Behandla mig som skit, och jag är din.

Stewie Griffin inser i ett avsnitt av Family Guy att det han måste göra för att få sin Olivia är att behandla henne som skit. Han går dit och plingar på dörren, säger åt henne att hon är ful som stryk o.s.v. och hon står där och storgråter, och Stewie bjuder ut henne och Olivia hulkar fram ett "visst, hämta mig klockan åtta" typ. Ja, det här är inte så långt från verkligheten. Det finns många män, både verkliga och fiktiva, som jag hyser stor kärlek och beundran för, trots att jag inte borde (exempelvis Christian Troy - den kvinnohatande mansgrisen i Nip/Tuck, August Strindberg, Tony Soprano - den notoriskt otrogne maffiabossen, Ulf Lundell och 'han den där' också såklart - han som jag skulle ge min högra hand för, för att få vara med blott ett tag, och många många andra män). Jag tror inte jag är den enda kvinnan att känna såhär tyvärr. Jag vet inte vad det grundar sig i, och varför det här lockar mig. Kanske är det kombinationen av mitt självförakt, min destruktivitet och förhoppningen att man ska vara den kvinna som till slut får dem att vilja vara något annat. För jag är övertygad om att såna här män egentligen bara avskyr sig själva. De klarar inte av att vara den de är och hatet går alltid ut över någon annan. Och jag, jag vill bara fixa er. Men det är väl bara så att min kärlek, eller den någon annan kvinna kan ge, aldrig kommer räcka. Ni är alltid otillfredsställda, det finns alltid något bättre, något större, något vackrare. Och just för att ni hatar er själva så mycket, så hatar ni oss. Men jag vet också, att genom att förminska mig själv till en tjej som tolererar sånt här och försöker hitta anledningar till det, och lösningar på problemet, så sätter jag mig själv i en ond spiral. Det är som att söka aktivt efter det destruktiva och nedbrytande. Man går sönder.

För att återgå till svinen. Ulf Lundell var fantastisk. Det är en kärlek som sakta smugit sig på. För kanske fem år sedan hatade jag honom. Jag hatade denna mansgris, denna machoman. Sen fastnade jag för hans bok Jack. Som jag fortfarande tycker är bland det bästa som skrivits på svenska. Sen läste jag Kyssen och Saknaden. De är lika vackra de. Kanske är jag svag för Stockholmsskildringar, vad vet jag. Men jag tycker om sättet han skriver. I Jack får jag fly till ett underbart 70-talsstockholm och jag älskar det. Efter att jag erkänt honom som författare började jag väl erkänna för mig själv att "ja, kanske är väl Rom i regnet vacker. Och Oh la la jag vill ha dej är ju en härlig liten dänga. Och Öppna landskap är så fin att den borde vara vår nationalsång." Sen, hösten eller vintern 2007 stack jag till Pet Sounds med en vän för att få en Ulf Lundellbox signerad åt hennes far. Butiken var full av medelålders män, och man såg hur Ulf sken upp när två 21-åringar kom fram. Sen blev han nog lite ledsen när han ombads skriva "till Janne" på den. Men om vi bortser från det, så var nog detta början på min kärlekshistoria med Ulf. Han har alltid varit snygg när jag sett honom på stan, och jag har alltid velat springa fram och säga hur mycket jag älskar Jack. Men jag har avstått. Igår kulminerade i alla fall allt, och jag får helt och fullt erkänna mig besegrad. Sveriges egen Bruce-Bob kan man inte göra annat med än att hylla. En man som sjunger om Stockholms city på ett så vackert sätt kan man inte hata. Jag lämnar er med sång och text till ännu en fantastisk låt som jag turligt nog fick höra igår. Det är mitt Stockholm!



Säj, har du nånsin vart i
Bullshit City
och stapplat spritstinn
Och lekt med tjack.
Har du sprungit som besatt på tricken
och slagit nån på käften
Som tack, som tack.
Har du pröjsat allt du hade
På plast och plock
och virrat omkring i en drogad flock.
Ja, då vet du nog min vän
Hur det känns:
Flugan mot fönstret,
Flugan mot fönstret.

HANG UP THE CHICK HABIT, babe.

hang up the chick habit
hang it up, daddy,
or you'll be alone in a quick
hang up the chick habit
hang it up, daddy,
or you'll never get another fix

i'm telling you it's not a trick
pay attention, don't be thick
or you're liable to get licked

you're gonna see the reason why
when they're spitting in your eye
they'll be spitting in your eye

hang up the chick habit
hang it up, daddy,
a girl's not a tonic or a pill
hang up the chick habit
hang it up, daddy,
you're just jonesing for a spill

oh, how your bubble's gonna burst
when you meet another nurse
she'll be driving in a hearse

you're gonna need a heap of glue
when they all catch up with you
and they cut you up in two

now your ears are ringing
the birds have stopped their singing
everything is turning grey

no candy in your till
no cutie left to thrill
you're alone on a tuesday

hang up the chick habit
hang it up, daddy,
or you'll be alone in a quick
hang up the chick habit
hang it up, daddy,
or you'll never get another fix

i'm telling you it's not a trick
pay attention, don't be thick
or you're liable to get licked

you're gonna see the reason why
when they're spitting in your eye
they'll be spitting in your eye

Muskler

Jag hade glömt hur skönt det är att träna. Det är exakt åtta veckor sedan jag sist var på ett jympapass. Nu var jag klart svagare än sist och min kondition och mina muskler var inte riktigt med mig som förr, men nu ska det jobbas upp igen. Jag är härligt trött efter passet, och jag känner att fan - det här är precis vad man behöver. Om inte annat så blir man sjukt snygg. Och det finns inget annat jag är mer besatt av än att hålla min kropp i trim och vacker och ung så länge som möjligt. Ja, ni talar med årets ytligaste människa. Som inte har ätstörningar, bara en något underlig relation till mat i vissa lägen. Okej, jag överdriver. Jag är inte så ytlig som jag låter. Det finns vissa saker i mitt liv som bevisar det. Men jag ska inte sticka under stol med förkärleken för det vackra, det sköna. Kanske bottnar det i min kärlek till den konst som t.ex. Caravaggio och Leonardo da Vinci stod bakom. Vem vet. Beauty is the beast.

Många bra konserter. Oskar Linnros, Jens Lekman, Nationalteatern, Of Montreal. Sen ryktas det förstås om en Stones-turné nästa år. Åh, vilken lycka detta vore!

Mina chilis (hans barn) frodas. Hans är väl döda vid det här laget. Men jävlar vad jag har chilifrukter. Visserligen så gott som oätliga eftersom de ska vara extremt starka, men ändå. De är svarta och snygga, och blommorna är lila. Jag kommer gråta när mina små barn dör. Min mimosa (rörmigej) har också växt sig stor och stark (hans som jag planterade i vinglas fick inte tillräcklit med livsutrymme skulle jag tro, så de är säkert döda de också) och den viker ihop sig när jag tar på den. Såklart. Väntar bara på små söta lila blommor på den också. Åh. Blommor. Det är faktiskt en fin livsglädje i dem.

say no more.

but i'm too good to fall back in your hands?

Where do we belong, where did we go wrong, if there's nothing here, why are we still here?
Running from yourself, it will never change.

Just det. Och så drömde jag om dig igen. För tusende gången senaste tiden. Jag är så trött på dessa drömmar. Låt mig vara. Jag hatar mardrömmar.

sunshine in a bag.

Jävlar vad det dunkade nyss när Gorillaz Clint Eastwood drog igång i köket och den inledande basen skakade i hela lägenheten. Det är lördag, det regnar (välbehövligt) och jag är trött. Kanske borde man se Rocky Horror Picture Show ikväll. Den livar alltid upp. På måndag kan jag rekommendera alla att se Gråta med ett leende som kommer gå på SVT (tror jag). En underbar film baserad på en verklig historia. Av 1,5 timmes film gråter jag kontinuerligt i en timme.

