SMS-hångel, som de säger på data på KTH. Tydligen.

Jag pluggar inte alltid så bra. Speciellt inte när jag börjar smsa med en viss person. Idag gick diskussionen främst ut på vilka vampyrer vi helst skulle dejta. Jag såg snabbt till att roffa åt mig Lestat, Tom Cruise i En vampyrs bekännelser, vill säga. Men eftersom min kompis svar på det blev att hon minsann skulle ha både Bill Compton från True Blood och den där lilla Edward Cullen från Twilight (som tydligen är en dagsvampyr, så det är ju en fördel), så kände jag mig en smula förfördelad. Så då ville jag ha Louis från En vampyrs bekännelser också. Så ja, om vi någon gång skulle få möjligheten att träffa dessa helt fiktiva figurer skulle vi alltså veta hur dessa skulle delas upp oss emellan. (Jag måste tillägga att jag gärna skulle ta lilla Claudia också så skulle jag ha hela fina uppsättningen av Anne Rice vampyrer. Men det är klart, då måste man ha Armand också kanske. Och Santiago. Ja, det blev jobbigt det här.) Och om vi mot förmodan skulle möta dessa fiktiva blodsugare, så hoppas jag att det sker snart. För om jag ska bli en av dem så vill jag konserveras i min ännu unga och vackra lekamen. Jag vill ju inte bli som Axl Rose, som min vän häromdagen skrev i ett sms - ett lik som aldrig skulle bli vackert eftersom han borde ha följt rockstjärnedöden och dött vid 27 och kanske besparat sig många hånskratt.

Nåväl. Här märker man exakt hur koncentrerad jag och min vän är när vi pluggar. Vi diskuterar alltså saker som vampyrer, huruvida vi ska få dem, varför vissa rockstjärnor inte bara gick och dog innan det var "för sent" för deras eget bästa. Och så vidare. Andra diskussionsämnen har även varit vem i Sex and the City vi är i vårt kompisgäng. Jag vidhåller att jag är den pryda Charlotte. Hela diskussionen urartade i att när jag skulle referera till Mr Big (det intressanta i det hela är att jag aldrig någonsin sett ett helt avsnitt av SATC men ändå tycks ha koll på rollfigurerna och till och med vet att min älskade dansare Baryshnikov är med) så skrev min mobil Nr Ägg först efetrsom T9 tyckte det var en bra idé.

Ja. Jag skulle kunna skriva en hel bok om våra fina konversationer. Tyvärr skulle nog bara hon och jag vara intresserade.

(För övrigt såg jag nog på mitt senaste Akademibokhandelbesök att Anne Rice underbara bok En vampyrs bekännelser tycks ha kommit i ny, fräsch pocketutgåva. Varmt rekommenderad.)

Naturalism. Ah.

Jag är helt betagen av Zolas Thérèse Raquin. Jag älskar detta lilla naturalistiska mästerverk som svämmar över av vidriga verklighetstrogna, ingående beskrivningar av ruttna lik och skildringen av hur äcklade Laurent och Thérèse till slut blir av varandra. Jag älskar det. Jag har inte gottat mig i en skönlitterär bok på det sättet på mycket, mycket länge.

Sen ska jag läsa All families are psychotic av Douglas Coupland, en bok jag tänkt läsa sen gymnasiet då Sanna pratade så mycket om den. Eller egentligen pratade hon nog mer om Generation X. Och så gav hon mig Girlfriend in a coma i födelsedagspresent. Jag gillade den. Och sen borde jag läsa Philip Roths I married a communist. (Främst som en påminnelse om att aldrig göra det själv.)

Eller varför inte Kurkovs uppföljare till Döden och pingvinen? ELLER så borde jag läsa processrättshelvetesböckerna. Jag lovar er att Ekelöf måste brinna i infernot någonstans. Jag vet inte i vilken av Dantes kretsar han hamnat dock. Jag är inte sugen på att plugga. Det är mycket roligare att promenera, gå på fester, dansa, gå på lägenhetsvisningar, se bra filmer (Bergmans Hets och De Sicas Miraklet i Milano ligger och väntar på mig vid TV:n!), gå på teater (Hamlet och Mefisto nästa år!) och läsa bra böcker. Och så ska jag styra upp Dalíbesöket snart. Jag känner att Moderna bara väntar på att få ha mina små fötter på dess golv igen. Jag har inte varit där sen i januari när Maz Ernstutställningen gick. Jag skäms nästan. Och Caspar David Friedrich på Nationalmuseum är också ett måste.

Ja, där ser ni. Bara man ser till att pressa in tillräckligt mycket livskvalitet så kan man till och med orka läsa processrätt. Eller? Nej, nu blir jag tveksam.

