Jag lyssnar på coola brudar som Skeeter Davis och Patsy Cline nu. Carl Smiths och June Carters Time's a-wastin' är också en härlig klassiker för tillfället. Och det gör man ju. Slösar bort tid. Men det är underbart det med. Det är som de säger i Fight Club, att man är döende och för varje sekund kommer vi närmare slutet. Och så är det väl. Men lev, för fan! Hektiska dagar. Men det fixar sig. För varje sekund får vi något mer. Något mer att minnas, något mer att sörja, att glädjas över, att bli förbannade över. Och så vidare. Och Sofes skickar roliga sms. Som vanligt. Jag hittade häromdagen några gamla, gamla pärlor i inkorgen. Det var härligt. Den slutsats man kan dra om oss är att vi hyser ett stort manshat. Men detta har nog sin grund i att vi älskar er. Vi älskar er så fruktansvärt mycket att ni anar inte. Och vi kan ju inte visa vår svaghet genom att kasta oss i era armar, utan att bittert hata er och hysa agg. Hur skulle det se ut? Jag väljer att citera Shakespeare två gånger, genom att först säga att 'svaghet, ditt namn är kvinna', och sedan komplettera det med att 'livet är en saga berättat av en idiot'. Jag glömmer aldrig den kvartersalkis som skrek detta över ett hak i Sibirien. Det var vackert. Trivsamt på något tragiskt sätt. Antar att jag är idioten här.
Got along without you before i met you, gonna get along without you now.
Gonna find somebody who's twice as cute, 'cause i didn't like you anyhow!