Igår gav jag onda blickar till garderobiärer, vände tvärt klacken på Kvarnen, blev raggad på av alldeles för gamla män och när man gissade på min nationalitet fick jag förslag som halvfinska och halvitalienska, samt marockanska. Jag är inte helt med på hur man kom fram till det finska. Mycket oklart där. Sen lyckades jag med konststycket att bjuda ut en kille. Som dock hade flickvän. Ja. Precis. Bra. Men ångesten infann sig inte i lika stor dos.

Sen återkom mardrömmarna under natten. Jag drömde att jag satt med min vän och att vi bara var så elaka mot varandra. Vi bashade varandra totalt och jag fick sån panik och så vaknade jag och mådde jättedåligt och låg vaken i flera timmar. Dessa mardrömmar är vidriga. Jag är trött på att drömma om folk jag bryr mig om och drömma att de är allvarligt sjuka, sårar mig, att jag går på deras begravning eller att jag sårar dem. Det är en dålig start på dagen.

Ja, det har jag.

You stir my natural emotions
You make me feel I'm dirt
And I'm hurt
And if I start a commotion
I run the risk of losing you
And that's worse

Ever fallen in love with someone?
Ever fallen in love?
In love with someone
Ever fallen in love? (Love…)
In love with someone
You shouldn't've fallen in love with

I can't see much of a future
Unless we find out what's to blame
What a shame
And we won't be together much longer
Unless we realize that we are the same

Ever fallen in love with someone?
Ever fallen in love?
In love with someone
Ever fallen in love? (Love…)
In love with someone
You shouldn't've fallen in love with

hej hå, hej hå, vi ner till gruvan gå

Hade glömt hur det är att jobba, Men det är rätt kul. Jag bara väntar på de arga samtalen. Jag saknar dem nästan lite. Jag gillar att käfta lite med dem.

Fick höra skvaller om institutionen jag tidigare pluggade på. Anmälningar om sexuella trakasserier och så vidare. Mycket intressant. Och självklart rörde det sig om den lärare som man såklart trodde just såna saker om. Ibland ska man döma hunden efter håren, boken efter dess omslag. Men bara ibland, såklart.

Of Montreal-maraton fortsätter.

Du var förresten alltid snyggare än han. Snyggare, roligare, smartare, längre och så vidare, och så vidare. Men något var svart inom dig. Inom er båda, men du har verkligen ett allvarligt fall av black hole-ness. Dina blommor växer hos mig. Men de som jag inte lyckades adoptera bort från dig dör sakteligen om de är på samma väg som sist jag såg dem. Löss. Du har löss! I huvudet, i hjärtat. Du bara sprider dem runt dig som en epidemi.

Jag väntar tålmodigt på Of Montreals kommande album. Bör komma i september om jag inte minns fel. Åh! Det kommer bli så bra! De säger att jag är tyst och försynt på min avdelning. Herregud, vilken dålig bild av mig själv jag måste ge på jobbet. Men såklart, jag smyger runt i kontorslandskapet och äter min lunch ensam med en bok oftast. Så de kanske tycker jag är lite konstig. Det är jag inte. Jag är jättekonstig.

stonesmania.

Jag satt och lyssnade på Dead Flowers nyss. En av Stones finaste låtar, från plattan Sticky Fingers (ja, den med det ekivoka skivomslaget och gylfen). Det har dock aldrig slagit mig hur tragisk texten är. Visst, jag kunde väl tänka mig att den handlade om en vanlig kille som har ett kvasiförhållande med en överklassbrud, men den är rätt hemsk. Och vacker.

Well, when you're sitting back in your rose pink Cadillac
Making bets on Kentucky Derby Day
Ah, I'll be in my basement room with a needle and a spoon
And another girl to take my pain away

Men jag kommer aldrig glömma att lägga rosor på din grav, det är kontentan. Dessa mardrömmar senaste tiden...psykoser, begravningar, ångestrelationssamtal... Listan är lång.

Idag skickade min goda vän Ma Baker av Boney M till mig på Spotify. Jag är lite fundersam. Jag undrar även hur mkt Lady Gaga inspirerats av detta till sitt intro till Pokerface. Lite likt är det ändå.

he goes to climax alone, his heart beats a busy tone.

