Drömmen om Herrön. Jag är kluven. Jag vill älska Killinggänget för allt de gör, men ibland så är den största kärleken man som fan kan ge att inse att objektet för ens idolisering inte alltid är fulländad och helt enkelt låta objektet misslyckas. Jag ska inte säga att jag inte tyckte om pjäsen, för det gjorde jag. Men samtidigt gick jag från teatern med en känsla av tomhet. Jag hade inte lärt mig något av det där. Det var samma snack om manlig gemenskap som vanligt och kvinnorna lyste såklart med sin frånvaro (de två kvinnor som dök upp gav så lättvindiga avtryck i pjäsen att man inte märker dem nämnvärt) förutom när Martin Luuk pratar om dem; om hur mycket gift de bär inom sig, hur de korrumperar allt i sin närhet, hur bra män är och hur dåliga kvinnor är. Mot slutet kulminerar allt i att den s.k. "f**tsönderslitarmaskinen" visas upp med blandade reaktioner och drömmen om Herrön blir till slut sann medan Martin Luuk klampar runt i en slags läderkjol på hjul. Och precis som recensionen i DN löd, så misstänker jag starkt att ett gäng på fem kvinnor aldrig fått fria händer att inta Sveriges stolta nationalscen och göra vad de ville. Vad de ville. Nåväl, jag älskar Killinggänget, men jag tycker kanske inte att det här är det viktigaste fotspåret att lämna till eftervärlden. Tråkigt att det blev så fel. Och tråkigt att publiken bara inte kan förstå att bara för att man betalat för att se Killinggänget, så måste man inte skratta. För det är inte kul hela tiden! Långt därifrån. Men Andres Lokko är ett trevligt inslag i det hela, när han skjuter ut ur sin städskrubb på en kontorsstol som under pjäsen kommer in och ut för att ge sina gudalika tankar till den ibland tafatta och uppfinningsrikedomslösa återstoden av gänget.
Och nu sitter jag på youtube och tittar på gammal hederlig humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar