Ja, här är jag igen. Jag har tyckt synd om folk som fastnat med SJ:s helvetestrafik, folk som blivit magsjuka i Thailand och lite allmänt varit ledsen över människosläktets utveckling och den här karga, hårda årstiden med konsumtion som första kännetecken. Men nu har åtminstone dagarna börjat bli längre, ljuset börjar visa sig lite längre var dag som går, och snart är det faktiskt vår. Ja, ganska snart åtminstone. Jag har gjort mig själv glad senaste veckan genom att gå på bio och se Harry Potter (ja, jag erkänner - jag är kär i Ron Weasley och jag skulle absolut ligga med honom), köpa en porrig svart spetströja som är full av blommor och genomskinlig och vore alldeles enormt snygg att ha med enbart en svart BH under men det är tveksamt om jag vågar pull that off, samt har jag skaffat ett par 50-talsaktiga glasögon som gjort mig lycklig. Materialist, schmaterialist. Whatever works.
Häromdagen på jympapasset blev jag också glad. Jag har alltså tränat både dan innan julafton och även dan efter. Det är vi fantaster som är där såna dagar, såna som bara inte klarar av tanken på att gå upp ett gram ens i juletid. Nädå, det var faktiskt helt normala människor där. Såklart. Men helt plötsligt fick jag syn på en tanig liten tjej som såg extremt glad ut. Hon sparkade runt och tog ut varje rörelse. Och det bästa var att hon mimade med i hela Shakiras Waka Waka typ! Vilket är ungefär så som jag brukar bete mig på passen, lite i smyg står jag alltid och mimar till Mando Diaos Gloria och såklart till Verka Serduchkas gamla schlagerbidrag för Ukraina, som en av mina ledare brukar avsluta med! Så, nu vet jag i alla fall att jag inte är så galen som jag tror. Det är konstigt egentligen. Jag tränar massor och ser samma människor där hela tiden, men ändå pratar man inte med dem. Känns nästan lite fånigt. Men svenskt antar jag.
Juldagen tillbringades hemma i ett stoiskt lugn till slut. Med popcorn och Harry Potter. Såklart. Snart är det 2011. Året då det ska hända massa roliga saker, och framförallt, sista året i skolbänken. Det känns absurt. Jag har varit där för evigt, och det kommer nu snart att ta slut. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag antar att jag skjuter vuxenångesten framåt, som jag brukar.
Häromdagen på jympapasset blev jag också glad. Jag har alltså tränat både dan innan julafton och även dan efter. Det är vi fantaster som är där såna dagar, såna som bara inte klarar av tanken på att gå upp ett gram ens i juletid. Nädå, det var faktiskt helt normala människor där. Såklart. Men helt plötsligt fick jag syn på en tanig liten tjej som såg extremt glad ut. Hon sparkade runt och tog ut varje rörelse. Och det bästa var att hon mimade med i hela Shakiras Waka Waka typ! Vilket är ungefär så som jag brukar bete mig på passen, lite i smyg står jag alltid och mimar till Mando Diaos Gloria och såklart till Verka Serduchkas gamla schlagerbidrag för Ukraina, som en av mina ledare brukar avsluta med! Så, nu vet jag i alla fall att jag inte är så galen som jag tror. Det är konstigt egentligen. Jag tränar massor och ser samma människor där hela tiden, men ändå pratar man inte med dem. Känns nästan lite fånigt. Men svenskt antar jag.
Juldagen tillbringades hemma i ett stoiskt lugn till slut. Med popcorn och Harry Potter. Såklart. Snart är det 2011. Året då det ska hända massa roliga saker, och framförallt, sista året i skolbänken. Det känns absurt. Jag har varit där för evigt, och det kommer nu snart att ta slut. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag antar att jag skjuter vuxenångesten framåt, som jag brukar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar