Jag ser framemot att träffa Ralph. Jag är hans oerhört stolta gudmor (stolt över vaddå kanske ni undrar? Ja, stolt över att han är sötaste killen i stan kanske?) och jag tycker att jag inte har träffat honom på alldeles för länge. Hundar kan vara ganska trevliga. Speciellt den här lille rackaren som tydligen, ofrivilligt och omedvetet, jagat runt en liten femåring som hade en boll (som Ralph ville ha såklart). Femåringen var livrädd! Ja, fråga inte mig varför man är livrädd för den lille herren på bilden. Han kan inte göra en fluga förnär. Så det ska jag se framemot. Att kramas med Ralph. Och massa annat. T.ex. goda vänner, chips, spel, musik och film. Och kanske borde jag se True Blood som jag visserligen tröttnat på. Jag vill ha tillbaks Sopranos. Det var grejer det. Jag saknar Chris än idag. Den näsan alltså, det säger jag bara. DEN NÄSAN!
För övrigt börjar förkylningen, halsontet och febern avta. Jag är numera enbart snyggt hes. Sådär som man önskar att man alltid lät. Lite whiskeyhes som Tom Waits ungefär. Fast skulle man fråga en utomstående skulle de kanske avfärda detta och säga att jag låter som en jävligt jobbig Roseanne Barr, antagligen showbiz mest irriterande röst. Efter Peder Lamm kanske.
Jag är bra, jag är bäst, jag är den alla gillar mest! Ha! Varför försörjer jag mig inte som ramsskrivare till någon hejaklack? Den här ramsan dedikerar jag till Ralph, som kan få sjunga den för mig nästa gång vi ses, eftersom han är bäst. Bäst bland hundar alltså, inte bland katter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar