Karenina - det heter jag.

Ja. Nu finns ingenting. Allting och ingenting. Och så ska det tydligen vara, kanske vet jag det innerst inne också, bland alla jävla skärvor. Det är som Thåström sjöng om Karenina.

Det är nånting du lämnat kvar
En doft av alkohol och sav
Och nåt du aldrig får tillbaks
För på mitt golv bland skärvor o glas
Finns en bit av ditt hjärta kvar
Och alla tusen mirakel
Som jag lova dej en natt

Karenina
Karenina
Karenina

Jag har bilder av dig kvar
Alla partyn o bakfylledar
Din kropp dina andetag
Och alla tusen mirakel
Som vi lovade varann

Karenina
Karenina
Karenina

Jag förstod aldrig orden som du sa
Aldrig varför vi två var ett par
Så medan jag väntar på ett svar
Ska jag kyssa ditt hjärta i kras
Här på mitt golv bland skärvor o glas
För jag har inga mirakel
Att lova nån i natt

Karenina
Karenina
Karenina

Mitt pussel blev aldrig klart
Jag ser ditt hjärta brinner svagt
Som en cigarett i mitt askfat

Och det är vackert och det gör ont och det är så man känner att man lever. Känner att man lever? Jag ska lyssna på Fred Åkerström och höra honom sjunga att han ger någon sin morgon och sin dag. Jag gör inte det. Morgonen och dagen är min. Min min min min min. Eller inte. För då tänker jag bara på den hemska sången i Cabaret där man i 30-talets Berlin känner dåliga vibbar och hemskheter. So tomorrow does not belong to me if that's the way it's supposed to be. Och jag har förlorat all förmåga att skriva sammanhängande och ögonen kliar och ser suddigt. Punkt slut. Och slut på allt.