Bibliotek

Är det något jag saknat så är det att hänga på bibliotek. Jag älskar bibliotek. När jag häromdan satte foten på biblioteket fylldes jag av ett sånt enormt lugn. Alla sitter där och läser sina tidningar, letar böcker, och småbarn samsas med 80-åringar. Jag minns när jag var liten och man knatade dit med sin klass från skolan för att alla skulle få sig en liten föreläsning om nya, bra ungdomsböcker och sådant som potentiellt kunde tänkas lockande och lånas av småungar på en tio-tolv år. Man lånade kanske Mats Wahl jävla Mötet (hur vi avskydde den jävla bokserien!)eller någon skräckhistoria. Kanske var det inte så sofistikerade lån vi gjorde, men det var bättre utbud än i skolbiblioteket. Men biblioteket var underbart. Nu är det ombyggt och ännu finare, trots den unkna luften. Och efter att ha läst om bibliotekskatten Dewey som i 19 år bodde i ett bibliotek i USA, önskar jag att även mitt bibliotek hade en röd liten katt som sprang runt och klättrade bland böckerna. För allergikerna klarar sig om det är ett så stort ställe och hyllorna är höga och därmed isolerar det allergiframkallande.

Apropå bibliotek, så glömmer jag för övrigt aldrig när läraren X skulle be oss lämna tillbaka de lån vi hade på skolbiblioteket och dessa hade gått ut. Hon ropade upp våra namn och bokens titel, och helt plötsligt säger hon "Y, du ska lämna tillbaka din bok - Sexikon." Fy fan vad jag skrattade inombords. Den där boken var ökänd efter det i vår mellanstadieklass, precis som Kropp och Knopp-boken från KP var. Vilka minnen.

Men jag ska snart tillbaks till biblioteket, det är kontentan. Inte skolbiblioteket, utan till det vanliga, statliga. Det är vackert. Det är min oas.

Guääääsch.

Det där ordet speglar mitt sinne, precis lika bra som Supercalifragilisticexpialidocious gör när jag är på ett riktigt gott humör. Men det är jag inte för tillfället. Det är exakt åtta dagar kvar till min mastodonttenta. Dock fick jag ett par biljetter till AC/DC igår, vilket på något sätt kompenserar bort det där. Tentan kan dra åt helvete, för jag kommer ändå få se Angus Young strutta runt på scenen i februari i sina shorts och med sin underbara röda gitarr (som jag för övrigt har en budgetvariant av, min underbara fina James.) Och ja, mina gitarrer har namn. När jag var fjorton kändes det som en underbar idé att kalla dem Douglas respektive James (jag tänker inte säga vilken artists namn det är...men det är ganska obvious) - eftersom B.B. King (and I am by no means comparing myself to him) kallade sin gitarr för Lucille så ville jag också kalla mina älsklingar något. Ja, jag är konstig. Men så är det!

Gårdagens misstag.

Hur puckad får man bli att man misstar sig på en MÅNAD angående när ett par biljetter till Tre Systrar ska hämtas ut? Jag är ju ganska värdelös på sånt tydligen. Krävs att det rör sig om Stones eller Bruce för att jag ska springa med eld i häcken till närmsta ställe och få ut biljetterna så jag kan känna dem i handen. Nåja, jag får boka nya biljetter. Till slutet av mars 2009. Jävligt motiverat liksom. Jag som skulle belöna mig efter tentan med den tidigare föreställningen. Nu får jag vänta mer än tre månader från det ursprungligt tänkta datumet. Åh, suck.

Och Skuldebrevslagen maler på och jag bankar in paragrafer och jag är bäst i världen. Men det är jag helt övertygad om att ni alla redan visste. Jag har dessutom haft en genuin städningsdag idag, så jag känner mig jätteduktig. Helt otroligt vad bra jag är ibland. I even amaze myself.

Note to self:

Lite mindre än 5 veckor kvar till tentan. Jävla skit.

fordringars uppkomst?

Gårdagens fråga: "är du inte rädd att någon av dina framtida arbetsgivare ska läsa din blogg?"

Svar: "nej. varför skulle jag vara det?"

Ja. Med dagens teknikhäxjakt kanske man borde vara lite skrajsen. Dags att gå igenom bloggen och rensa? Nä, då kan man ju lika gärna ta bort allt. Allt om gamla olyckliga kärlekar och allt om klagomål på juristlinjen (som jag för övrigt älskar, såklart. Trots att jag just nu skriver RK8 och är väldigt less).

Och sofes läser AB04 och jag tycker synd om henne. Vad kan vara tristare än AB04? Möjligen NL01?

Jurister - lite bättre, lite snyggare, lite smartare.

Idag har jag utsatt mig för ett besök på Juristdagarna, två gånger till och med. Detta på grund av att jag desperat trånade efter den lilla bok som Setterwalls hade i sin goodie bag, med post its och flärpar (åh flärpar, denna dyra lyxvara som är ett måste för jur studs). Gratis är gott. Men jag skäms över det hela. Jur studsen går runt med 10 påsar på varje arm. Jag ser inget annat än Cederquist-väskor blandade med Vinge-, Hammarskiöld- och Mannheimer Swartling-påsar. Det är pinsamt. Gamar som roffar åt sig allt. Och till slut föll jag för trycket och snodde åt mig några få överstrykningspennor och den där kassen med ett block och mina välbehvliga flärpar. Men jag kände äckelkänslorna välla över mig. Jag hade sålt min själ. Min stolthet var borta. Men juristerna har åtminstone egna dagar. Vi har föreläsningar med Silbersky (djävulens advokat, helt klart) och tydligen verkade det som en bra idé att bjuda in Billy Butt (!) till Juristdagarna med hans rättssäkerhetsorganisation eller vad fan det hette. Det är helt sjukt. En Billy Butt live in action som förespråkade Silbersky och att det borde vara mer action i rättssalen. OBJECTION YOUR HONOR!

Nej, nu ska jag til Leonard Cohen och njuta. Försöka glömma gamarna, de som sålde sin själv och Billy Butt i egen hög person.

Kyrkan prövar på nya värvningssätt.

http://vk.se/Article.jsp?article=219681

Ja. Jag har inte ord för kyrkans innovativa påhitt att försöka värva medlemmar genom att locka med knarkmöten. Jag ser det framför mig. Istället för det sedvanliga oblatet läggs en LSD-tablett på tungan. Snacka om möjlighet att tala i tungor efter den förnämna nattvarden.

Jag snor friskt från Sofes.

Ta fram din mobil och bläddra igenom din inkorg. Stanna när du har räknat till tio och skriv första meningen i sms:et. Gör likadant på varje fråga.

1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?

Hej kul att du hör av dig.

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?

