mental istid.

En god vän sa till mig igår att jag är alldeles för söt, snygg och smart för att vara så olycklig. Jag tror att han har rätt. Sjukt nog sa en dam på bussen precis samma sak till mig för ett år sen när jag grät efter ett telefonsamtal med en man jag älskade då. Jag borde lära mig att lyssna på folk. Jag har alltid gått min egen väg och gjort som jag tänkt varit rätt. Och man kommer aldrig kunna ångra saker egentligen, för att någonstans inser man att det man ville göra just då, ville man faktiskt göra. Oavsett om man senare ångrar det eller vill få det ogjort, så var det precis vad man ville i det ögonblicket. Men ibland ska man inte lyssna bara på sin egen inre röst. Men att se vad andra har att säga är inte alltid helt lätt. Inte om man är i sin egen bubbla och tror att allt är si eller så. Men vi är alla ansvariga för oss själva i slutändan. Det är bara ett väldigt tungt lass att bära ibland, speciellt när man vet att man har tiotals andra människor i sitt hjärta som man bryr sig så fruktansvärt mycket om och vill ställa upp för och ansvara för. Som Strindberg en gång skrev, så är det synd om människan. Vi har mycket att skatta oss lyckliga för, men ibland slår det en hur små och obetydliga vi är ibland, och hur många av oss som har det hemskt och kämpar varje dag. Problem blir så banala då. Det är åtminstone rätt ofta synd om människan.