Det finns några saker jag älskar. Bland dessa finns Magnetic Fields, Ariel Pink's Haunted Graffiti och Of Montreal. De sistnämnda är helt underbara. Jag älskar dem. Alla bör lyssna på dem. Det var mycket längesedan jag föll så totalt och pladask för något som för detta. Sist en liknande musikalisk orgasm infann sig var antagligen för kanske 7 år sedan då jag föll totalt för Ryan Adams ljuva stämma. Efter det har jag möjligen även hittat en stor plats i mitt hjärta för Bryan Ferry och Roxy Music, som delas med Stones och Doors. Men Of Montreal, vilket otroligt härligt band.

frågetecken.

Vad fan kommer jag göra när blogger.com lägger ner och alla inlägg försvinner? Mitt LIV? Okej, nu överdriver jag. Men det är ju faktiskt kul att spara sånt här. Fan. Inte för att blogger.com verkar ha några planer på detta. Men ändå. Det slog mig häromdagen och nu blev jag lite oroad faktiskt. Men den dagen, den sorgen antar jag.

insikt

Mina favoritserier är Nip/Tuck och Sopranos. I dessa serier älskar jag Christian Troy och Tony Soprano. Båda är alfahanar. Svin. Ser vi därmed något slags mönster här? Mycket möjligt.

Och du kommer bli precis som Richard Cory. Framgångsrik och välbetald. Egentligen är du redan där. Men du är inte lycklig. Jag tror aldrig du kommer bli det. Du var inte gjord för det. Du hatar dig själv alldeles för mycket för att kunna stå ut med dig själv. Jag vill få såna som du att förstå vad ni är värda, men det är helt omöjligt. Jag önskar jag kunde göra något, men i det läget är det lika bra att rädda sig själv från det sjunkande skeppet. Men visst...calleth you, cometh i....även om ett sekel går ska jag alltid vänta på vår tur...if you ever change your mind, about leaving, leaving me behind...osv osv. Låtskatterna är rika.

Något jag alltid siktat in mig på är att vara bättre än ni två. Jag ska ha bättre jobb, bättre betyg, bättre LIV. Jag vill vara lyckad och känna att ni kan dra åt helvete. Ja ni ser; ännu en dag i den högpresterande, stressade, labila storstadstjejens liv. Sod off.

They say that Richard Cory owns one half of this whole town
with political connections to spread his wealth around
born into society a banker's only child
He had everything a man could want power, grace and style
But I work in his factory and I curse the life I'm living
and I curse my poverty and I wish that I could be
Oh I wish that I could be, Oh I wish that I could be Richard Cory

The papers print his picture almost everywhere he goes
Richard Cory at the opera, Richard Cory at a show
and the rumor of his parties and the orgies on his yacht
oh he surely must be happy with everything he's got
But I, I work in his factory and I curse the life I'm living
and I curse my poverty and I wish that I could be
Oh I wish that I could be, Oh I wish that I could be Richard Cory

He freely gave to charity, he had the common touch
and they were grateful for his patronage and they thanked him very much
so my mind was filled with wonder when the evening headlines read,
"Richard Cory went home last night and put a bullet through his head."

i could make you fly away, but i could never make you stay.

Jag kan redan nu säga till alla er som kommer bli dumpade i framtiden, eller som kommer dumpa någon, eller som bara kommer känna er ensamma eller olyckliga av någon anledning (ja, med dessa ord så täcker jag i stort sett in hela världens befolkning, för livet är skit i etapper) - Magnetic Fields kommer alltid finnas där för er!

Now that you've made me want to die
You tell me that you're unboyfriendable
And I could make you pay and pay
But I could never make you stay

Ostbågar är gott till frukost. Mycket gott.

Torsdagshumor.

Fan. YouTube kunde inte erbjuda mig Melanie Safkas oerhört underhållande parodi på Freuds teorier. Så jag länkar till Spotify istället.

