mitt kärleksförhållande till en viss hedwig.

hedwig. en fiktiv person som utfört ett misslyckat könsbyte och lämnats med en angry inch.
jag såg off-broadwayproduktionen när den flyttats till london. skulle tro att det är cirka åtta år sen jag såg den, antagligen mer.

den lades ner efter några veckor. alla ville se lion king, cats och phantom of the opera. och på ett ytterst tomt the playhouse i london stod en vacker h@n och skämtade till och med om detta med publiken. att alla såg någon annan musikal. och det var hedwig. hedwig som är bilden av tragik och samtidigt hopp. hon som låg med huvudet i ugnen och lyssnade på lou reed och växte upp på fel sida av berlinmuren. hon som blev uppraggad av amerikanske luther med hjälp av gummibjörnar. en riktig sugar daddy. hon som hittade sitt livs stora kärlek. och förlorade den.
jag minns hur jag gick från teatern som ett frågetecken. undrade vad jag sett. det liknade inget annat på west end. det var rått och opolerat och vulgärt. jag var för liten.

med tiden växte det hela. jag hörde låtarna igen och insåg att det jag sett var modern kult. det var som att blanda verklighetens Jayne County (tidigare Wayne...) med Rocky Horror Picture Show. sen kom filmen 2001. och mina förväntningar var skyhöga. jag älskar john cameron mitchells sköra skildring av hedwigs trasighet.

hedwig finns alltså inte. men ikväll fanns hon igen. johannes bah kuhnke var fan inte johannes. han var hedwig. han var min hedwig, av kött och blod. det är styrkan i filmen respektive pjäsen. den liknar "jag är min egen fru" såtillvida att det handlar om en riktig människa. men skillnaden är ju ändå att carlotta fanns. det gör inte hedwig. men paradoxalt nog så gör hon det. skådespelaren framför henne utplånas av hedwigs närvaro. hon är allt, just där, just då.