Jag måste hitta en sugar daddy. Någon som skämmer bort mig, köper saker till mig, bjuder mig på fina restauranger och ger mig underbara smycken. Någon som egentligen inte vill ha mig men som ändå vill ha mitt sällskap,och - såklart - min kropp och som jag får vara med. Jag har lyckats hitta några sugar daddy-light i mitt liv, men jag måste börja arbeta mig uppåt medan min ungdom fortfarande tillåter det. Medan mitt kött fortfarande är stramt, mina ögon inte har några kråkfötter runt sig och jag fortfarande utstrålar en ungdomlig lyster och skönhet. Det är dags att börja jobba , och det snabbt.
Jag har inte på mycket länge haft en helg där jag gått ut både fredag och lördag. Nu har jag äntligen gjort det, och jag har nog saknat det. Visserligen blev inte någon av kvällarna som planerad, och vi hamnade i lite olika sällskap och på andra platser än från början tänkt, men det var trevligt i vilket fall. Däremot hade jag glömt straffet för detta, d.v.s. att jag måste må dåligt idag och känna mig som en seg sengångare. Men är det värt det? Ja. Speciellt när man fått äta oändligt mycket ostbågar. Men jag märker som sagt att mina minnesluckor nuförtiden blir fler. Jag har svårt att minnas många saker under kvällarna. Mest stör det mig dock igår att någon ringde mig halv elva från privat nummer. Fast nu har jag en teori. Var det en vän på andra sidan jordklotet som skype:ade mig??
Hmm. Jag lyssnar nostalgiskt på Best Coasts låt Boyfriend och tänker precis som de sjunger. Jag skulle kunna göra listan lång och lyssna på Britta Perssons You are not my boyfriend, på You don't know where your interest lies med Simon and Garfunkel, och så vidare. Men nu ska jag inte göra det. Istället sitter jag och funderar över varför jag glömt Narcotic, en gammal hederlig låt av Liquido. Den fick jag som kvällsserenad igår sjungen av en man med en gitarr i en säng. Och såklart är jag din för evigt om du beter dig så mot mig. Jag borde veta bättre, men de där isblå ögonen...mmm. Sen måste ju tilläggas att detta var precis vad som behövdes efter att ha haft en efterlängtad rendez-vous med min gamla, älskade flamma. Men när du satt där på sängen och sjöng textraden "And I called your name, my cocaine" så tänkte jag förstås mest av allt på den där andre grönögda mannen som jag alltid velat tro gott om. Underlig kväll, men välbehövlig. Katharsis och kroppslig förlösning och allt möjligt i en enda stor blandning. Jag hoppas att jag har kvar den ene åtminstone ett tag till, och framförallt hoppas jag på en framtida hållbar relation med den andre. Faran här är att jag fortfarande ser dig med ögon som jag inte borde se med. Jag är inte nollställd för dig. Jag skulle med det samma ta risken med dig igen. Som vanligt. Suck. Fan för mig. Men det kändes bra allting ändå. Det var lite lagom jobbigt för oss båda men ändå trevligt. Jag tror det var en bra sak.
Det är dags att summera årets viktiga händelser, i mina ögon. Högst subjektivt, men intressant att skriva ned för egen del.
Årets film: Svensk: I rymden finns inga känslor (tätt följd av Snabba Cash) Utländsk: The Ghost Writer (Inception och Shutter Island i all ära...men men...)
Årets grupp: Iron Maiden!
Årets artist: Dan Ekborg. Efter Punttila/Matti på Stadsteatern blev jag betagen i en vecka, minst.
Årets skiva: Svensk: Vilja bli - Oskar Linnros (tätt följd av Daniel Adams-Ray - Svart, vitt och allt däremellan) Utländsk: The Black Cat Neighbourhood - Fallulah Årets gladaste musikupptäckt: I Blame Coco
Årets konsert: Of Montreal på Medis. Strålande glädje!
Årets mest oväntade musik: Min totala surrender för gamla 70- och 80-tals-guilty pleasures, som Dire Straits, Toto, John Mellencamp och liknande.
Årets sporthändelse: Spaniens strålande VM-guld och VM-saga överhuvudtaget, och Hollands vidriga spel à la amerikansk fotboll.
Årets händelse: The loss of the prodigal son. Jag hade dig nästan och jag kommer nog alltid älska dig, och jag hatar mig själv för det.
Årets roligaste kväll: Borgerligt nyårsfirande i trevåningslägenhet i Gamla Stan. Aldrig har jag känt mig så vuxen och mogen när jag med champagne i hand lyssnade på Beethovens nia och sobert ringde in det nya året - den nya eran.
Årets resa: Inget sådant. Årets alkohol: Nyupptäckten av likör 43, som jag inte druckit på evigheter.
Årets krog: Alltid Trädgården, alltid glädje.
Årets nya bekantskap: Min totala kärlek för jympa och motion över huvudtaget. Fitness!
Årets TV-program: Mycket tveksamt, även public service har gått ner sig något oerhört och visar mycket strunt. Dock har en serie vid namn Desperate Romantics börjat precis i slutet av förra året som verkar mycket lovande, om prerafaeliterna. Får se om det håller måttet.
Årets bok: The end of mr Y - Scarlett Thomas
Årets politiker: Maria Wetterstrand
Årets val: Det miserabla socialdemokratiska fallet.
Årets person: The prodigal son, som berikade mitt liv och sedan förstörde det ungefär lika mycket. Trots att du sårade mig så lämnade du avtryck nog för att bli årets person. Fy fan för dig.
Möjligen ett av de hittills finaste nyårsaftnarna jag varit med om. Vi var sex personer, varav fyra av oss lagade mat tillsammans. Lägenheten var en dröm, vem kunde tro att det finns etagelägenheter med tre våningar mitt i Gamla Stan med en drömsk utsikt över hustaken och fyrverkerierna över Slussen? Jag har aldrig sett något så härligt. Jag fick jordärtskockssoppa till förrätt, cannelloni med ricotta och spenat till huvudrätt och en underbar panna cotta till efterrätt med lite konjak. Och allt var vegetariskt för min skull. Underbart. Det enda som jag skulle få ångra var att jag aldrig inser att jag är laktosintolerant och fick en fruktansvärd magsmärta från cirka halv tolv och framåt sex på morgonen. Men om man står på tredje våningen i denna lägenhet, med den strålande utsikten, och har Beethovens nia i bakgrunden och tänker att nu jävlar är det januari nu lyfter vi våra champagneglas och skålar - då spelar inte magknip riktigt lika stor roll längre. Visst, fäder som står i köket i morgonrock och gör fruktsallad när man kommer dit är kanske inte en vanlig syn, men hemtrevlig. Och diskussionerna vid matbordet är ibland för operainriktade för min del - sångare som jämförs och regissörer som diskuteras. Och vi satt säkert minst en timme och pratade om sexualitetens vara eller icke vara, dess laddning, kvinnorollen, och "handskakningssex". I det läget hade jag nästan önskat mig ett lite mindre pretentiöst sällskap. Men det var underbart. Det enda jag saknade igår var nog cigariller. Det hade suttit fint.
institutionen försökte indoktrinera mig, men jag och mitt intellekt slet oss fria. jag skålar högt för kultur och konsumerar den som andra pimplar öl! det händer även att jag studerar.