It's close to midnight, and something evil's lurking in the dark.

http://www.dn.se/webbtv/kultur-noje/se-den-gigantiska-thriller-dansen-i-la-1.982255

Jag må inte vara en stor Jacksonfantast. Just nu går Madonna varm i skivspelaren, efter att under 4 timmar ha spelat LOVEs gamla klassiker Forever Changes. Men det är något vackert över hur mycket andra människor verkar älska Jackson. Länken på DN fick mig att tänka på sommarens storartade uppvisning på Plattan som nästan rörde mig till tårar när jag såg den. Ja, vad än Michael Jackson gjort eller inte gjort så var han en stor artist. Kanske inte alltid min stora favorit, men jag växte trots allt upp med hans musik. Han och Madonna var nästan det enda jag och min bästa vän under barndomsåren sjöng och dansade till. Vi var varken bra på att dansa eller sjunga, men tänkte ändå att vi skulle skicka in en ansökan till Småstjärnorna och vara Ace of Base. Som tur är fick vi aldrig tag i någon videokamera, så planen gick i stöpet. Lika bra det.

Idel ädel adel.

Ja, igår på Tv4:s Kvällsöppet diskuterades Björn af Kleens bok "Jorden de ärvde" och i panelen fanns Ian Wachtmeister samt två andra representanter från den svenska adeln. De hade likadana kläder, talade likadant samt satt likadant. Det såg hemskt lustigt ut. Jag trodde sådana figurer hörde hemma i sagorna, men tji fick jag. Höjdpunkten kom när Ian Wachtmeister kallade sig själv "proletär greve".

http://tv4play.se/aktualitet/kvallsoppet?videoId=1.1286558

Senare i programmet sa Marcus Birro, halvitalienare som han är, att Berlusconi var som klamydia för Italien. Ett mycket roligt uttalande måste jag säga.

Och apropå Ian Wachtmeister!

glory glory starbucks!

http://www.dn.se/ekonomi/starbucks-oppnar-i-sverige-1.979065

Om kärlek är ett brev skickat tusen gånger, så är lycka Starbucks i Sverige! Jag hoppas dock på en utökning inåt stan eftersom besöken på Arlanda inte är alltför frekventa.

Läser konstiga JO-fall.

Ibland är det lite lustigt att vara jur stud. Man får läsa så underliga rättsfall, det handlar om allt från gamla avdankade idrottsstjärnor som dopat sig och om folk som blivit avkastade från tågvagnar och om kvinnor som fått en Porsche i present men sen så säger HD att nej minsann, du har bara fått en leksaksbil i present, för det där gåvobrevet kan man ju inte ta på allvar. Ja, något åt det hållet. Rättsfall är roliga.

Och det är när man skriver en sådan sak - "rättsfall är roliga" - som man inser att man borde ringa psyket och bli inlagd eller bara gå ut på gatan och supa sig störtfull och inta underliga substanser för att för en stund få sig själv att tro att man är mänsklig igen.

Puntila/Matti.

Ja, åsikterna går isär. Jag är dock fortfarande helt betagen sedan gårdagens storartade framträdande av Dan Ekborg. Han är fan bland de bästa svenska skådespelarna vi har. Jag har alltid gillar honom, kanske itne som person, men efter igår var jag djupt imponerad. Han är bra. Väldigt bra. Vad jag däremot ska säga om pjäsen är inte lika självklart. Åsikerna går som sagt isär.

http://www.expressen.se/kultur/1.1748164/puntila-matti-stockholms-stadsteater
http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/puntilamatti-pa-stockholms-stadsteater-1.977531

Expressen tycks lite mer lyriska än DN, som anser att inget tas på allvar i pjäsen och att det bara rör sig om ett publikfrieri som inte går på djupet. Och trots Ekborgs imponerande insats måste jag till viss del hålla med DN, trots att jag på det stora hela gillade pjäsen. Jag blir lite ledsen när allt mer som sätts upp på Stadsteatern liknar fars. Allt måste inte vara dödsallvarligt, som på vår stolta nationalscen, men däremot måste väl inte allt allvar och eventuell samhällskritik urvattnas totalt, till förmån för publikens kärlek? Efter att ha sett Puntila/Matti, De tre musketörerna, samt den underbara Tre systrar, alla av samma regissör (Mørk-Eidem) så känner jag mer och mer att jag nickar instämmande vad gäller denna diskussion. Men Tre systrar gjordes rättvisa. Tjechov fick vara precis som han ska vara. Nåväl, jag kan trots allt rekommendera den - om inte annat för Ekborgs insats. Han fullkomligt överglänser allt annat som befinner sig på scenen. Till och med Fares Fares.

Jag gillar faktiskt det här. Det man kallar "livet". Det är good shit ibland. Men bättre i Barcelona. Mofeta och Jerre kan ta sin töntiga skiva eller var det är, bättre i berlin, som sitter uppklistrad överallt på elskåp etc, och shove it up where the sun don't shine - som Neil Young skulle ha sagt.. För allt är bättre i Barcelona. Alla snyggingar. Men det är klart, Stockholm är inte helt fattigt på snyggingar heller, nej.

Nej, då ska man kanske lyssna lite på The Hold Steady.

Stockholm har blivit kallt.

Orup sjöng det, och ack så rätt han hade. Människorna tittar ner i marken, håller inte upp dörren, säger inte ursäkta och pratar aldrig med varandra, om det inte är absolut nödvändigt. Barcelona lever. Staden lever. Det är människor överallt, under vilken tid som helst på dygnet och allt bara pulserar. Jag vill tillbaka. Jag orkar inte riktigt med Stockholm just nu. Så nu tycker jag att vi ska flytta dit. Faktiskt.