Vi skulle förändra världen - men världen förändrade oss.
En sorglig historia om socialistiska ideal som sakta raseras, hjärtan som krossas och vänskap som sätts på prov. Bland det vackraste och mest sorgliga jag sett på länge. Och då det är till och med en komedi. Fast komedi på La Vita é Bella-sätt. Inte på ett Den där Mary-sätt. Vilket förklarar saken lite. Den här filmen borde alla se. För att lära sig om livets nycker, livets bräcklighet, människors svek, gemenskap, vänskap, det viktiga med att stå fast vid sina ideal oavsett vad det kan kosta en eller varför inte faran med att stå fast vid sina ideal oavsett vad det kostar en. Och den avslutas med den finaste låten jag hört på italienska. Jag förstår inte hela texten, men nästan, och melodin är så fin. Åh.
Marciavamo con l'anima in spalla nelle tenebre lassù ma la lotta per la nostra libertà in cammino ci illuminerà non sapevo qual'era il tuo nome neanche il mio potevo dir il tuo nome di battaglia era (Philipe?) ed io ero Sandokan.
Eravamo tutti pronti a morire ma della morte noi mai parlavamo, parlavamo del futuro se il destino ci allontana il ricordo di quei giorni sempre uniti ci terrà
il ricordo che poi venne l'alba e poi qualche cosa di colpo cambiò il domani era venuto e la notte era passata
c'era il sole su nel cielo assolto nella libertà.
Eravamo tutti pronti a morire ma della morte noi mai parlavam parlavamo del futuro se il destino ci allontana il ricordo di quei giorni sempre uniti ci terrà
il ricordo che poi venne l'alba e poi qualche cosa di colpo cambiò il domani era venuto e la notte era passata
c'era il sole su nel cielo assolto nella libertà.
torsdag 13 augusti 2009
måndag 10 augusti 2009
Elegi
Vore jag finkultur, något som t.ex. Iran och Egypten har varit stora leveranter av sedan tusentals år till skillnad från detta vikingarövarland, så skulle jag kanske citera Karin Boye och säga att det gör ont när knoppar brister. Vore jag mån om min image skulle jag nog citera Barbro Hörberg, som en gång skrev att “Det står ju i Bibeln att störst av allt är kärleken. Det tror inte jag. Jag tror att störst av allt är rädslan för att ingen ska behöva en.” Kanske skulle jag citera Van Gogh, och säga att ju mer man älskar - desto mera lider man. Eller varför inte unge Werthers fader, Goethe, som yttrade att ungdomen och den stora kärleken, allt har en ände.
Men i min värld kommer det sig mer naturligt att prata om Madness underbara NW5(Though we face the final curtain, one thing remains, thats for certain. I will love you all my life, but without you in my life.)
Eller Manu Chao och hans farväl i La Despedida. (Te espero siempre mi amor, cada hora, cada día. Te espero siempre mi amor, cada minuto que yo viva.)
Det har gått en tid. Men allt känns så fel utan dig, jag är tom och jag får inte vaea med den som jag älskar, den som jag inte vill annat än att vara med, att få ge allt till. Det finns inte ord att beskriva det. Jag ska inte säga att inget är värt något längre, för det nöjet ska jag inte ge dig. Och det är heller inte rättvist mot alla mina vänner att säga så, mina vänner som alltid funnits där för mig och gjort allt de kunnat. Men det går inte att komma ifrån att du var en av dem. Den jag alltid kunde prata med. Jag vill ringa dig när jag mår dåligt, tills jag kommer på att du är anledningen till att jag mår såhär. Och då mår jag lite sämre igen.
And it hurts with every heartbeat.
Men i min värld kommer det sig mer naturligt att prata om Madness underbara NW5(Though we face the final curtain, one thing remains, thats for certain. I will love you all my life, but without you in my life.)
