It could have been any guy.

Ja, kanske det.



Ett stycke trevlig musikhistoria är det i vilket fall. Jag har senaste dagarna grottat ner mig i kvinnliga sångerskor som jag inte lyssnat på sedan väldigt länge. Högtalarna blir varma av Melanie, Monica Zetterlund, Skeeter Davies och Carole King. Den underbara Carole King, som skrivit så otroligt många sångtexter och verkligen borde ha cred för det. Ja visst, det är väl många plastiga achy-breaky-heart-texter från 60-talet, men det var schysst ändå. Ta I feel the earth move, så fattar du vad jag menar.

Idag hände något underligt på tunnelbanan. Två spansktalande killar, strax över min egen ålder, står och pratar bredvid mig. På svenska förs konversationen. Helt plötsligt hör jag en av dem säga "Tiene buenas piernas, no?", varpå den andra nickar och den förste säger att "man skulle inte ha något emot att klämmas mellan dem". Jag står förstenad och tittar runt och undrar om jag just hört rätt. Det finns några fatala brister i hela detta beteende.

1) Jag har inga exakta siffror på hur många som förstår spanska just i Sverige, men rent globalt sett är mandarin det största språket, följt av spanskan, och först efter detta dyker engelskan upp. Med andra ord; oddsen att någon i din närhet förstår vad du säger är relativt stor.
2) Det är inte okej att på tunnelbanan på machovis göra mig till ett litet objekt i tajta jeans på tunnelbanan.

Tyvärr var jag så chockad att jag inte fick ur mig ett knyst, och när jag väl samlat mod till det hade det väl gått circa tre minuter och då kändes det ju lite knäppt att säga något vid det laget. För att nu lätta upp stämningen lite väljer jag att skänka eftervärlden ännu ett klipp, ett odödligt sådant. Skrattar man inte åt det här så har jag ingen räddning för er vad gäller humor. Så enjoy.

La renaissance

Det var mycket länge sen som jag gav ifrån mig ett livstecken här. Kanske för att jag ledsnade på "bloggens" existens överhuvudtaget och kände att jag inte orkade med att höra om "bloggosfären" på Aktuellt och undra varför det blivit så hysteriskt med bloggar. Jag ogillar egentligen fenomenet, men samtidigt tycker jag att det är trevligt att läsa om mina vänners upptåg, trots att det i de flesta fall såklart är roligare att höra direkt från dem vad som händer istället för att få det kanaliserat via internet. Men i en tid av multikommunikation kan jag lika gärna utnyttja både det verkliga livet, sms, telefonsamtal och internet. För internet var inte bara en fluga, som politikern Ines Uusman en gång för tretton år sen trodde.

Jag läste tidigare idag en kommentar av åsiktsmaskinen i PåStan, där det klagades på hur unga ofta niar människor. Själv blir jag ofta niad av en person i en affär jag ofta besöker. I början trodde jag att hon kanske varit utomlands och vant sig vid "hövligheten" (snarare påtvingad respekt och rädsla i ett hierarkiskt samhälle?) men jag tror bara att vissa människor tror att det är bra att nia folk. Kanske är det trevligt. Men med tanke på att du-reformen tågade in i svenska samhället för en herrans massa år sen tycker jag att det borde få vara nog nu. Visserligen niar just den personen alla, så det är åtminstone...rättvist eller vad man ska säga. Men kontentan är helt klart att åsiktsmaskinen har rätt. Lägg av att nia folk. Det är nästan otrevligt och man känner sig distansierad från den andra personen. Jag är "du" med alla, precis som alla borde vara "du" med mig. Det finns inget värre än att se intervjuer med kungen eller kronprinsessan och höra personen som intervjuar säga "Och vad tycker kronprinsessan om det?" eller dylikt. Herregud, vi lever i ett demokratiskt 2000-tal i Sverige och vi kan väl kalla folk för du eller säga deras namn åtminstone. Nej, usch. Den här gången har åsiktsmaskinen rätt. Sen är det en helt annan sak att vi inte borde ha ett kungahus, men det är en diskussion som inte ens är värd att ta.

Sommaren har tillbringats med många böcker och jag har en ständigt växande lista på vad som ska läsas. En dålig vana jag har är att parallell-läsa böcker och därför bli lite förvirrad i mitt läsande. Ett besök på biblioteket vid tillfälle i veckan borde ladda upp mitt nuvarande bibliotekslager till en totalt 5-6 böcker. För tillfället ligger tre stycken här och skräpar. Att läsa kan åtminstone få en att glömma allt som är jobbigt ett tag. Kanske inte länge, men åtminstone ett tag. För som Denis Leary en gång sa, life's gonna suck when you grow up, it sucks pretty bad right now. Och ingen, med undantag för möjligtvis Steve Martin, kan leverera komiska sånger på det sätt som Leary kan. Och ingen kan skicka lika roliga sms som Lisken (ha!) på en tråkig lördag.

Så nu antar jag att jag är tillbaka på banan. Eller så ändrar jag mig. Vem vet. Inte Lisa Ekdahl i alla fall.