På dagens datum år 1227 dog Djingis Khan!

3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?

Nej, ha inte dåligt samvete.

4. Vilket sms blev du mest berörd av?

Jag är indränkt i torkat svett så sakna mig inte alltför mycket.

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?

Jag är så jäkla hurtig!

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?

Åh, trots att jag stormar in i lägenheten som värsta SAS och letar efter nycklar.

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?

Hola guapísima!

8. Vad vill du höra mest av allt?

Hej älskling.

9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?

Ok.

10. Din romantiska replik?

Okej, jag behöver kaffe.

11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?

Baila el chiki chiki?

it's the faynal shauntdaauun.

Ja. Programmets titel lyder ungefär "Om du kan det, sjung det". Den här snubben kunde kanske sångtexten någorlunda. Men han kunde knappast uttala det. Den första meningen går bra, men den vet jag inte vad som händer. Engelskan blir oigenkännlig, och "leaving ground" blir "liiiiiivin chauuuun" både från hans sida och från back-upsångerskornas. Jag gillar även det faktum att programledaren säger att gruppens namn är "Europa" på spanska utan minsta försök till att säga det engelska ordet "Europe".

Även detta är en klassiker i "försöka härma ett språk"-kategorin. CAN LEE, en till synes okänd Mariah Carey-låt... Jag gillar att bruden mot slutet solklart konstaterar att hon sjungit på engelska. Tveksamt. Men leve självsäkerheten!

En anledning att ogilla Virtanen.

Okej, jag fattar att det är precis den här reaktionen Virtanen är ute efter, men what the hell.

Jag har alltid gillat Virtanen. Egeentligen utan någon vidare anledning, mest bara för att han ser ut som en stor nallebjörn och för att jag och Sofia en gång i tiden haft några roliga kvällar på exempelvis Berns och Indierave där vi kunnat flina åt en full nallebjörn-Virtanen. Men idag blev jag arg. Herr Virtanen skriver:

"Halvbegåvningar som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Tim Hardin, Jim Morrison och Jeff Buckley hade varit i stort sett bortglömda i dag om de överlevt. De dramatiska dödsfallen svepte in dem i ett romantiskt skimmer och gav dem dyster kredd.
Kurt Cobain är förstås mycket mer nyttig för världen som Jesus-figur än som en sakta borttynande grunge­kofta med allt klenare låtar.
Låter jag cynisk?
Tänk efter själv: visst älskar du Kurt Cobain, Ian Curtis och Johnny Thunders – och John Lennon mer än Paul McCartney – extra för att de råkar vara döda?
Yes, mamma, visst gör du det."

Nej, mamma, inte alls. Jag gillar Paul mer. Han är sötare, roligare och inte lika uppblåst som sin gamle avlidna vän. Och sure, jag älskar Jim Morrison. Kalla honom inte en halvbegåvning. Mina tidiga tonår gick åt till att avguda Jim Morrison, analysera hans texter, pryda rummet med hans vackra anlete och lekamen. Så kom nu inte här och säg att Jim var dålig. Visst, en idiot var han säkert, och en sensationsmakare gillade att manipulera media. Men han var en poet, och en jävligt bra sådan. That's it. Inse att Doors inte var något alls utan honom när de efter hans död släppte några numera bortglömda skivor.

Jag må inte älska Hendrix, Janis, Thunders och Cobain lika mycket. Men säg fan inte att Hendrix inte påverkat en stor jävla del av dagens gitarrspel. Säg inte att Cobains texter inte var värda något. Kanske hade inte Thunders blivit den myt han är nu om han inte dött, men Dolls var jävligt bra och Thunders var del av det. Dessutom kan man knappast säga att Dolls fått den cred de ska, men det är en helt annan historia. Jag blir bara sjukt upprörd på gamle Virtanen. Sure, klart det var ett bra move att gå och dö mitt i karriären, men jag tror att de hellre hade levt ett tag till och haft en eventuellt halvdan karriär än att de dött och hoppats på ett post mortum-uppsving. Rätt plats och rätt tillfälle må spela in, men de här artisterna kan inte bara tacka sin död för sin storhet.

barndomsnostalgi.

När jag var liten gick det gamla hederliga tecknade serier på kabel-tv, som det kallades. Bäst av allt var Hanna-Barberas grejer. Vem kan glömma Smurfarna, Jetsons, Flintstones och Yogi Bear? Ja, och sen gick det väl bara utför med hela industrin av tecknade serier eftersom kvalitetsskräp som James Bond Jr och diverse annat dök upp.

Ett barnprogram att minnas är även Power Rangers. Det sög. Men det man minns är den där våldsdiskussionen som uppkom i samband med att ett gäng småpojkar sparkat ihjäl en jämnårig, eftersom de verkade tro att det enligt Power Rangers var okej att göra så. Ja. Om vi ändå bara hade fortsatt kolla på Hanna-Barbera istället. Då hade vi säkert alla levt goody-two-shoes-liv à la amerikansk femtiotal i Suburbia.

mmm. kaffe.

Idag drack jag min första klunk kaffe på över en månad. Tog en obefogad klunk ur en persons kaffemugg, och tänka sig vad gott det var. Åh. Fan. Jag skyller mitt eventuella framtida koffeinberoende på honom! Suck. (vilket får mig att tänka på ett roligt sms som Kajsa skickade mig för längesedan. Those were the days. År 2006. Åh kom tillbaks till mig.)

Hallå?

Minns ni den där hemska videon som Lionel Richie gjorde till "Hello"? Om inte, så ska jag fräscha upp ert minne. Jag vet inte varför, men av någon anledning började jag tänka på den här igår. Jävla skitlåt. Som Jack Black säger i High Fidelity har Stevie Wonder gjort sig skyldig till många brott mot musikvärlden under 80- och 90-talen. Men Lionel har fan begått brott ända sen sin tid i Commodores... (ja, sluta tänka att jag är musiknörd)

Jag var på en hemskt trevlig hemmafest i lördags. Det är alltför sällan sånt görs i min vänskapskrets. Det blir främst en massa förfestkvällar hos diverse människor, där det är lite av en klassiker att jag köper med mig en påse sour cream and onion-chips och behåller en stor del av den som private property under hela kvällen. Att moffa i sig 300 gram chips är inte svårt i min värld, speciellt inte när man dessutom dricket absinth och äter salta pinnar. Chips. Det är mumma, helt enkelt.

En eloge till Lina och Kajsa som häromveckan tog med salta pinnar till Trädgården. Eftersom det där jävla skitstället inte har såna finesser får man helt enkelt stå för det själv.