Eller Manu Chao och hans farväl i La Despedida. (Te espero siempre mi amor, cada hora, cada día. Te espero siempre mi amor, cada minuto que yo viva.)
Det har gått en tid. Men allt känns så fel utan dig, jag är tom och jag får inte vaea med den som jag älskar, den som jag inte vill annat än att vara med, att få ge allt till. Det finns inte ord att beskriva det. Jag ska inte säga att inget är värt något längre, för det nöjet ska jag inte ge dig. Och det är heller inte rättvist mot alla mina vänner att säga så, mina vänner som alltid funnits där för mig och gjort allt de kunnat. Men det går inte att komma ifrån att du var en av dem. Den jag alltid kunde prata med. Jag vill ringa dig när jag mår dåligt, tills jag kommer på att du är anledningen till att jag mår såhär. Och då mår jag lite sämre igen.
And it hurts with every heartbeat.
lördag 8 augusti 2009
låtar med inkorrekt innehåll
Lyssnar man på dessa låtar, eller bara ser dess titlar, så inser man snart att här står det inte riktigt rätt till. Jag kan tillägga att en käftsmäll inte alls är detsamma som en kyss, att en kvinna aldrig föds för att göra en man lycklig - ni hör ju hur dumt det låter, och att de söta flickorna i Shangri-Las inte alls borde tro att hans frihet är puts väck bara för att han träffat henne. Och tror han det, så är han faktiskt bara dum i huvudet. Riktigt jävla gravt dum i huvudet, för att inte säga en riksidiot. Lyssna och lär.
Chiffons - He hit me (and it felt like a kiss)
Britney Spears - I was born to make you happy
Shangri-Las - Out in the streets
Chiffons - He hit me (and it felt like a kiss)
Britney Spears - I was born to make you happy
Shangri-Las - Out in the streets
The Apollinaires sjunger för mig.
Det finns mycket att klaga på. Samtidigt som det säkert finns mycket att glädja sig åt. Ibland känns bara allt så motigt. Man trampar vatten. Man står där man lämnades. Det är inte kul längre. Det. Är. Inte. Kul. Längre. Eller egentligen så var det aldrig kul.
Och Willy DeVille har gått ur tiden också. Hatten av.
Madonna är tydligen bara 163 cm lång. Det tycker jag är ganska kort. Jag har alltid tagit för givet att hon var 175 ungefär. Sån här information känns högst relevant. Det gäller att fylla tiden och tomrum med sånt här. Jag har för övrigt fortfarande inte sett Apocalypse Now, trots att jag lånat den två gånger, med tanken att se den eftersom det tillhör populärkulturell allmänbildning och jag är mycket noga med sånt. Roman Polanski däremot upphör dock aldrig att imponera mig, och The Tenant var ett intressant stycke film. Science of sleep var lite för konstig och Guds Stad lite för mycket Baz Luhrmann/MTV-estetik. Åter till Polanski; China Town skulle jag vilja se igen, det var alldeles för längesen. Rosemary's baby är inte lika bra dock. Nåja. Det gäller att läsa och se film och lyssna på musik. För där ligger allting. Allting av vikt. Min förmåga att skriva sammanhängande verkar alldeles nyligen ha lämnat mig.
Som jag ofta säger ska man skilja på sak och person, som t.ex. i fallet Polanski. Jag har fortfarande en bild på Roman Polanski och Sharon Tate i min plånbok, en scen ur Vampyrernas natt. De är ett så vackert par att deras hedersplats i plånboken antagligen aldrig skulle kunna utplånas ens av en bild på en karl.
Och nu sjunger George Harrison "My sweet lord" på radion. Ett solklart rip off på Chiffons He's so fine, om jag får säga det själv.
George Harrison
The Chiffons
Och Willy DeVille har gått ur tiden också. Hatten av.
Madonna är tydligen bara 163 cm lång. Det tycker jag är ganska kort. Jag har alltid tagit för givet att hon var 175 ungefär. Sån här information känns högst relevant. Det gäller att fylla tiden och tomrum med sånt här. Jag har för övrigt fortfarande inte sett Apocalypse Now, trots att jag lånat den två gånger, med tanken att se den eftersom det tillhör populärkulturell allmänbildning och jag är mycket noga med sånt. Roman Polanski däremot upphör dock aldrig att imponera mig, och The Tenant var ett intressant stycke film. Science of sleep var lite för konstig och Guds Stad lite för mycket Baz Luhrmann/MTV-estetik. Åter till Polanski; China Town skulle jag vilja se igen, det var alldeles för längesen. Rosemary's baby är inte lika bra dock. Nåja. Det gäller att läsa och se film och lyssna på musik. För där ligger allting. Allting av vikt. Min förmåga att skriva sammanhängande verkar alldeles nyligen ha lämnat mig.
Som jag ofta säger ska man skilja på sak och person, som t.ex. i fallet Polanski. Jag har fortfarande en bild på Roman Polanski och Sharon Tate i min plånbok, en scen ur Vampyrernas natt. De är ett så vackert par att deras hedersplats i plånboken antagligen aldrig skulle kunna utplånas ens av en bild på en karl.
Och nu sjunger George Harrison "My sweet lord" på radion. Ett solklart rip off på Chiffons He's so fine, om jag får säga det själv.
George Harrison
The Chiffons
söndag 2 augusti 2009
tisdag 28 juli 2009
It could have been any guy.
Ja, kanske det.
Ett stycke trevlig musikhistoria är det i vilket fall. Jag har senaste dagarna grottat ner mig i kvinnliga sångerskor som jag inte lyssnat på sedan väldigt länge. Högtalarna blir varma av Melanie, Monica Zetterlund, Skeeter Davies och Carole King. Den underbara Carole King, som skrivit så otroligt många sångtexter och verkligen borde ha cred för det. Ja visst, det är väl många plastiga achy-breaky-heart-texter från 60-talet, men det var schysst ändå. Ta I feel the earth move, så fattar du vad jag menar.
Idag hände något underligt på tunnelbanan. Två spansktalande killar, strax över min egen ålder, står och pratar bredvid mig. På svenska förs konversationen. Helt plötsligt hör jag en av dem säga "Tiene buenas piernas, no?", varpå den andra nickar och den förste säger att "man skulle inte ha något emot att klämmas mellan dem". Jag står förstenad och tittar runt och undrar om jag just hört rätt. Det finns några fatala brister i hela detta beteende.
1) Jag har inga exakta siffror på hur många som förstår spanska just i Sverige, men rent globalt sett är mandarin det största språket, följt av spanskan, och först efter detta dyker engelskan upp. Med andra ord; oddsen att någon i din närhet förstår vad du säger är relativt stor.
2) Det är inte okej att på tunnelbanan på machovis göra mig till ett litet objekt i tajta jeans på tunnelbanan.
Tyvärr var jag så chockad att jag inte fick ur mig ett knyst, och när jag väl samlat mod till det hade det väl gått circa tre minuter och då kändes det ju lite knäppt att säga något vid det laget. För att nu lätta upp stämningen lite väljer jag att skänka eftervärlden ännu ett klipp, ett odödligt sådant. Skrattar man inte åt det här så har jag ingen räddning för er vad gäller humor. Så enjoy.
Ett stycke trevlig musikhistoria är det i vilket fall. Jag har senaste dagarna grottat ner mig i kvinnliga sångerskor som jag inte lyssnat på sedan väldigt länge. Högtalarna blir varma av Melanie, Monica Zetterlund, Skeeter Davies och Carole King. Den underbara Carole King, som skrivit så otroligt många sångtexter och verkligen borde ha cred för det. Ja visst, det är väl många plastiga achy-breaky-heart-texter från 60-talet, men det var schysst ändå. Ta I feel the earth move, så fattar du vad jag menar.
