Bryan Ferry. Jag älskar Bryan Ferry. Jag älskar Oliver Thompson.
Där sitter man, längst fram på Cirkus parkett, och vad uppenbarar sig framför mina ögon? En rödhårig liten pojke med hår som går till axlarna, gråa stuprör och en alldeles underbar grönaktig Les Paul hängandes på kroppen. Han står sisådär 2-3 meter framför mig hela tiden och jag kan inte hjälpa det; jag vill inte vara något annat än en skamlös groupie där och då och hela natten. Han är 20 år gammal och är ett musikaliskt underbarn, och jag blir knäsvag när han kör sitt solo i All along the watchtower och stapplar fram någon meter på scenen och får sin gitarr att gny ut underbara skrik. Jag vill bara kasta mig framför hans fötter och kyssa hans skor. Hans snygga bruna läderboots. Alltså, Bryan Ferry i all ära - mannen är ju trots allt den döende dandyn personifierad, dock i allra högsta grad levande när han står några meter framför mig - men den här lilla killen var minst lika beundransvärd. Åh. Jag skulle ha friat redan då.
People tell me it's a sin
To know and feel too much within
I still believe she was my twin,
but I lost the ring.
To know and feel too much within
I still believe she was my twin,
but I lost the ring.
She was born in spring,
but I was born too late
Blame it on a simple twist of fate.
but I was born too late
Blame it on a simple twist of fate.