För alla som inte sett Flight of the Conchords och följt Hiphopopotamus och Rhymenocerous så ska jag skälla lite på er och säga åt er att ta och se det. Själv har jag visserligen inte sett alla avsnitt än, men jag älskar de där två killarna. Speciellt han som har likadana läppar som Mick Jagger och som rör sig och pratar som han. JEMAINE. Min lilla favorit. Bara namnet liksom.

Nåja, ta en till titt på Hello nu, och fundera lite på EXAKT hur Lionel tänkte när han tyckte att det var en prima idé att låta en blind tjej förkroppsliga Hello-is-it-me-you're-looking-for-elementet i låten.

fem dagar in på terminen. fem dagar minus på min "jag har ett liv"-skala.

Åh vad jag överdriver!

Men detta innebär att 14 veckor återstår av kursen. Nämen oj vad fort tiden går. Jag kan även tillägga att det är en massa år kvar på linjen. Det känns SKETABRA. Nåja. Jag är helt i harmoni med vad jag går igenom. Jag har ju årtiondets fyra bästa kursare med mig, så det är lugnt. Och min fadersgestalt på linjen ett år över mig. Vi klarar oss alltid. Eller så faller vi allihopa, hand i hand. För alla ska ju med. Åt vilket håll som helst. Typ. Jag är en svammelfia när jag väl drar igång.

Jag lyssnar på någon slags new yorkisk cuba-musik där de sjunger att allt hon vill ha är en åsna, en åsna som ska ta henne någonstans, respektive ett flygplan som ska flyga henne, flyga henne någonstans. Det är sjukt djupa texter det här. Ja jävlar, som Kajsa skulle ha sagt. Eller som Viktor skulle sagt i Uppsala. Take your pick liksom.

F12 ska ju tydligen ha privilegiet att få anordna med dansgolv i konstakademiens lokaler. Det låter hemskt lockande. Ett hallaballå värt att fundera på att besöka.

Nej fy fan. Nu ska jag göra något vettigt. Som att värma mig med lite té. För den som anser att detta är nödvändig information, var vänlig maila mig för att veta exakt hur länge jag värmer vattnet, vilken tésort jag använder mig av, samt hur länge jag låter den dra. Sådär. Brunettbella liksom. Fast lite mer alternativt. Té istället för smink?

termin tre. termin inferno.

Det är inte lätt när det är svårt. Det är således inte svårt när det är lätt. Ja, så vad väljer jag? Jag kommer från landet Lagom så jag vill ha ett mellanting av dessa scenarion, men det får jag inte. Istället får jag en termin fylld av Kafkapennalism, ett ord som enbart skapats för dessa sammanhang och som enbart kommer att användas under följande femton veckor. Kafkapennalism. Smaka på ordet. Låt det rulla runt tungan.

Jag ska bestraffas gravt för ett fel som aldrig gjorts från min sida. Jag är ju som snö. Jag ska skriva oändigt ånga rättsfallskoncentrat, ett saftigt PM samt tvingas genomlida ett rättegångsspel. Jag ska även läsa X antal sidor kurslitteratur och sisådär hundra rättsfall. Jag gillar visserligen civilrätt, men det här är ju löjligt.

Jag har varit medveten om detta helvete sedan ett år tillbaka. Jag visste precis vad jag gav mig in i när jag började på den här linjen. MEN FÖR I HELVETE. Detta hindrar mig inte från att bli förbannad idag, efter introduktionsföreläsningen.

Nåja. Jag har fått återse mitt universitet, alla dess studenter och även mötts av underliga, nya cafévarianter. Inget ser ut som det gjorde innan, möjligen Café Trean dock.

Min föreläsare har för övrigt ett mycket underligt sätt att tala på. Han stakar sig efter var tredje ord och drar efter andan och det hela låter mycket hackigt och ansträngt. Känns inte helt okej att behöva ha 80% av föreläsningarna med honom, eftersom jag är en total språknörd som tänker i fonetiska banor à la alveolara konsonanter, nasalassimilationer, diftonger och bilabiala konsonanter. Livet är hårt.

mitt kärleksförhållande till en viss hedwig.

hedwig. en fiktiv person som utfört ett misslyckat könsbyte och lämnats med en angry inch.
jag såg off-broadwayproduktionen när den flyttats till london. skulle tro att det är cirka åtta år sen jag såg den, antagligen mer.

den lades ner efter några veckor. alla ville se lion king, cats och phantom of the opera. och på ett ytterst tomt the playhouse i london stod en vacker h@n och skämtade till och med om detta med publiken. att alla såg någon annan musikal. och det var hedwig. hedwig som är bilden av tragik och samtidigt hopp. hon som låg med huvudet i ugnen och lyssnade på lou reed och växte upp på fel sida av berlinmuren. hon som blev uppraggad av amerikanske luther med hjälp av gummibjörnar. en riktig sugar daddy. hon som hittade sitt livs stora kärlek. och förlorade den.
jag minns hur jag gick från teatern som ett frågetecken. undrade vad jag sett. det liknade inget annat på west end. det var rått och opolerat och vulgärt. jag var för liten.

med tiden växte det hela. jag hörde låtarna igen och insåg att det jag sett var modern kult. det var som att blanda verklighetens Jayne County (tidigare Wayne...) med Rocky Horror Picture Show. sen kom filmen 2001. och mina förväntningar var skyhöga. jag älskar john cameron mitchells sköra skildring av hedwigs trasighet.

hedwig finns alltså inte. men ikväll fanns hon igen. johannes bah kuhnke var fan inte johannes. han var hedwig. han var min hedwig, av kött och blod. det är styrkan i filmen respektive pjäsen. den liknar "jag är min egen fru" såtillvida att det handlar om en riktig människa. men skillnaden är ju ändå att carlotta fanns. det gör inte hedwig. men paradoxalt nog så gör hon det. skådespelaren framför henne utplånas av hedwigs närvaro. hon är allt, just där, just då.

we're one, but we're not the same.

'One' måste vara en av de vackraste låtar som någonsin gjorts, hur förutsägbart det än må låta. Och Bono är så otroligt vacker i den här videon. Den där näsan, den där profilen, det där svarta håret. Ja, bortse från att han är Mr Save the world, så är han sjukt lätt att älska.

http://www.youtube.com/watch?v=8RzSKzOdRWg&feature=related

Andra låtar värda att nämnas under kategorin "Världens vackraste låtar";

I want you - Elvis Costello
http://www.youtube.com/watch?v=KO74IlTUKiY

Origin of Love - Hedwig and the Angry Inch
http://www.youtube.com/watch?v=-YO9FpWX57E

The End - The Doors
http://www.youtube.com/watch?v=dbI5K0AzNHI

Grannar.

Nej, inte den autraliensiska serie som gick på tv för flera år sedan, där Kylie Minogue var med. Jag syftar på mina egna. Jag förstår inte varför det bara flyttar in gamlingar i mitt hus. Mitt senaste tillskott bland grannkompotten är en 70-något tant som pratar väder i hissen. Ja, ni läste rätt. Ännu en sån tant.