Idag hände något underligt på tunnelbanan. Två spansktalande killar, strax över min egen ålder, står och pratar bredvid mig. På svenska förs konversationen. Helt plötsligt hör jag en av dem säga "Tiene buenas piernas, no?", varpå den andra nickar och den förste säger att "man skulle inte ha något emot att klämmas mellan dem". Jag står förstenad och tittar runt och undrar om jag just hört rätt. Det finns några fatala brister i hela detta beteende.
1) Jag har inga exakta siffror på hur många som förstår spanska just i Sverige, men rent globalt sett är mandarin det största språket, följt av spanskan, och först efter detta dyker engelskan upp. Med andra ord; oddsen att någon i din närhet förstår vad du säger är relativt stor.
2) Det är inte okej att på tunnelbanan på machovis göra mig till ett litet objekt i tajta jeans på tunnelbanan.
Tyvärr var jag så chockad att jag inte fick ur mig ett knyst, och när jag väl samlat mod till det hade det väl gått circa tre minuter och då kändes det ju lite knäppt att säga något vid det laget. För att nu lätta upp stämningen lite väljer jag att skänka eftervärlden ännu ett klipp, ett odödligt sådant. Skrattar man inte åt det här så har jag ingen räddning för er vad gäller humor. Så enjoy.
lördag 25 juli 2009
La renaissance
Det var mycket länge sen som jag gav ifrån mig ett livstecken här. Kanske för att jag ledsnade på "bloggens" existens överhuvudtaget och kände att jag inte orkade med att höra om "bloggosfären" på Aktuellt och undra varför det blivit så hysteriskt med bloggar. Jag ogillar egentligen fenomenet, men samtidigt tycker jag att det är trevligt att läsa om mina vänners upptåg, trots att det i de flesta fall såklart är roligare att höra direkt från dem vad som händer istället för att få det kanaliserat via internet. Men i en tid av multikommunikation kan jag lika gärna utnyttja både det verkliga livet, sms, telefonsamtal och internet. För internet var inte bara en fluga, som politikern Ines Uusman en gång för tretton år sen trodde.
Jag läste tidigare idag en kommentar av åsiktsmaskinen i PåStan, där det klagades på hur unga ofta niar människor. Själv blir jag ofta niad av en person i en affär jag ofta besöker. I början trodde jag att hon kanske varit utomlands och vant sig vid "hövligheten" (snarare påtvingad respekt och rädsla i ett hierarkiskt samhälle?) men jag tror bara att vissa människor tror att det är bra att nia folk. Kanske är det trevligt. Men med tanke på att du-reformen tågade in i svenska samhället för en herrans massa år sen tycker jag att det borde få vara nog nu. Visserligen niar just den personen alla, så det är åtminstone...rättvist eller vad man ska säga. Men kontentan är helt klart att åsiktsmaskinen har rätt. Lägg av att nia folk. Det är nästan otrevligt och man känner sig distansierad från den andra personen. Jag är "du" med alla, precis som alla borde vara "du" med mig. Det finns inget värre än att se intervjuer med kungen eller kronprinsessan och höra personen som intervjuar säga "Och vad tycker kronprinsessan om det?" eller dylikt. Herregud, vi lever i ett demokratiskt 2000-tal i Sverige och vi kan väl kalla folk för du eller säga deras namn åtminstone. Nej, usch. Den här gången har åsiktsmaskinen rätt. Sen är det en helt annan sak att vi inte borde ha ett kungahus, men det är en diskussion som inte ens är värd att ta.
