Jag måste hitta en sugar daddy. Någon som skämmer bort mig, köper saker till mig, bjuder mig på fina restauranger och ger mig underbara smycken. Någon som egentligen inte vill ha mig men som ändå vill ha mitt sällskap,och - såklart - min kropp och som jag får vara med. Jag har lyckats hitta några sugar daddy-light i mitt liv, men jag måste börja arbeta mig uppåt medan min ungdom fortfarande tillåter det. Medan mitt kött fortfarande är stramt, mina ögon inte har några kråkfötter runt sig och jag fortfarande utstrålar en ungdomlig lyster och skönhet. Det är dags att börja jobba , och det snabbt.
Jag har inte på mycket länge haft en helg där jag gått ut både fredag och lördag. Nu har jag äntligen gjort det, och jag har nog saknat det. Visserligen blev inte någon av kvällarna som planerad, och vi hamnade i lite olika sällskap och på andra platser än från början tänkt, men det var trevligt i vilket fall. Däremot hade jag glömt straffet för detta, d.v.s. att jag måste må dåligt idag och känna mig som en seg sengångare. Men är det värt det? Ja. Speciellt när man fått äta oändligt mycket ostbågar. Men jag märker som sagt att mina minnesluckor nuförtiden blir fler. Jag har svårt att minnas många saker under kvällarna. Mest stör det mig dock igår att någon ringde mig halv elva från privat nummer. Fast nu har jag en teori. Var det en vän på andra sidan jordklotet som skype:ade mig??
Hmm. Jag lyssnar nostalgiskt på Best Coasts låt Boyfriend och tänker precis som de sjunger. Jag skulle kunna göra listan lång och lyssna på Britta Perssons You are not my boyfriend, på You don't know where your interest lies med Simon and Garfunkel, och så vidare. Men nu ska jag inte göra det. Istället sitter jag och funderar över varför jag glömt Narcotic, en gammal hederlig låt av Liquido. Den fick jag som kvällsserenad igår sjungen av en man med en gitarr i en säng. Och såklart är jag din för evigt om du beter dig så mot mig. Jag borde veta bättre, men de där isblå ögonen...mmm. Sen måste ju tilläggas att detta var precis vad som behövdes efter att ha haft en efterlängtad rendez-vous med min gamla, älskade flamma. Men när du satt där på sängen och sjöng textraden "And I called your name, my cocaine" så tänkte jag förstås mest av allt på den där andre grönögda mannen som jag alltid velat tro gott om. Underlig kväll, men välbehövlig. Katharsis och kroppslig förlösning och allt möjligt i en enda stor blandning. Jag hoppas att jag har kvar den ene åtminstone ett tag till, och framförallt hoppas jag på en framtida hållbar relation med den andre. Faran här är att jag fortfarande ser dig med ögon som jag inte borde se med. Jag är inte nollställd för dig. Jag skulle med det samma ta risken med dig igen. Som vanligt. Suck. Fan för mig. Men det kändes bra allting ändå. Det var lite lagom jobbigt för oss båda men ändå trevligt. Jag tror det var en bra sak.
Det är dags att summera årets viktiga händelser, i mina ögon. Högst subjektivt, men intressant att skriva ned för egen del.
Årets film: Svensk: I rymden finns inga känslor (tätt följd av Snabba Cash) Utländsk: The Ghost Writer (Inception och Shutter Island i all ära...men men...)
Årets grupp: Iron Maiden!
Årets artist: Dan Ekborg. Efter Punttila/Matti på Stadsteatern blev jag betagen i en vecka, minst.
Årets skiva: Svensk: Vilja bli - Oskar Linnros (tätt följd av Daniel Adams-Ray - Svart, vitt och allt däremellan) Utländsk: The Black Cat Neighbourhood - Fallulah Årets gladaste musikupptäckt: I Blame Coco
Årets konsert: Of Montreal på Medis. Strålande glädje!
Årets mest oväntade musik: Min totala surrender för gamla 70- och 80-tals-guilty pleasures, som Dire Straits, Toto, John Mellencamp och liknande.
Årets sporthändelse: Spaniens strålande VM-guld och VM-saga överhuvudtaget, och Hollands vidriga spel à la amerikansk fotboll.
Årets händelse: The loss of the prodigal son. Jag hade dig nästan och jag kommer nog alltid älska dig, och jag hatar mig själv för det.
Årets roligaste kväll: Borgerligt nyårsfirande i trevåningslägenhet i Gamla Stan. Aldrig har jag känt mig så vuxen och mogen när jag med champagne i hand lyssnade på Beethovens nia och sobert ringde in det nya året - den nya eran.
Årets resa: Inget sådant. Årets alkohol: Nyupptäckten av likör 43, som jag inte druckit på evigheter.
Årets krog: Alltid Trädgården, alltid glädje.
Årets nya bekantskap: Min totala kärlek för jympa och motion över huvudtaget. Fitness!
Årets TV-program: Mycket tveksamt, även public service har gått ner sig något oerhört och visar mycket strunt. Dock har en serie vid namn Desperate Romantics börjat precis i slutet av förra året som verkar mycket lovande, om prerafaeliterna. Får se om det håller måttet.
Årets bok: The end of mr Y - Scarlett Thomas
Årets politiker: Maria Wetterstrand
Årets val: Det miserabla socialdemokratiska fallet.
Årets person: The prodigal son, som berikade mitt liv och sedan förstörde det ungefär lika mycket. Trots att du sårade mig så lämnade du avtryck nog för att bli årets person. Fy fan för dig.
Möjligen ett av de hittills finaste nyårsaftnarna jag varit med om. Vi var sex personer, varav fyra av oss lagade mat tillsammans. Lägenheten var en dröm, vem kunde tro att det finns etagelägenheter med tre våningar mitt i Gamla Stan med en drömsk utsikt över hustaken och fyrverkerierna över Slussen? Jag har aldrig sett något så härligt. Jag fick jordärtskockssoppa till förrätt, cannelloni med ricotta och spenat till huvudrätt och en underbar panna cotta till efterrätt med lite konjak. Och allt var vegetariskt för min skull. Underbart. Det enda som jag skulle få ångra var att jag aldrig inser att jag är laktosintolerant och fick en fruktansvärd magsmärta från cirka halv tolv och framåt sex på morgonen. Men om man står på tredje våningen i denna lägenhet, med den strålande utsikten, och har Beethovens nia i bakgrunden och tänker att nu jävlar är det januari nu lyfter vi våra champagneglas och skålar - då spelar inte magknip riktigt lika stor roll längre. Visst, fäder som står i köket i morgonrock och gör fruktsallad när man kommer dit är kanske inte en vanlig syn, men hemtrevlig. Och diskussionerna vid matbordet är ibland för operainriktade för min del - sångare som jämförs och regissörer som diskuteras. Och vi satt säkert minst en timme och pratade om sexualitetens vara eller icke vara, dess laddning, kvinnorollen, och "handskakningssex". I det läget hade jag nästan önskat mig ett lite mindre pretentiöst sällskap. Men det var underbart. Det enda jag saknade igår var nog cigariller. Det hade suttit fint.
Jag har haft världens sämsta start på en nyårsafton. Jag vaknar mitt i natten av att det ringer på dörren. Kvart över fyra. Jag går inte upp och kollar för jag tänker "din jävla idiot!" och så ringer det två gånger till. Sen efter tio minuter går jag upp och kollar och det är tomt där. När jag sen vaknar har ingen annan i huset någon som helst aning om vad i helvete jag pratar om. Jag har varit helt säker på att detta hänt, att någon faktiskt väckt mig mitt i natten. Och nu har jag ingen aning. Det enda som hänt är att jag låg vaken typ två timmar efter det och är skittrött nu och vill bara sova, men jag kan inte. Så jag kommer säkert somna i Gamla Stan innan tolvslaget och vara en plåga för min värd. Jag fattar ingenting. Jag kommer aldrig få veta om det där hände eller inte. Fan.
Ja, här är jag igen. Jag har tyckt synd om folk som fastnat med SJ:s helvetestrafik, folk som blivit magsjuka i Thailand och lite allmänt varit ledsen över människosläktets utveckling och den här karga, hårda årstiden med konsumtion som första kännetecken. Men nu har åtminstone dagarna börjat bli längre, ljuset börjar visa sig lite längre var dag som går, och snart är det faktiskt vår. Ja, ganska snart åtminstone. Jag har gjort mig själv glad senaste veckan genom att gå på bio och se Harry Potter (ja, jag erkänner - jag är kär i Ron Weasley och jag skulle absolut ligga med honom), köpa en porrig svart spetströja som är full av blommor och genomskinlig och vore alldeles enormt snygg att ha med enbart en svart BH under men det är tveksamt om jag vågar pull that off, samt har jag skaffat ett par 50-talsaktiga glasögon som gjort mig lycklig. Materialist, schmaterialist. Whatever works.
Häromdagen på jympapasset blev jag också glad. Jag har alltså tränat både dan innan julafton och även dan efter. Det är vi fantaster som är där såna dagar, såna som bara inte klarar av tanken på att gå upp ett gram ens i juletid. Nädå, det var faktiskt helt normala människor där. Såklart. Men helt plötsligt fick jag syn på en tanig liten tjej som såg extremt glad ut. Hon sparkade runt och tog ut varje rörelse. Och det bästa var att hon mimade med i hela Shakiras Waka Waka typ! Vilket är ungefär så som jag brukar bete mig på passen, lite i smyg står jag alltid och mimar till Mando Diaos Gloria och såklart till Verka Serduchkas gamla schlagerbidrag för Ukraina, som en av mina ledare brukar avsluta med! Så, nu vet jag i alla fall att jag inte är så galen som jag tror. Det är konstigt egentligen. Jag tränar massor och ser samma människor där hela tiden, men ändå pratar man inte med dem. Känns nästan lite fånigt. Men svenskt antar jag.
Juldagen tillbringades hemma i ett stoiskt lugn till slut. Med popcorn och Harry Potter. Såklart. Snart är det 2011. Året då det ska hända massa roliga saker, och framförallt, sista året i skolbänken. Det känns absurt. Jag har varit där för evigt, och det kommer nu snart att ta slut. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag antar att jag skjuter vuxenångesten framåt, som jag brukar.
"Du vill ha en man som kan behandla dig som en hund."
Det känns bra, det här. Mina vänner vet minsann mer än jag om mina underliga val av män. Jag ser på Nip/Tuck och fascineras av vidrige Christian Troy trots att han ber kvinnor han ligger med ha papperspåsar över huvudet för att de inte är i hans liga. Men ingen är värre än Quentin Costa. Herr kokainist och seriemördare, liksom. Åh, världens bästa serie! Bättre än Sopranos till och med.
Helgen var för övrigt dålig. Jag känner mig insnöad, bokstavligt talat. Och jag var tvungen att plugga, skriva PM osv. Uäsch. Bättring!
Grejen var väl att jag skulle gå in i ett celibattillstånd, var det inte så? Det misslyckades fatalt i vilket fall och jag fick vad jag behövde i helgen. Och han är ju lika söt som socker, så jag kommer aldrig vilja leva i celibat igen. Åh, vilken karl. Jag dricker glögg, skållar mandel och lyssnar på låtar om män. Män män män. De är underbart hemskt fina men hemska. Och vackra. Mmm.
institutionen försökte indoktrinera mig, men jag och mitt intellekt slet oss fria. jag skålar högt för kultur och konsumerar den som andra pimplar öl! det händer även att jag studerar.