För några år sen flyttade minsann ett ungt par, runt 25-30, in på mitt våningsplan. Det var trevligt. Lite ungdomlighet behövs. Men sen gjorde de såklart slut efter väldigt kort tid och flyttade ut. Nu bor visserligen en halvung karl där, kanske 33, men han är trist som ett träd. Jag fattar att de unga kanske inte har råd att flytta in var som helst, men varför har pensionärerna råd egentligen? Den eviga tankenöten.

Bussar. Strejk. Busstrejk.

Jag ser folk gå väldigt mycket runt omkring mig. Och cykla mycket. Jag vet inte om det är för att jag inbillar mig att fler gör det eftersom det är busstrejk, eller om folk alltid går mycket för att det är varmt på sommaren. Men jag har åtminstone börjat gå till och från tunnelbanan sedan tisdagen eftersom jag inte längre kan ta någon buss. Och det känns rätt hälsosamt. Men såklart, jag lider med Ekeröborna och Tyresöborna och dylika. Många har det nog inte så värst kul, men men. Det är värt det, men det är lättare för mig att helhjärtat kunna säga det, än för den som kanske måste flytta in hos någon annan för att kunna ta sig till jobbet. Men men. Jag trivs i alla fall och jag tänker fortsätta gå till tunnelbanan. Det tar tio minuter. Jag får tjugo minuters promenad per dag. Plus de sammanlagda femton minuter som jag går till och från jobbet. Wow. Jag kanske bränner tio kalorier. Alltid nåt.

På jobbet har två förlovat sig. Det är hemskt gulligt. Det får mig att tänka på andra yrkeskategorier. Alla par jag stött på som varit lärare i mina skolor. I lågstadiet ryktades att två lärare hade ihop det, typ smög in på toan. Jag vet inte hur mkt sanning som låg i det, men roligt var det att skvallra. I högstadiet var vaktisen tillsammans med någon av lärarna och två andra gifte sig till och med. Den kvinna som gifte sig var samma som det i min lågstadieskola ryktades om hade en affär med en lärare. Mycket intressanta turer här, förstår ni. Och slutligen i gymnasiet hade vi även där ett gift par bland lärarna.

Ja kontentan av detta vet jag inte vad det är. Kanske att lärare gillar varandra. Men jag ska bara hålla käften. Man ska ju inte bli tillsammans med någon som man jobbar eller pluggar med. Eller hur var det nu? Jag tror frekvensen av gifta eller samboende jurister är mycket hög. Ingen annan än en jurist kan förstå en annan jurist. En så uppblåst och insnöad människa.

Att skiljas åt är att dö en smula.

Det gamla ordspråket må vara smörigt och tråkigt men det går inte att förneka det heller.

Just nu sitter jag och lyssnar på Shangri-Las underbara Out in the streets.

Inget kan bli så vackert och vemodigt som Shangri-Las, en av de mest underskattade tjejpopgrupperna någonsin. Mary Weiss sjunger med sorg i rösten att "He grew up running free, he grew up...and then he met me" och "His heart is out in the streets". Och låt efter låt talar om olycklig tonårskärlek, döda ungdomar som offrade allt för kärleken, rymmande par, flickor som inte får vara med sina pojkvänner och som sen inte vågar komma hem för att de skäms över sitt felaktiga val. De längtar efter föräldrarnas välsignelse, i hopp om att de ska komma på bröllopet. Åh. Det skär i mig. Jag ser allt framför mig. Jag ser de brustna livsöden som målas upp framför mina ögon. Det låter så amerikanskt, så präktigt, så smörigt när jag berättar om det för folk. Men det är allt annat än det. De här brudarna är snygga och definitionen av "cool" i encyklopedierna. De här brudarna sjunger med sorg, med ilska, med vemod, med hjärta. Jag har ofta bedyrat min kärlek till Shangri-Las för allt och alla, och minns att jag gjort det även här förut. Men när vågen sköljer över mig kan jag inte göra annat än överväldigas av deras storhet. Den som ändå var Mary Weiss. Lovsången fortsätter för evigt för deras sånger.

And so it goes.

I minut 92 ungefär satte Spanien 2-1 och det var ett hejdundrande liv i Sofias lilla tvåa där ungeäfr 14 pers trängt ihop sig. Delad glädje är dubbel glädje. Men delad sorg är väl dubbel sorg. Så det blev en svår kväll på grund av kollisionen. Resten av kvällen ordnade dock upp sig fint, trots min maratonsömn imorse. Because I'm worth it, liksom. Att se Daniel i helgen var ett hemskt kärt återseende. Trots att jag såg honom förra torsdagen känns det som en evighet sen. Jag får abstinens från alla mina kära vänner. Måste återse Jairo snart också. Inte hållbart!

Sverige - Spanien

Låt oss ett kort tag bortse från min fascination med Italien. Detta är en duell som heter duga.

Kluvenhet är inte ord nog att beskriva. Sverige har mitt hjärta . Men någonstans innerst inne vet jag att jag kommer bli ledsen när Sverige sätter ett mål mot Spanien på lördag. Och någonstans vet jag att jag kommer bli glad när Spanien sätter ett mål mot Sverige på lördag. Jag kommer se matchen med mina vänner, som intet ont anande kommer ha en fiende ibland sig. Eller nåja, de läser väl detta, så nu vet de att de har en katt bland hermelinerna hos sig på lördag. En som kommer tjuta inombords när Spanien nätar. Eller som kommer gråta lite inombords när Zlatan gör ännu ett vackert mål. Det blir en jobbig kväll. Jag får se till att supa ner mina vänner tillräckligt, så att de inte märker något på mig. Det blir svårt. Som sagt, mitt hjärta tillhör Sverige. Men någonstans tillhör det även de där sydländska temperamentet, nyckfullheten och passionen mig. Innerst inne tillhör Spanien mig.

Qué viva España! Arriba España, arriba España - para siempre! Joder, ahora nos levantaremos. NOS LEVANTAREMOS, FINALMENTE!

VAFAN (culo) hände med gli azzuri igår?

Jag är upprörd. Jag såg mitt Italien slaktas igår. 3-0 till Holland. Jag kan knappt skriva siffrorna utan att rysa av ilska och sorg. Luca Tonis uppgivna blick, Del Pieros tappra försök, Buffons frågeteckenliknande nylle och Fabio Grossos energi där mot slutet. Jag är helt tom. Jag vet inte varför Italien har kommit att ligga mig så varmt om hjärtat i dessa sammanhang. Kanske för att Sverige aldrig varit något att räkna med sen Brolin och gänget kom hem efter det där lyckade bronset. Kanske för att Spanien inte heller är något att räkna med i dessa sammanhang. Därför fick det bli deras grannar som tog min kärlek istället, eftersom knappast Finland, Norge eller Danmark har några vidare roliga landslag för mig att lägga all min kärlek på.

