jag hatar dig, jag älskar dig

Jag hatar dig lika mycket som jag älskar dig och lika mycket som jag önskar att du vore min. Men jag vet att det största misstaget hittills i mitt liv var att falla för en alkoholist med drogproblem. En självcentrerad, trasig kille som hatar sig själv och verkar ha empatiska störningar och sakna förmåga att överhuvudtaget känna något för någon annan, eller åtminstone tänka på andra människors känslor. Du har sårat mig, utnyttjat mig, hållit mig kvar. Och nu är du inte ens schysst nog att ta tag i den skit du ställt till med. För tusende gången blundar du och tänker på dig själv och bara tar, tar och tar. Jag har varit snällare mot dig än någon annan, jag har låtit dig behandla mig som du gjort, för jag har varit naiv och tänkt att "så ska det väl vara". Det enda som hänt är att jag fått dig att må bättre medan jag själv gått sönder och degraderat mig själv till en andra klassens människa. Och du kan inte ens ta det ansvar du borde. Du kastar bort mig som skräp, efter allt jag gjort för dig. Det gör väldigt ont. Och jag hatar dig för att du gjort såhär mot mig, och jag hatar mig själv för att jag låtit mig själv försaka så mycket för din skull, för ditt välmående. När jag sett dig gå sönder har jag mått så fruktansvärt dåligt. Men att vänta sig något tillbaka av dig, det är lika lönsamt som att vänta på att en enhörning ska springa fram till en i skogen.

Någon dag hade jag hoppats att du skulle fatta vad du har. Jag har stått ut med så mycket, och jag älskar dig. Men du kan inte se det och du väljer att fortsätta behandla mig som skit. Jag hoppas bara att jag någon gång träffar någon som har vett att behandla mig som jag förtjänar. Och jag vill aldrig mer göra om det här misstaget. Man ska hålla sig borta från missbrukare. Man ska aldrig tro att man kan ändra på dem. Det enda som sker är man själv går sönder sakteligen, för det gör så fruktansvärt ont att vara i närheten av dem.