtet. Ah, denna ekonomhumor är lika torr som juristhumorn. Fast rolig ändå. Som igår när han konstaterade att "här reagerar inte konsumenterna alls, de fortsätter att köpa oavsett vad som sker på marknaden. T.ex. insulin, crystal meth...eller vad det nu kan vara för produkt." Ja, crystal meth. Can't live without it, liksom.

Och microeconomicsboken började genom att skriva att Stones en gång i tiden sjöng "You can't always get what you want", men ekonomerna är ofta besatta av detta. Ja, en lärobok som börjar med Stonescitat och har utformning som en gymnasiebok och är full av bilder tror man ju ska vara rolig. Men själv blir jag mest deprimerad.

man känner sig förlöst.

Åh jesus. Jag har blivit buren likt en kattunge när jag klängt mig fast runt hans höfter och lyfts upp från soffan, jag hade ner en enorm tygaffisch med bamburam rätt i hans huvud och jag var framförallt lättad. Allt var roligt, lättsamt och spännande. Och jag är fjorton år gammal. Och han är det snyggaste jag varit i närheten. Äntligen har den där karln som förstört mitt liv i fyra år bräckts rent utseendemässigt av någon annan, jag är övertygad. Och att känna någons andetag mot min kropp igen och någons hjärtslag igen. Åh, det var ett tag sen. I juni tror jag, när den där konstige läkaren drog hem mig för att sen ångra sig och sen på morgonen (eftersom jag trots allt stannade) ångrade sig igen och ville ha mig. Då var jag enbart förbannad. Manskroppar, manshänder, skäggstubb, någon att luta sig mot när man tittar på serier, någon att hålla i handen, någon att bara få värme från. Så, nu överlever jag kanske några månader till. Tills den stora kraschen kommer igen. Det gör den väl alltid?

Fjorton år gammal är jag även för att jag ska se Stormen på Dramaten igen. Och har bokat platser på scenen. Allt för att komma så nära Jonas Karlsson som möjligt. Ack, denne vackre, vackre man. Men uppsättningen är värd att ses om från ännu ett perspektiv. Sist satt jag på rad 9 parkett, nu ska jag sitta på scenen. Det känns bra. Som min vän sa; peta dig inte i örat. Nej, jag lovar. Jag hoppas bara inte jag behöver dansa ringdans med dem. Eller jo, om jag får hålla handen med Jonas Karlsson, så...

tentaavslutning

Det är skönt att skriva tenta när man inser att man kan gå en timme innan tiden är slut och att man då dessutom tillbringat en halvtimme med att sova med huvudet i armarna på bänken. Sen sticker man till Hornstulls bibliotek och kommer in precis lagom till att utnämningen av årets nobelpristagare i litteratur basuneras ut i deras radio, den fantastiske Mario Vargas Llosa, och sen åker man till Slussen för att äta braklunch på Gondolen med utsikt över hela Stockholm. Och torr cider är lika gott som vanligt. Och sen på kvällen åker man till Dramaten och insuper finkultur. Jag vet precis hur man ska hantera post-tenta-syndrom.

Jag sitter och tittar på Doobidoo (ja jag är pensionär) och så dyker fine Claes-Göran Hederström upp och jag blir glad! Han är så stilig och söt! Och dansar så gulligt! En sån man vill jag ha.

they only want you when you're seventeen, when you're twentyone, you're no fun.

Ja, vad fan är man då när man är 23? Antagligen riktigt jävla unwanted av alla.

Men en sak är säker. Jag känner mig som en fjortonåring när jag sitter salongsberusad i en soffa på ett så gott som tomt ölhak (2 andra gäster) med benen slingrade över hans ben, händer som letar, och hånglar upp honom brutalt. Fjorton jävla år gammal. Som den medelklassunge jag är som strävar uppåt vet jag att jag borde klä mig mer propert, men jag är en dotter av rock n roll som älskar äckliga ölhak och att äta pommes och bea på lokala sunkrestauranger i vilket kvarter jag än må befinna mig i. Men jag ser på män i dyra kläder och blir som en liten instabil flicka. Som den medelklassunge jag är som strävar uppåt diskuterar vi hur fort vi vill komma upp i 50 lax i månaden. Jag är en förrädare. En Quisling. Herregud, hur blev det såhär? Jag har ingen aning. Eller så har jag alltid varit en latent socialliberal brud med en extrem längtan efter att tjäna pengar. Jag låter vidrig. Men ju mer man skriver om sig själv desto mer får man veta om sig själv. Det är som ett slags självanalyseringssyfte. Eller så har jag så mycket att leva upp till eftersom jag är känd som den dryga, jag bara spär på det för jag vet att det är vad som förväntas. Som en av mina bästa vänner se om mig och hur jag tänker ang ett foto på oss två där jag ser sjukt ego ut:
"Jag är X. X är jurist. X är fucking snygg. X är bäst! Fuck the people!"

Ja, ungefär så ja... Och jag tycker om att vara fjorton. När jag blir 45 ska jag vara med i Lite Sällskap på Kanal5 och leta karlar på dansbanorna på landet. Så jävla bra. Jag kommer kunna hångla upp folk i ett tält och vara fjorton till och med då.

"förvänta dig ingenting."

Dagens citat av en vän. Nej, det gör jag nog inte heller. Skräckblandad förtjusning att träffa dig igen. Jag fixar till mig, gör mig vacker och tillgänglig. Jag tar till det stora artilleriet, men vad hjälper väl det? Det blir väl katterna och chiliplantorna i min enorma våning i Lärkstan i framtiden. Ja, så får det bli. Eller så öppnar jag en liten skivaffär och är den mest välutbildade skivaffärsägarinnan i stan. Med grym koll på 60- och 70-talsrock. Mitt liv passerar revy innan det ens inträffat.

händelserik helg.

Jag har haft fullt upp sen i tisdags. Fikat tre dagar i rad med folk, för att sen sticka till Berns på fredagen, bli riktigt härligt full på personalrabattsdrinkar och stå längst fram och dansa till I blame Coco och Robyn och sen gå fram till lilla vackra Coco, klappa henne på axeln och säga hur fantastisk hon är, och sen på lördagen inta Kägelbanan och gunga till tunga rapbeats med B Dolan och Sage Francis - min gamla gymnasietidshjälte inom hiphop. Det var tider det, Anticonartisterna, Eric B & Rakim, Public Enemy, NWA, Josh Martinez, El-P (älskade, älskade låten Oxycontin pt II). Ja, det var riktigt jävla bra igår - vilken jävla underhållare han är. Och ikväll ska jag på bio för att döva PM-ångesten och tenta-ångesten. Och på tisdag ska jag träffa den där karln igen. Måndag tycks bli mitt enda vattenhål under en veckas tid. Och igår var jag även på chiliutställning, där jag införskaffade oändligt många nya chilisorter och jag kan bara inte vänta tills tidig vår för att få börja odla mina nya små kärlekar! Man kanske tror att extremt behov av sysselsättning är ett tecken på att något är fel? Eller så är jag bara väldigt rastlös, social och framförallt ung och ska leva livet.

me dejas, después de hacer de mi una absurda marioneta, te alejas.

AMOR FALLERO ES LO QUE SIENTO, Y ME MUERO, AMOR FALLERO.

Ah mina kära gamla hispanska, kvinnliga hjältar gick varma på iPoden idag. Helt underbart. Önskar det fanns skivor att köpa.