Nåja, i vilket fall har jag en kärleksaffär med Gli Azzuri. Jag älskar dem. Jag var i glädjeyra när de vann VM 2006. Jag trodde stenhårt på dem igår. Men vad hände? Jag skrek mig hes framför teven, såg hur de sakta men säkert massakrerades av de där orangeklädda jävlarna. Och Luca Toni såg mer och mer uppgiven ut. För att inte tala om Cannavaro. Fan, FAN Cannavaro att du inte kan spela.

Jag är inte nöjd med situationen. Jag vill ha vidare mitt Italien från gruppspelen. Så nu JÄVLAR ser ni till att spöa Rumänien och Frankrike med marginal. Annars vet jag inte vad jag tar mig till.

en dag fylld av bra saker.

Jag köpte biljetter till Robyn och Nationalteatern.

Jag köpte en snygg Stones-skiva med tryck på själva skivan. Jag är helt såld på såna saker. Jag vet, jag är en tönt. Men jag kunde inte motstå. Ett billigt samlarobjekt som jag kommer vara stolt över längre.

Jag har börjat tänka på sommarens läsning. Många böcker ska hinnas med. Förra sommaren läste jag 15-20 stycken. I år ska jag börja läsmaraton med att grotta ner mig i Tjechov, ryssarnas ryss.

Jag ska även läsa dessa två. De är fyllda med bilder, men klart man behöver lite bilderböcker som omväxling från gamla hederliga Sveriges Rikes Lag.

Och ikväll ska jag ut igen. Livet leker så jävla bra när det är sommar.

juristhora.

Jag ställde mig häromdan i kö på Lapidus nya bok (ja, jag borde sluta vara en sån jävla juristhora) på bibblan. Det var absurt att se min köplats. Nummer TVÅHUNDRA: Jens Lapidus är verkligen ett guilty pleasure för många. För ingen erkänner att de läser honom. Men uppenbarligen vill 199 pers läsa den nya och kritikersågade boken. Så även jag. Men det är nog mest för att Jens är sjukt snygg - en inte alltför vanlig företeelse inom juristvärlden, andra bra exempel må vara Thomas Bodström samt ett antal icke nämnda jur studs som man stött på under åren. Dock räknas Björn Sandin inte till denna skara. Men summan av kardemumman är helt enkelt att alla som såg Jens Lapidus på omslaget av KING nyligen måste hålla med mig. Vilken karl. Och jurist och allt. En jur studflickas våta dröm.

Okej. Nästa punkt på dagordningen. Man ska inte dricka. Yeah right. Jag hatar som bekant öl, men trots det lyckades jag med bedriften - ja, det är en bedrift när man är jag - att trycka i mig tre öl under loppet av 2 timmar. Det är inte riktigt min favoritsysselsättning, men ändå. Min konstiga dricka-öl-min försvinner efter den första ölen. Under drickandet av den första ölen ser jag dock ut som en tös som bitit i det sura äpplet. Eller i en citron. Eller proppat in en näve rönnbär i käften. Fy fan.

Trädgården upphör aldrig att förvåna mig. Man träffar allt och alla. Det är helt sanslöst att en person i min ålder har sitt tredje barn snart, men å andra sidan kommer väl alla andra 80talister få hänga på fertilitetskliniker eftersom alla kom på försent att de egentligen borde skaffat barn för åtta år sen. Men det verkade bra. Och söta är ungarna. Som fan.

Mot nya storverk! Mot metoder att bota baksmällan.

catten KISSes you.

Åh. Jag vet vad alla recensenter sagt. Men det ger jag blanka fan i. Jag var lyrisk igår över folkfesten på Stadion. Visst, det var inte felfritt. Det var inte helt smärtfritt att inte få höra Heaven's on fire, men vafan. I was made for loving you och Strutter och I love it loud räcker långt de med! Jag har drömt om att se KISS i väldigt många år. Klart jag var en av de som skaffade biljetter innan de tog slut på 20 minuter. Jag är såld på eldsprutande demoner, linbanor ut i publiken, roterande fyrverkeripjäser runt Peter Criss ersättare vid trummorna. Sure, de kunde haft sin egen sminkning och bla bla bla. Men jag är nöjd ändå. Mer platåskor åt folket, mer svängiga och intetsägande refränger. Mer allt! MORE IS MORE, så att säga. Ett uttryck som sammanfattar gårdagens masspsykos ganska väl.

En eloge ska även ges till de 14-åriga killarna i Crooked X från Oklahoma som kan bli stora inom metal om de redan låter såhär. Visst, det låter snott från Maiden och alla möjliga, men killen har en röst som låter mer manlig än vissa 30-åringars någonsin kommer låta, och om de låter såhär bra vid 14 års ålder vill jag inte ens tänka på hur de skulle kunna låta om sisådär fem år när de utvecklats mer och slutat planka Maiden och Metallica. Grymt.

Happypill med Anton Körberg på trummor var däremot vidrigt, och tönten som sjöng pratade engelska med ett Stadion fyllt av svenskar. Ja, visst, han kanske var från USA eller så, men han BOR här och borde prata svenska. Löjligt, dåligt och jag undrar fortfarande vem som skulle vilja köpa en Happypill-tröja där den hängde bredvid alla KISS-attiraljer. Inte jag.

Dima, vackra Dima.

När Dima Bilan dök upp i första semifinalen i tisdags var jag förberedd. Dima skulle göra något storslaget, det visste jag. Min stora favorit i år, min stora favorit redan 2006 med Never let you go (ja, han borde ha vunnit redan då, inte Lordi). Dima levererade. Dima hade min älskade Plusjenko med sig, på en minimal plastmatta där han kunde åka skridskor. Dima hade en otrolig violinist med sig, som dock troligtvis inte spelade live eftersom musiken i ESC är playback men inte rösterna, såklart. Så i tisdags var jag säker. Dima, som jag redan tippat sen innan, skulle lugnt få min röst i spektaklet. Han skulle vinna hela skiten. Ryssland, Ryssland, Ryssland.

