Okej. Nu ska jag rada upp saker här.
Karlintresse nr 1:
Fortfarande kär i sitt ex. Antagligen en dålig kille ändå. Väldigt image-medveten och nästan lite fånig i sitt sätt att tro att han kufiska utstrålning var någonting naturligt. Det var det inte. Och det patetiska är att han är likadan än idag. Tyvärr, den där Söderstilen funkar inte riktigt på mig längre.
Karlintresse nr 2:
Gav illusion av att vara en fin kille. Lämnade mig plötsligt, utan synbar anledning, och svek mig sedan två gånger i rad något oerhört, för att senare inte ens kunna höra av sig och vara vänner, när det var han som ville det från början. Fy fan.
Karlintresse nr 3:
Missbrukarpersonlighet som tycker om att bli omhändertagen utan att ge någonting tillbaka. Utsugare av energi, samt egoist. Lämnade mig efter ett halvårs kvasiförhållande och har inte ens modet nog att prata med mig efteråt. Men jag vidhåller att det skulle varit vi. Det skulle ha varit vi. Du är bara så jävla dum i huvudet.
Övriga karlar som dykt upp i livet:
En skällde ut mig för att jag var så "otrevlig", för att sedan leta upp mig några gånger på uteställen och kyssa mig helt utan förvarning. En annan visade sig vara tio år äldre och allmänt läskig och stalkade mig med sms i ungefär fyra månader utan att fatta vinken. En är snygg och smart och trevlig, men ville kasta ut mig när han väl tog hem mig, för han "träffade tydligen en tjej och tänkte att det här var ju trots allt kanske inte en så bra idé". Andra har bara varit allmänt konstiga, bara velat en sak, eller så har helt enkelt jag ansett att vi inte passat. Ni män har förstört mitt liv. Jag var ett oskrivet blad, en oförstörd flicka. Nu är jag en cynisk kvinna med taggarna utåt.
Ni. Kommer. Aldrig. Få. En. Fin. Tjej. Som. Jag.
Å andra sidan kommer jag väl inte få en bra kille heller. Det är jag väl inte gjord för. Jag hatar dig. Er. Alla. Kan ni inte bara ringa mig och säga hej, visa att ni finns i mitt liv. Ju mer man bryr sig om vissa, desto mer skit får man. Att jag aldrig lär mig.
Karlintresse nr 1:
Fortfarande kär i sitt ex. Antagligen en dålig kille ändå. Väldigt image-medveten och nästan lite fånig i sitt sätt att tro att han kufiska utstrålning var någonting naturligt. Det var det inte. Och det patetiska är att han är likadan än idag. Tyvärr, den där Söderstilen funkar inte riktigt på mig längre.
Karlintresse nr 2:
Gav illusion av att vara en fin kille. Lämnade mig plötsligt, utan synbar anledning, och svek mig sedan två gånger i rad något oerhört, för att senare inte ens kunna höra av sig och vara vänner, när det var han som ville det från början. Fy fan.
Karlintresse nr 3:
Missbrukarpersonlighet som tycker om att bli omhändertagen utan att ge någonting tillbaka. Utsugare av energi, samt egoist. Lämnade mig efter ett halvårs kvasiförhållande och har inte ens modet nog att prata med mig efteråt. Men jag vidhåller att det skulle varit vi. Det skulle ha varit vi. Du är bara så jävla dum i huvudet.
Övriga karlar som dykt upp i livet:
En skällde ut mig för att jag var så "otrevlig", för att sedan leta upp mig några gånger på uteställen och kyssa mig helt utan förvarning. En annan visade sig vara tio år äldre och allmänt läskig och stalkade mig med sms i ungefär fyra månader utan att fatta vinken. En är snygg och smart och trevlig, men ville kasta ut mig när han väl tog hem mig, för han "träffade tydligen en tjej och tänkte att det här var ju trots allt kanske inte en så bra idé". Andra har bara varit allmänt konstiga, bara velat en sak, eller så har helt enkelt jag ansett att vi inte passat. Ni män har förstört mitt liv. Jag var ett oskrivet blad, en oförstörd flicka. Nu är jag en cynisk kvinna med taggarna utåt.
Ni. Kommer. Aldrig. Få. En. Fin. Tjej. Som. Jag.
Å andra sidan kommer jag väl inte få en bra kille heller. Det är jag väl inte gjord för. Jag hatar dig. Er. Alla. Kan ni inte bara ringa mig och säga hej, visa att ni finns i mitt liv. Ju mer man bryr sig om vissa, desto mer skit får man. Att jag aldrig lär mig.
2 kommentarer:
Ett citat från min exjobbshandledare jag sent ska glömma "27 år och redan cynisk, du kommer klara dig bra här i livet".
Jag tror att konsten är att man inte ska oroa sig så mycket. Lätt att säga, svårare att göra. Samtidigt ska man nog inte vara altför kräsen, det är nog det misstaget jag begått.
Låt till kommentaren:
http://www.youtube.com/watch?v=Ogu0sd1fHNw
cynismen kommer ofta med åren och händelserna..
visst, man ska inte vara för kräsen. men det är svårt att ge folk en chans beroende på sammanhanget man möts och de faktorer som gäller just där och då. men man ska kanske försöka tänka mindre. hehe. amy diamond :) men sant. det kan väl bara bli bättre får man hoppas. man får vara glad för det man har. man har rätt mkt, trots allt.
Skicka en kommentar