Det svenska undret

Har sprungit land och rike kring (ja, okej, Kungens Kurva) för att hitta Rufus linne från min least-favourite-shop i hela världen: H&M. Okej, det finns säkert något värre, men jag är så jävla less på H&M på det stora hela. Men nu sitter jag i alla fall här med en kopp Earl Grey och har mitt söta linne i storlek 34 istället för 40 (som fick mig att se ut som en påse) och känner mig hemskt nöjd med situationen. Rufus linne var väldigt fint. Nästan så man hade köpt det trots att det inte var Rufus som klottrat den underliga Judy Garland-pastischen som bara skriker minnen från Rufus högklackade uppträdanden. Det är så att man redan längtar efter april och Dramatens musiksatsning. Men ta hit CocoRosie också.

Jag köpte bland annat tio påsar chips på IKEA. Samt hjortronsylt, krusbärssylt och små gosedjur som Murre ska få leka med efter lite kattmyntepreparation. IKEA är verkligen bäst. Jag skulle vilja bo på IKEA, de har hur många olika sovrum och kök som helst att erbjuda mig. Jag skulle stortrivas, förutom under öppettiderna när folk stormar mitt hem. Det är vidrigt vad mycket folk som befinner sig i de där massiva kvadratmeterantalen. Man får ju människo- och trängselfobi för mindre. Men man får väl ändå beundra svenskarna för det som gjort oss stora utomlands. Så enkla koncept som IKEA "bygg allt själv" och H&M "enkla basplagg till billigt pris och som gjorts av barnarbetare utan sinne för kvalitet" har helt klart slagit. Sjukt egentligen. Men IKEA kan jag åtminstone inte leva utan. IKEA är lycka. Varje gång man ser den blåa hangaren med gula bokstäver i extremt snyggt typsnitt känner jag mig hemma. Var jag än är.