Och igår kunde Perelli dra något gammalt över sig. Dima ålar runt på scengolvet i pyjamas, visar sin bringa, Plusjenko gör piruetter på plasten och Dima tror på sig själv. JAG TROR PÅ DIMA! För en gångs skull, sedan 1999 när Charlotte (Nilsson) vann, kan jag helt och fullt säga att rätt låt vann och jag har för en gångs skull redan långt innan tippat rätt vinnare. Jag kan inte göra annat än att lyssna på Believe om och om igen, och ta Sveriges nederlag, vilket jag vid det här laget börjar bli van vid, med en klackspark. Sverige, inse att sånt här inte går hem längre. Skicka BWO nästa år, de är snygga och stora i öst. Charlotte klarade inte ens semifinalen, hon kom på en pinsam tolfteplats. Lägg ner det där gamla schlagertänkandet!

DIMA!

Saker ni inte visste, eller kanske visste, om mig.

1. Hur många jeans/toppar/skor har du?
jeans: runt 10 par
toppar: oräkneligt antal. kanske 35?
skor: kanske 6 par?

2. Hur många kläder/skor/accessoarer köper du i veckan?
jag skulle hellre säga att jag köper fler saker under ngt enstaka tillfälle. utslaget på ett år kanske det blir kläder/skor/accesoarer en gång per var tredje eller varannan vecka.

3. Hur många väskor har du?
runt 10 skulle jag tippa på, många gamla som jag inte använder ligger och skräpar lite varstans.

4.. .och hur många av dom är märkesväskor?
Två. Mexx respektive Resteröds.

5. Hur mycket pengar lägger du ut på modefronten i månaden?
det borde ligga runt femhundringen eller tusenlappen per månad utslaget på ett helt år, beroende på om jag måste köpa tjockjackor och nya vinterskor och andra jobbiga dyra saker eller inte.

6. Vad är din favoritaccessoar?
antagligen ett par riktigt stora örhängen.

7. Beskriv din stil med tre ord?
svart vit grå
alternativt piffig
80-talsglasögon

8. Hur många solglasögon äger du?
fyra.

9. Vilken stilikon klär du dig efter om du har någon?
jag önskar att jag vore patti smith men det är jag inte.

10. Vilken är din favoritdesigner?
J. Lindeberg som tyvärr lagt ner damkollektionen. en pucciklänning skulle jag dock aldrig tacka nej till.

11. Vilket är ditt favoritplagg just nu?
min älskade elvinejacka som aldrig upphör att förvåna mig med sina underbara sidor; dubbla fickor, innerfickor med blixtlås, knappar, blixtlås, vatten- och dammavstötande...i could go on forever.

12. Vad är nästa köp?
antagligen en klänning inför sommaren, men ingen bestämd.

13. Shoppar du secondhand ibland?
nä, jag hittar inte vad jag söker.

14. Vilken är din favoritaffär?
Sthlm Standard.

15. Är din garderob fullsmockad?
ja, så proppfull att det är jobbigt. och jag har två garderober. dags att rensa snarast.

16. Vad för plagg/accessoar köper du helst? Väskor/skor/jeans/toppar?
oj shit. det får nog bli toppar trots att jeans är en stark medtävlare. att köpa ett par snygga jeans är en så vacker känsla.

Passionsfrukt

Idag var jag på stan och möttes av en affisch. Det stod Passion World Tour. Jag trodde instinktivt att det var något slags finare namn på en Erotica Fair eller något liknande, men sedan läste jag den mindre texten under rubriken. Något om studenter runt världen som skulle förenas för att hylla och finna Jesus. Utdrag från hemsidan:

"Passion World Tour är mer än bara konserter. Vi tror att Gud vill använda dessa tillfällen som katalysator att förändra det andliga klimatet på universitets campus över hela jorden."

"Syftet med PASSION STOCKHOLM är att:
+ Uppmuntra Kyrkan

+ Främja enhet bland dem som älskar Jesus

+ Tända vision för universiteten i Stockholm och landet

+ Berätta om försoning på övertygande sätt

+ Inspirera studenter att bli en del av Guds globala plan för nationerna"

Ja. För den som vill kan man läsa mer på http://www.268generation.com/worldtour. Jag, å andra sidan, tror att jag stänger ner rutan nu med en gång.

Kreativ gatukonst på Kungsgatan idag; ett snäckskal (alltså en "snigel") uppklistrat på en stolpe. Snyggt. Jag gillar snäckor.

Kön till Dramatens utförsäljning ringlade såklart långa vägar och jag gav upp idén illa kvickt. Jag orkar inte frysa i två timmar i en kö (okej, jag kan stå flertalet timmar om det rör sig om Bruce eller Stones-biljetter) för att få rota bland svettiga gamla Julia Dufvenius och Mikael "Svikaren" Persbrandt-kläder. (JA JA, jag gillar ändå Stadsteatern mer, men han är ändock en SVIKARE.)

09.01 fredag.

Om folk inte har något intressant att skriva - sluta blogga! Jag vill inte veta exakt när du köpte dina skor, vilken lektion du var på och exakt vilka vänner du träffat. Det är helt irrelevant för de flesta, även för skribenten själv. Inse!

Okej, där var dagens arghet avklarad, och jag är stressad för jag ska gå snart. Jag är upprörd över att ryktet om min ezistens för övrigt spritt sig bland min karls släkt, eftersom han såklart inte berättat något om mig (ja, jag vet, jag är ju något att skämmas för, det fattar väl vem som helst?). Alltså råkade hans vän prata om mej inför hans mor. Modern blev konfunderad. Och sedan fick även brodern veta om att jag fanns. Så jag vill absolut inte träffa någon av dem nu eftersom jag känner mig som spöket Laban - det är väl Alfons låtsaskompis? Jag är i vilket fall som helst en låtsaskompis, så det lär inte bli några familjemiddagar någonsin. Och blir det det, kommer jag att sitta som Howard Hughes i Aviator när han ska träffa Catherine Hepburns familj. Typ.

Jag skrev det där med ironi, inte med den småsinthet som det kan uppfattas som. Dags att gå till dagens föreläsning, för er som bryr er. (Ja exakt, där ser ni. Ingen bryr sig!)

Min kärlek till Christian Troy

Jag tycker inte att Sweeney Todd var så bra som jag trodde och önskade att den skulle vara. Johnny och Helena var snyggare än någonsin, men storyn höll bara inte. Det var långtråkigt, dötrist och tråkigt och inte alldeles, alldeles underbart.

Tur att säsongens sista Nip/Tuck räddade min kväll. Christian Troy slutar aldrig att förvåna och imponera på mig. Han är min ständiga dröm, min önskeplastikkirurg, den dag jag opererar bort knölen på näsan. Han är en sån som till och med jag skulle skriva "Property of Christian Troy" i svanken för, en riktig jävla tramp stamp. Denna tatuering jag alluderar till är inte särskilt relevant för er som inte sett serien dock. Men man får helt enkelt sätta sig in i situationen.

Åh, Christian Troy. Mannen som växer med varje säsong. Mannen vars bakgrund ter sig som något alltmer förmildrande vad gäller hans vuxna beteende. Mannen vars kärlek till Kimber aldrig kommer att dö ut helt. Mannen vars vänskap är starkare än alla andra band. Mannen vars charm är totalt oemotståndlig. Mannen som älskar sitt adoptivbarn mer än allt annat.

Shit, manusförfattarna har verkligen lyckats här. Jag är helt jävla fast, och allt på grund av Christian Troy. Mannen, myten, legenden.

oh life...

...is bigger, it's bigger than you - and you are not me.

Jag ska aldrig mer sjunga Singstar speciellt inte när jag är sjuk och speciellt inte med Maribel eftersom hon vägrar sjunga. Då sitter man där som en idiot med en mick i handen och sjunger själv.

Jag ska aldrig mer låta någon tappa sina tånaglar på mina byxor när de ligger på golvet. Det är jättejobbigt för en fotfobiker som jag. Naglar är oerhört äckliga saker och jag höll till och med den tappade tånageln i handen innan jag insåg var det var och skrek till och kastade iväg den under fåtöljen. Sen kurade jag ihop mej i fosterställning och darrade ensam i lägenheten tills han kom hem från frukostköpandet och jag berättade min tragikomiska historia om tånageln som låg där på golvet och skrämde skiten ur mej fortfarande. Då kastade han den, så jag kunde leva i frid igen.

Åtminstone tills jag gör nästa grizzly discovery och kastar mej huvudstupa ut genom fönstret (jag klarar mej, det är bara en våning upp) och springer all min väg för att slippa se naglarna igen. Jag tror allt detta kan bottna i en obotlig skräck för en sadistisk läkare som kom till min skola när jag var liten. Han hette Doktor Naglo (ja som den där vodkabaren vid Operan, kanske äger hans masochistiske bror den?) och var en riktig läskig jäkel.

Smaka på namnet bara. DOKTOR NAGLO.

Host.

Det har gått cirka två månader sedan jag skrev något här. Jag tröttnade ett tag och kanske har jag tröttnat längre tid än så. Det faktum att jag skriver här idag får utröna om det kommer bli en vana igen eller om jag helt enkelt har tröttnat på att fläka ut mig här. Eller så är det bara just detta forum som tar emot, för i övrigt har jag ju trots allt inte mkt emot att fläka ut mig i cyberspace, så att säga. En mattaffär på S:t Eriksplan skriver sin adress till hemsidan i fönstret, ackompanjerat av texten "vi ses i cyberspace". Det är så vackert. Det är så 1996.

För tillfället ligger en ensam lime i min fruktskål (en nersmält Motown-LP) och jag undrar varför jag åt alla mandariner och passionsfrukter igår. Jag ska visserligen pressa limen snart, men surt sa räven.

Mitt liv blev i söndags natt uppspelat som en tv-serie. Vackert, men tillrättalagt. Hårt, men filat i kanterna. Sanningar, men med modifierande lögner. Undrar om Birro är intresserad. Jag vill se det i SVT nästa höst som en high school-musikalserie som utspelar sig i Blackan och Frescati. Med Tuva Novotny i rollen som undertecknad.

Med detta avslutas dagens nonsens och jag ska återgå till att läsa artiklar i EG-fördraget och sova med katten.

elvis elvis, let me be. keep that pelvis far from me.

Jag tycker helt klart att det är underskattat att läsa om andra människors liv. Bloggen må vara död, men i rent självterapeutiskt syfte lever den än. Folk skriver de underligaste saker. Och det roar mig verkligen.

Bortsett från att jag är ett vrak såhär i tentatider så är allt prima. Våren är här. Med allt därtill.

Och bredvid min dator står det där jävla vykortet med Elvis på fortfarande, som ett litet altare. Det är något som går i familjen, den där idoldyrkan. Tänderna, den stora käften och idoldyrkan av diverse konstiga saker. Typ Elvis. Typ Stones. Typ ett kilo honung i veckan.

Apropå Elvis slökollades det igår på ett program (TV4s jävla skitdokumentärer borde skjutas) där en man trodde att han var Elvis. Han skrev nytt material och trodde verkligen att han var Elvis. Ja, så kan man ju också tycka. Det är kanske han som är min nya idol.

Eller Eilert Pilarm.

Det svenska undret

Har sprungit land och rike kring (ja, okej, Kungens Kurva) för att hitta Rufus linne från min least-favourite-shop i hela världen: H&M. Okej, det finns säkert något värre, men jag är så jävla less på H&M på det stora hela. Men nu sitter jag i alla fall här med en kopp Earl Grey och har mitt söta linne i storlek 34 istället för 40 (som fick mig att se ut som en påse) och känner mig hemskt nöjd med situationen. Rufus linne var väldigt fint. Nästan så man hade köpt det trots att det inte var Rufus som klottrat den underliga Judy Garland-pastischen som bara skriker minnen från Rufus högklackade uppträdanden. Det är så att man redan längtar efter april och Dramatens musiksatsning. Men ta hit CocoRosie också.

Jag köpte bland annat tio påsar chips på IKEA. Samt hjortronsylt, krusbärssylt och små gosedjur som Murre ska få leka med efter lite kattmyntepreparation. IKEA är verkligen bäst. Jag skulle vilja bo på IKEA, de har hur många olika sovrum och kök som helst att erbjuda mig. Jag skulle stortrivas, förutom under öppettiderna när folk stormar mitt hem. Det är vidrigt vad mycket folk som befinner sig i de där massiva kvadratmeterantalen. Man får ju människo- och trängselfobi för mindre. Men man får väl ändå beundra svenskarna för det som gjort oss stora utomlands. Så enkla koncept som IKEA "bygg allt själv" och H&M "enkla basplagg till billigt pris och som gjorts av barnarbetare utan sinne för kvalitet" har helt klart slagit. Sjukt egentligen. Men IKEA kan jag åtminstone inte leva utan. IKEA är lycka. Varje gång man ser den blåa hangaren med gula bokstäver i extremt snyggt typsnitt känner jag mig hemma. Var jag än är.

Teknikaliteter

Det står en grå tv här nu och efter många om och men så funkar den - sladdar och kablar är inte riktigt min grej. Men jag fick ju faktiskt MVG i teknik i nian. Men å andra sidan var det inte jag, utan sofia, som fortsatte på teknikbanan. Det säger något, det.

Efter att den förra tvn pajade för ett år sen är det jävligt skönt med en "ny". Visst, den är gammal, den är liten och den är inte mkt för världen. Men den funkar åtminstone. Till skillnad från den andra skiten vars bildrör pajat. Och den tvn är fan yngre än den här. För i helvete. Gör saker som funkar. Kanalerna är dock helt huller om buller.

Imorgon är det nya friska tag som gäller. Jävla skit. Jag vill ha min frihet. Eller vaddå, jag har den ju.

alla som inte dansar är våldtäktsmän.

Hypnotisk dansskit som jag bara inte kan sitta still till, när jag sitter här vid datorn och tänker på dagens kommentar: "Nej, men vi har klasskompisar som bloggar", som fälldes när läraren mer eller mindre sagt att ingen skulle bli lynchad för att ha sagt fel eller uttryckt någon underlig åsikt.

Är då kontentan av strofen "Alla som inte dansar är våldtäktsmän" att jag ska känna mig våldtagen av män? För jag har inte dansat med många män. Jag är trött och tjock i huvudet och inser att ovanstående resonemang inte kommer att låta bra på Vinge. Men det är då, och nu är nu. Och jag ser på mig själv med ironi och blinkar till Kaj.

Fy fan den där satans reklamen på radio. "Chaplins bar...nattklubben framför alla andra...andra...andra...andra..." i något slags oändligt eko. Min bitterhet över detta är total. Men jag får skylla mig själv kanske, som lyssnar på kommersiell radio för att höra den senaste RnB:n och hiphopen. Var fan gick det fel egentligen? Jag var en 60talsfascist i åttan ju.

Cambozola

Dagarna har kantats av total binge eating av cambozola, den ack så underbara osten utan löpe som är en blandning av Camembert och Gorgonzola. Jag är frälst. Dagarna har även kantats av gamla tentor, rättsfall och förberedelser inför PM-seminarier. Ja, det kanske inte behövs fullt så mycket förberedelser, men nu är det åtminstone snart gjort och det känns skönt.

Jag är däremot fortfarande sjuk, vilket inte är särskilt kul. Men om man är sjuk två gånger om året så kan jag lika gärna ta den smällen nu, och vänta tills nästa gång som blir i september eller oktober om jag känner mig själv rätt.

Jag har inte tid att sitta här och skriva ointressant strunt egentligen. Jag ska läsa rättsfall. Isoleringen har börjat.

Nyårslistan 2007

Årets filmer:
I’m not there
Control
This is England

Årets artist:
Bruce Springsteen. Snygg som alltid, bra som alltid.

Årets grupp:
Rolling Stones, än står de på benen.

Årets låt:
Between my legs – Rufus Wainwright

Årets skivor:
Release the stars - Rufus Wainwright
Dylanesque – Bryan Ferry
Black and White Album - The Hives

Årets totala musikförälskelse:Rufus Wainwright

Årets konserter, utan inbördes ordning:
Bryan Ferry, Cirkus 30 maj
Rolling Stones, Ullevi, 3 augusti
Bruce Springsteen, Globen 10 december

Årets mest oväntade musik:
Blackout - Britney Spears. (Förra året tog hennes ex Justin den här platsen. Det är något fel på mig kanske.)

Årets TV-program:
Ekdahl och Hakelius. Gamle Hacke är sjukt snyggt klädd. Ja, typ.

Årets TV-serie:
Heroes (men Nip/Tuck är fortfarande bäst, men 4e säsongen har inte kommit till SVT än.)

Årets händelse:
Jag började på juristlinjen, ett öde som jag från 14 års ålder lovat mig själv att aldrig gå till mötes. Men förnuftet togs till fånga, eller något liknande.

Årets finaste kväll:
Acceleratorkvällen i juli när Interpol spelade runt midnatt och förgyllde Stockholm. Vackert.

Årets tråkigaste kväll:
Vice-festen 30 november, som började strålande men slutade i misär eftersom jag satte mig i en ölpöl och gick hem arg.

Årets roligaste kväll:
Antagligen någon av de bortsupna Trädgårdenkvällarna som hjärncellerna inte vill minnas.

Årets kyla:
De där fem timmarna jag stod utanför Globen och väntade på Bruce-biljetter.

Årets vin:
Lant vinner, alla kategorier. Denna oslagbara billiga tetra på en liter har varit min bästa vän i över ett och ett halvt år.

Årets öl:
Jag dricker ju öl så sällan. Jag får säga den där sega ölen som sakteligen rann på juristpuben.

Årets krog:
Flamenco, sunkhakens sunkhak på Norrtullsgatan. Med en inredning som slår det mesta är de ohotade på listan över mest suspekta ställen. Observera även att man kan beställa en ”TORKISK” shot, samt ”LAKRIS”… Tarantino skulle vara stolt.

Årets fylletics:
Ringa folk på fyllan och skälla ut dem utan synbar anledning.

Årets sms-skrivare:
Linus. Aldrig har jag fått så roliga sms från någon. Ett urval:
”Har du aldrig försökt skrubba bort ångesten med citron mot huden?”
”Gör inget ikväll som inte Alexander Bard skulle ha gjort.”

Roligaste Trädgårdenkonversationen:
”Har du tänkt på att han har konstig hållning? Att han alltid står sådär, och skjuter fram kuken, liksom?”

Årets fylla:
En kväll på Trädgården när jag blev nersupen av två karlar som ständigt skulle beställa mer öl och som vi lät gå runt.

Årets DJ:
Han den där söta på Trädgården som jag inte minns namnet på. Niklas?

Årets antagligen onödigaste pengaslöseri:
Jack Vegas

Årets resa:
Göteborg, 3 augusti…masspsykos på Ullevi och en mysig tågresa med Lundellbok.

Årets politiker:Beatrice Ask. För att hon inte har en jur. kand.

Årets nya bekantskap:
Linus
Årets bok:
Sveriges Rikes Lag 2007.

Årets val:
Att välja mellan logopedlinjen och juristlinjen inför högskolevalet på hösten.

Årets tråkigaste skolarbete:
Skriva ett PM om fullmaktslära.

Årets roligaste skolarbete:
Rättegångsspelet som vi visserligen förlorade till viss del. Men Agda, häng dej.

Årets bästa sängkamrat:
Vetekudden - nästan, nästan bättre än mänsklig värme eller en katt.

Årets sämsta alla kategorier:
Att allmännyttan håller på att avskaffas.

Årets bedrift:
Linas övertalningsförmåga, som fick mig att stanna kvar på juristlinjen trots mitt stora tvivel de två första veckorna.

Årets sjukdomstillfälle:
Minns att jag var sjuk i slutet av januari, men efter det har jag mått så gott som prima… Sjukdomarna lyser med sin frånvaro. (Självklart blir jag sjuk idag, den 1a januari och sitter här invirad i en filt och hostar)

Årets tråkigaste bok:
Barnrättens grunder – Johanna Schiratzki.

Årets fest:
Kajsas fylleslag 15 december.

Årets person:
Kajsa i år igen (en vän som av ren snällhet följer med 4 på morgonen för att köa efter Brucebiljetter är en bra vän.)