hjärtesorgen.

Clarence Clemons är död. Jag fick detta berättat för mig i morse runt halv tio och utbrast i ett flertal "Nej!" och "Vad sorgligt. Det kommer aldrig bli detsamma. Fansen älskar honom". Underligt hur mycket en person kan betyda för folk, utan att ens vara deras vän eller närstående. Jag lyssnar på Born to run och nynnar med i saxofonsolot, som jag alltid gör.

Iförrgår utsatte jag mig för ytterligare glassplitter i hjärtat, antar att jag är masochistisk. Men jag tror jag behövde det. Jag tror jag behövde dödsstöten. Och nu läser jag mitt ljusrosa SCUM-manifest igen och tänker att det hjälper lite grann, ett tag. Visst jävlar får det en att hålla huvudet högre när man går på gatan, visst fan får det en att tro att man ska kunna slå ner varje jävel som visslar efter en.

Igår såg jag den fantastiska uppsättningen av Paraplyerna i Cherbourg. Jag har inte varit så nöjd med ett teaterbesök på mycket, mycket länge. Jag älskade den. Jag gråter nästan bara jag tänker på den. Jag önskar att jag fått vara hemma hela kvällen igår och bara fått titta på filmen, dricka te och äta en bulle.