And so it goes.

I minut 92 ungefär satte Spanien 2-1 och det var ett hejdundrande liv i Sofias lilla tvåa där ungeäfr 14 pers trängt ihop sig. Delad glädje är dubbel glädje. Men delad sorg är väl dubbel sorg. Så det blev en svår kväll på grund av kollisionen. Resten av kvällen ordnade dock upp sig fint, trots min maratonsömn imorse. Because I'm worth it, liksom. Att se Daniel i helgen var ett hemskt kärt återseende. Trots att jag såg honom förra torsdagen känns det som en evighet sen. Jag får abstinens från alla mina kära vänner. Måste återse Jairo snart också. Inte hållbart!