Det känns bra att öppna med ett härligt gammalt 70-talsdiscocitat. Men så är det. Jag tror på mirakel. Kanske inte religiösa sådana, men ändå. Jag tror att någonstans så händer saker. Saker som ger glädje och ro. Sedan övergår det i Bright Eyes-nostalgi. Det hela kan sammanfattas med att jag för en gångs skull vill ha en älskare jag inte behöver älska. Det gör så ont då. Men det var precis det som hände, och han var alltid för full och för hemsk. Och var FAN är substanserna? Jag tänker ikväll tröstäta chips och känna hur kolesterolen geggar in sig i mina artärer, riktigt känna det. Det är så det är när man självömkar. Sen tänkte jag gå igenom lördagens eskapader och undra vad fan som hände och hur jag blev sådär. Man kan dricka mjölkdrinkar i Sundbyberg, dansa och skrika på Strömparterren, spy på Spyan. Man kan hälla i sig någon annans insmugglat vitt vin. Ja, om man ser på kvällen på det viset så är det inte omöjligt att inse resultatet. Oh demon alcohol, som Kinks hade sagt. Men en sak är säker, få saker får bekymmer och självmedvetande att domna bort sådär. Och nu förstår jag precis varför det var hans favoritdrog.
I want a lover I don't have to love
I want a boy who's so drunk he doesn't talk
Where's the kid with the chemicals?
I've got a hunger and I can't seem to get full
I need some meaning I can memorize
The kind I have always seems to slip my mind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar