Behandla mig som skit, och jag är din.

Stewie Griffin inser i ett avsnitt av Family Guy att det han måste göra för att få sin Olivia är att behandla henne som skit. Han går dit och plingar på dörren, säger åt henne att hon är ful som stryk o.s.v. och hon står där och storgråter, och Stewie bjuder ut henne och Olivia hulkar fram ett "visst, hämta mig klockan åtta" typ. Ja, det här är inte så långt från verkligheten. Det finns många män, både verkliga och fiktiva, som jag hyser stor kärlek och beundran för, trots att jag inte borde (exempelvis Christian Troy - den kvinnohatande mansgrisen i Nip/Tuck, August Strindberg, Tony Soprano - den notoriskt otrogne maffiabossen, Ulf Lundell och 'han den där' också såklart - han som jag skulle ge min högra hand för, för att få vara med blott ett tag, och många många andra män). Jag tror inte jag är den enda kvinnan att känna såhär tyvärr. Jag vet inte vad det grundar sig i, och varför det här lockar mig. Kanske är det kombinationen av mitt självförakt, min destruktivitet och förhoppningen att man ska vara den kvinna som till slut får dem att vilja vara något annat. För jag är övertygad om att såna här män egentligen bara avskyr sig själva. De klarar inte av att vara den de är och hatet går alltid ut över någon annan. Och jag, jag vill bara fixa er. Men det är väl bara så att min kärlek, eller den någon annan kvinna kan ge, aldrig kommer räcka. Ni är alltid otillfredsställda, det finns alltid något bättre, något större, något vackrare. Och just för att ni hatar er själva så mycket, så hatar ni oss. Men jag vet också, att genom att förminska mig själv till en tjej som tolererar sånt här och försöker hitta anledningar till det, och lösningar på problemet, så sätter jag mig själv i en ond spiral. Det är som att söka aktivt efter det destruktiva och nedbrytande. Man går sönder.

För att återgå till svinen. Ulf Lundell var fantastisk. Det är en kärlek som sakta smugit sig på. För kanske fem år sedan hatade jag honom. Jag hatade denna mansgris, denna machoman. Sen fastnade jag för hans bok Jack. Som jag fortfarande tycker är bland det bästa som skrivits på svenska. Sen läste jag Kyssen och Saknaden. De är lika vackra de. Kanske är jag svag för Stockholmsskildringar, vad vet jag. Men jag tycker om sättet han skriver. I Jack får jag fly till ett underbart 70-talsstockholm och jag älskar det. Efter att jag erkänt honom som författare började jag väl erkänna för mig själv att "ja, kanske är väl Rom i regnet vacker. Och Oh la la jag vill ha dej är ju en härlig liten dänga. Och Öppna landskap är så fin att den borde vara vår nationalsång." Sen, hösten eller vintern 2007 stack jag till Pet Sounds med en vän för att få en Ulf Lundellbox signerad åt hennes far. Butiken var full av medelålders män, och man såg hur Ulf sken upp när två 21-åringar kom fram. Sen blev han nog lite ledsen när han ombads skriva "till Janne" på den. Men om vi bortser från det, så var nog detta början på min kärlekshistoria med Ulf. Han har alltid varit snygg när jag sett honom på stan, och jag har alltid velat springa fram och säga hur mycket jag älskar Jack. Men jag har avstått. Igår kulminerade i alla fall allt, och jag får helt och fullt erkänna mig besegrad. Sveriges egen Bruce-Bob kan man inte göra annat med än att hylla. En man som sjunger om Stockholms city på ett så vackert sätt kan man inte hata. Jag lämnar er med sång och text till ännu en fantastisk låt som jag turligt nog fick höra igår. Det är mitt Stockholm!



Säj, har du nånsin vart i
Bullshit City
och stapplat spritstinn
Och lekt med tjack.
Har du sprungit som besatt på tricken
och slagit nån på käften
Som tack, som tack.
Har du pröjsat allt du hade
På plast och plock
och virrat omkring i en drogad flock.
Ja, då vet du nog min vän
Hur det känns:
Flugan mot fönstret,
Flugan mot fönstret.