Do you drown your superego in a flood of alcohol - or something else -
And go running after women till you're just about to fall.
You may think you're having fun but you're not having fun at all
As the id goes marching on.
Glory glory psychotherapy, glory glory sexuality,
Glory glory now we can be free as the id goes marching on

Freud's mystic world of meaning needn't have us mystified
It's really very simple what the psyche tries to hide:
A thing is a phallic symbol if it's longer than it's wide
As the id goes marching on.
Glory glory psychotherapy, glory glory sexuality,
Glory glory now we can be free as the id goes marching on.

Det är alldeles för varmt i storstaden och man kokar nästan bort här när man promenerar på asfalten. Jag var aldrig gjord för detta väder. Halva lovet har nu flugit förbi. Det har gått fort. Jag längtar tillbaka till skolan, till vardagen och rutiner. Men samtidigt vill jag inte plugga, jag vill inte stressa och oroa mig. Men ledighet är inte heller kul i all evighet. Melanie bjuder för övrigt på underbara sånger som en cover av Rolling Stones Ruby Tuesday och den söta flickaktiga popdängan Brand New Key, som om jag inte misstar mig är med i den där filmen Boogie Nights med Mark Wahlberg. Onödig populärkulturkuriosa.

Nu ska jag lyssna på Marianne Faithfull.

beskriv dig själv med fyra ord:

"faibless för enorma glasögon."

Det är nog precis så jag skulle beskriva mitt jag. Man skulle även kunna skriva "tvångsmässig bloggare". Men jag avstår.

jag är aldrig nöjd. eller så är ni inte nöjda med mig. fan vet.

Okej. Nu ska jag rada upp saker här.

Karlintresse nr 1:
Fortfarande kär i sitt ex. Antagligen en dålig kille ändå. Väldigt image-medveten och nästan lite fånig i sitt sätt att tro att han kufiska utstrålning var någonting naturligt. Det var det inte. Och det patetiska är att han är likadan än idag. Tyvärr, den där Söderstilen funkar inte riktigt på mig längre.

Karlintresse nr 2:
Gav illusion av att vara en fin kille. Lämnade mig plötsligt, utan synbar anledning, och svek mig sedan två gånger i rad något oerhört, för att senare inte ens kunna höra av sig och vara vänner, när det var han som ville det från början. Fy fan.

Karlintresse nr 3:
Missbrukarpersonlighet som tycker om att bli omhändertagen utan att ge någonting tillbaka. Utsugare av energi, samt egoist. Lämnade mig efter ett halvårs kvasiförhållande och har inte ens modet nog att prata med mig efteråt. Men jag vidhåller att det skulle varit vi. Det skulle ha varit vi. Du är bara så jävla dum i huvudet.

Övriga karlar som dykt upp i livet:
En skällde ut mig för att jag var så "otrevlig", för att sedan leta upp mig några gånger på uteställen och kyssa mig helt utan förvarning. En annan visade sig vara tio år äldre och allmänt läskig och stalkade mig med sms i ungefär fyra månader utan att fatta vinken. En är snygg och smart och trevlig, men ville kasta ut mig när han väl tog hem mig, för han "träffade tydligen en tjej och tänkte att det här var ju trots allt kanske inte en så bra idé". Andra har bara varit allmänt konstiga, bara velat en sak, eller så har helt enkelt jag ansett att vi inte passat. Ni män har förstört mitt liv. Jag var ett oskrivet blad, en oförstörd flicka. Nu är jag en cynisk kvinna med taggarna utåt.
Ni. Kommer. Aldrig. Få. En. Fin. Tjej. Som. Jag.
Å andra sidan kommer jag väl inte få en bra kille heller. Det är jag väl inte gjord för. Jag hatar dig. Er. Alla. Kan ni inte bara ringa mig och säga hej, visa att ni finns i mitt liv. Ju mer man bryr sig om vissa, desto mer skit får man. Att jag aldrig lär mig.

katharsis.

Allt är väldigt, väldigt, väldigt jobbigt utan dig. Det har grävts ett hål i mitt huvud. Men jag vill inte behöva dig eller någon annan heller för den delen, inte på det sättet. som det känns nu Att behöva någon för att känna människovärde, bara. Jag har aldrig varit såhär tidigare. Jag är bara så fruktansvärt rädd för ensamhet, tristess och leda. Att inte ha något att göra, ingen att vara med. Att alla andra ska ha någon och att jag ska sitta utanför och titta på och känna mig totalt värdelös och oönskad. Jag har som ett kallt isblock mellan de övre revbenen., det bara ilar i hela min kropp, man kan knappt andas. Jag vill inte ge känslan till någon, inte ens någon jag avskyr. Jag mår dåligt över mig själv, över den jag är och det jag gör. Känns som att ingen kan tycka om mig om jag är den jag är. Jag är jobbig, dryg, för pratig, tar plats. irriterande. Men jag kan inte ändra mig. Jag är ju mig själv. Jag vill bli omtyckt för precis den jag är. Men det är svårt, när man själv börjar tvivla på sin egen person.

Det är inte såhär jag är. Det är verkligen inte det. Jag är glad. Jag vet inte var jag tappade bort mig själv riktigt. Någonstans det senaste halvåret måste jag ha lämnat dig mina bästa sidor, min glädje och min stolthet. Jag önskar att jag aldrig träffat dig igen, att jag aldrig låtit dig ta ifrån mig min självständighet, min självkänsla. Det är inte värdigt att må såhär.

Pyskotisk reaktion.

I feel depressed, I feel so bad
'Cause you're the best girl that I ever had
I can't get your love, I can't get a fraction
Uh-oh, little girl, psychotic reaction
And it feels like this!

I feel so lonely night and day
I can't get your love, I must stay away
I need you girl, by my side
Uh-oh, little girl, would you like to take a ride, now
I can't get your love, I can't get satisfaction
Uh-oh, little girl, psychotic reaction

Det gjordes mycket bra musik den här tiden. En annan favorit är Flamin' Groovies Slow Death, som visserligen kom några år senare. Vad skulle jag göra utan musiken?

du är inte en i mängden.

För jag blir så dum av dig
Säg bara till när, var, hur
Visst, det är väl dumt av mig
Men jag blir som blind, jag blir som stum

Du är inte en i mängden
Men jag är en utav de få som inte lämnar dig när färgen flagnar på fasaden

För några år sen lyssnade jag på Calleth you Cometh I med The Ark, ofta ofta ofta. Jag gör det än idag. Jag lyssnade på den och på Robyns Be mine. Och jag blev ledsen. Av någon anledning är jag så destruktiv att jag får för mig att lyssna på sånger som krossar en, och läser böcker som påminner om er, alla män jag älskat. Någon dag kommer de radas upp i ett TV-program som de gjorde mot Lill-Babs och jag kommer skämmas ögonen ur mig. Men tills dess ska jag bara tänka på er med nostalgi. Kom ihåg att ta det goda med det onda, som Lars von Trier alltid avslutar Riket-avsnitten. Daniel Adams-Rays skiva är något jag längtar efter väldigt mycket. Har höga förväntningar på den. Om resten är lika klockrent som Dum av dig vet jag inte vart jag tar vägen. Redan Oskar Linnros skiva är strålande. Jag saknar Snook, men de är minst lika bra när det gått sina egna vägar.

Jag borde försöka se filmen When you're strange om Jim Morrison. Det vore pinsamt om jag glömde bort att se den.

Oj jävlar. Nu har Paul sagt sitt! Mot söndag! Vad som än händer har Xavi och Villa min ovillkorliga kärlek. Det är få män förunnat.

"Den som försöker dränka olycklig kärlek i alkohol är en galning. Alkohol konserverar."
Ett citat som heter duga.

"Vad var det nu du sa, att när man har det för bra,
då faller allt ihop och blir till bara damm."
Lars Demians Aldrig en syster är ett vackert stycke musik.

Jag lyssnar på Lars Demian och tycker denna varietémusik är alldeles storslagen. Det är som en blandning mellan Tom Waits och Cornelis Vreeswijk. Helt otroligt bra.

I'm just a girl that you lost to cocaine.

"Skulle aldrig säga att droger är bra.
Aldrig rekommendera det till någon.
Men vi människor är olika.
Alla har något som inte stämmer.
Vi letar på"
-Andreas Kleerup

Uppiggande.
Prestationshöjande.
Ett medel för positivt tänkande.
Ett jättelyft för självförtroendet.
Maxad sexlust på beställning.
Och bäst av allt: inga direkta biverkningar.

Så inleds 'Kokain' av Wierup och Reguera. Först med ett citat från Grandmaster Flashs låt White Lines och med Kleerups citat. Sen börjar första kapitlet med stycket ovan. Har läst cirka 60 sidor i nuläget och det är hemskt intressant läsning. Obehagligt, men intressant. Det är förvånande hur drogen tagit sig in i medelklassen, bland helt normala unga med jobb, familj och helt vanliga liv. Såklart finns biverkningar, och det kommer man in på senare i boken, och på de mörka sidor med drogen och de liv den skördar. Gör mig ledsen. Så är det. Jag ville ha dig för mig själv. Men du var för dålig.

i'm the one who's gonna have to die when it's time for me to die, so let me live my life the way i want to.

Okej. Det där är såklart ett citat från en Hendrix-låt. Men jag väljer ändå att kategorisera denna dag genom att lägga upp Robyns låt Don't fucking tell me what to do. Det är ungefär som en 2000-talets variant av Hendrix gamla "låt mig vara för i helvete"-text. Och det är väl ungefär så jag känner nu.

Matchen var ett prima stycke spänningsunderhållning och man rös när de där straffarna slogs, när Paraguay nästan kvitterade och när deras mål dömdes bort för offside. Det skreks, tjoades, dracks öl och folk satt med småtutor och klappor för att härma vuvuzelornas tjut. Och som tur var verkade ingen heja på Paraguay. När Villa sköt in den där bollen blev vi alla lyckliga. Gårdagens roligaste var antagligen följande dialog, efter det att jag fått syn på ett gammalt ragg som jag kallade "Tysken". Först smsade jag en vän och skrev: "Fan, tysken är här". Svaret jag får lyder "Ja så sa säkert Polen också". Jag skrattar till lite åt detta möjligen ickepolitiskt korrekta (men roliga) skämt, och berättar det för en kille i gänget vi var ute med. Han säger "Men, hon menar ju Argentina" och syftar på matchen tidigare under dagen där Argentina slaktats av tyskarna med 4-0... Jag skrattar till och försöker förklara att hon som skrev smset antagligen hade andra mer historiska referenser, än bara fotboll. Men det enda han tänkte på var fotboll. Ah, tänk vad underbart hjärntvättad man kan bli ibland.

Och just det, köp aldrig en drink ute för 130 kronor om den innehåller "absinthe", champagne och socker. Absinthen smakade mest anis och man blev sur.

mental istid.

En god vän sa till mig igår att jag är alldeles för söt, snygg och smart för att vara så olycklig. Jag tror att han har rätt. Sjukt nog sa en dam på bussen precis samma sak till mig för ett år sen när jag grät efter ett telefonsamtal med en man jag älskade då. Jag borde lära mig att lyssna på folk. Jag har alltid gått min egen väg och gjort som jag tänkt varit rätt. Och man kommer aldrig kunna ångra saker egentligen, för att någonstans inser man att det man ville göra just då, ville man faktiskt göra. Oavsett om man senare ångrar det eller vill få det ogjort, så var det precis vad man ville i det ögonblicket. Men ibland ska man inte lyssna bara på sin egen inre röst. Men att se vad andra har att säga är inte alltid helt lätt. Inte om man är i sin egen bubbla och tror att allt är si eller så. Men vi är alla ansvariga för oss själva i slutändan. Det är bara ett väldigt tungt lass att bära ibland, speciellt när man vet att man har tiotals andra människor i sitt hjärta som man bryr sig så fruktansvärt mycket om och vill ställa upp för och ansvara för. Som Strindberg en gång skrev, så är det synd om människan. Vi har mycket att skatta oss lyckliga för, men ibland slår det en hur små och obetydliga vi är ibland, och hur många av oss som har det hemskt och kämpar varje dag. Problem blir så banala då. Det är åtminstone rätt ofta synd om människan.

Narcissism och självhat.

Scarlett: I only know that I love you!
Rhett: That's your misfortune.

Scarlett: Rhett, Rhett! Where will you go? Where should I go, what should I do?
Rhett: Frankly my dear, I don't give a damn.

Jag borde säga precis som Rhett Butler. Jag bryr mig inte det minsta. Men då skulle jag ljuga. Och jag ljuger riktigt jävla dåligt. Mina växter frodas och jag har fullt med 30 cm höga chiliplantor, balsaminer fulla med rosa blommor och rörmigej. Jag frodas inte lika väl, utan har kvar klumpen i magen, ångern, ångesten och sover rätt illa. Och en film om Jim Morrison kommer och när jag såg trailern blev jag direkt kär igen i mannen som jag älskade för 10 år sen och som jag ville ha för mig själv. Jag ville ha en alldeles egen idiotisk mansgris, en alkoholist, en knarkare, en poet, en intelligent men självhatande man, för det tyckte jag tydligen verkade romantiskt och vackert (när man som 14-åring tror att rock n' roll-myten och död vid 27 års ålder à la "better to burn out than fade away" och "die young, leave a good looking corpse" är något att leva efter bör man kanske fundera över sitt psyke). Jag fick nästan allt detta hos en man sex år efter min önskan, och åren framöver. Ingen poet, månne, men ändock slående likt min dröm. Jag blev en Pamela, den hunsade kvinnan, hon som alltid kom tillbaka, hon som gjorde allt i ett stormigt förhållande som nog var helt dödsdömt egentligen. När jag var 14 ville jag skaffa ett mellannamn. Pamela. Jag är en dotter av rock n' roll. För svår för dig att hantera. För bra för dig. Och mitt största misstag var att någonsin tro att alla de här egenskaperna var något jag ville ha i mitt liv. Eller så är jag bara oerhört självdestruktiv och kommer hamna där igen. För jag vet att jag vill ha dig.

Eva af Geijerstam beskriver det träffande i sin artikel i DN:
'Ty han var verkligen sällsam, Morrison, i sin kombination av narcissism och självhat.'

Nu kommer jag lyssna på Doors hela helgen. Jag hade glömt hur oerhört mycket jag älskar dem. She holds her head up high, like a statue in the sky! Ord från '20th century fox' som jag ofta tänkte på när jag kände mig liten och obetydlig. Jag tror jag ska införliva detta igen.

Du vackre, älskade, hemske mansgris.

someday there'll be a cure for pain, that's the day I'll throw my drugs away.

Idag sket en fågel på mig. Jag gick helt obeväpnad längs Odengatan med mobilen i handen och kände något nudda min näsa. Jag tittar ner med fasa på min lila blus och ser en liten vit fläck, troligen sparvskit, breda ut sig. Jag stannar upp, försträckt, och lyckas ta fram en våtservett för att torka av min lilla näsa, som turligt nog bara verkat fått ngn nanomilliliter på sig eftersom det inte syntes något på servetten efteråt. Nu är blusen uppsköljd och det ser ut som att den klarat sig. Men vilken pärs!

I helgen blir det fotboll, konsert, alkohol och vänner. Antagligen kommer jag även att spåra ur lite, men det blir nog bra. Jesse Malin hade jag glömt. Hur kunde jag göra det? Vilken kille. Han försökte köpa horor när han var 14 och blev lurad av några killar att stå och vänta i ett hörn på bruden, medan de tog hans klocka och massa annat i betalning. Ja, det här var hans mellansnack. Andra gången jag såg honom berättade han om hur han slängt upp sin kuk på en tjejs skolbänk för han var sur. Det här är saftigt mellansnack. Inte sånt där trams som andra kör med, typ "ARE YOU HAVING FUUUUN?". Ryan Adams vet också hur man mellansnackar. Han är antagligen full och hög när han gör det, och har även en tendens att stampa sönder vinglas och kasta ut folk som skriker att de vill höra Summer of 69. Men om vi bortser från detta så är Ryan Adams ibland en helt underbar man. Synd att Mandi Moore tog honom. Jag är helt övertygad om att han skulle älska mig.