Sommaren har tillbringats med många böcker och jag har en ständigt växande lista på vad som ska läsas. En dålig vana jag har är att parallell-läsa böcker och därför bli lite förvirrad i mitt läsande. Ett besök på biblioteket vid tillfälle i veckan borde ladda upp mitt nuvarande bibliotekslager till en totalt 5-6 böcker. För tillfället ligger tre stycken här och skräpar. Att läsa kan åtminstone få en att glömma allt som är jobbigt ett tag. Kanske inte länge, men åtminstone ett tag. För som Denis Leary en gång sa, life's gonna suck when you grow up, it sucks pretty bad right now. Och ingen, med undantag för möjligtvis Steve Martin, kan leverera komiska sånger på det sätt som Leary kan. Och ingen kan skicka lika roliga sms som Lisken (ha!) på en tråkig lördag.
Så nu antar jag att jag är tillbaka på banan. Eller så ändrar jag mig. Vem vet. Inte Lisa Ekdahl i alla fall.
Jag läste tidigare idag en kommentar av åsiktsmaskinen i PåStan, där det klagades på hur unga ofta niar människor. Själv blir jag ofta niad av en person i en affär jag ofta besöker. I början trodde jag att hon kanske varit utomlands och vant sig vid "hövligheten" (snarare påtvingad respekt och rädsla i ett hierarkiskt samhälle?) men jag tror bara att vissa människor tror att det är bra att nia folk. Kanske är det trevligt. Men med tanke på att du-reformen tågade in i svenska samhället för en herrans massa år sen tycker jag att det borde få vara nog nu. Visserligen niar just den personen alla, så det är åtminstone...rättvist eller vad man ska säga. Men kontentan är helt klart att åsiktsmaskinen har rätt. Lägg av att nia folk. Det är nästan otrevligt och man känner sig distansierad från den andra personen. Jag är "du" med alla, precis som alla borde vara "du" med mig. Det finns inget värre än att se intervjuer med kungen eller kronprinsessan och höra personen som intervjuar säga "Och vad tycker kronprinsessan om det?" eller dylikt. Herregud, vi lever i ett demokratiskt 2000-tal i Sverige och vi kan väl kalla folk för du eller säga deras namn åtminstone. Nej, usch. Den här gången har åsiktsmaskinen rätt. Sen är det en helt annan sak att vi inte borde ha ett kungahus, men det är en diskussion som inte ens är värd att ta.
Sommaren har tillbringats med många böcker och jag har en ständigt växande lista på vad som ska läsas. En dålig vana jag har är att parallell-läsa böcker och därför bli lite förvirrad i mitt läsande. Ett besök på biblioteket vid tillfälle i veckan borde ladda upp mitt nuvarande bibliotekslager till en totalt 5-6 böcker. För tillfället ligger tre stycken här och skräpar. Att läsa kan åtminstone få en att glömma allt som är jobbigt ett tag. Kanske inte länge, men åtminstone ett tag. För som Denis Leary en gång sa, life's gonna suck when you grow up, it sucks pretty bad right now. Och ingen, med undantag för möjligtvis Steve Martin, kan leverera komiska sånger på det sätt som Leary kan. Och ingen kan skicka lika roliga sms som Lisken (ha!) på en tråkig lördag.
Så nu antar jag att jag är tillbaka på banan. Eller så ändrar jag mig. Vem vet. Inte Lisa Ekdahl i alla fall.
lördag 10 januari 2009
Årslistan 2008
Årets film:
The Dark Knight
Årets artist:
Bruce Springsteen
Årets grupp:
N*E*R*D – en efterlängtad comeback, i mitt tycke
Årets låt:
Esta vez – Café Tacvba
Årets skiva:
Thriller – Michael Jackson (det må vara en nyutgåva, men den är så snyggt utformad med sin sleeve och låtarna håller fan för evigt.)
Årets totala musikförälskelse:
Det har blivit väldigt mycket lyssnande på Nino Rotas gamla Gudfadernmusik från första filmen.
Årets konserter, utan inbördes ordning:
Robyn, Mosebacke 16 juni
Bruce Springsteen, Ullevi 5 juli
Che Sudaka och Last Poets, 15 augusti
Leonard Cohen, Globen 15 oktober
Årets skäms-låt:
Breathing your love - Darin feat. Kat DeLuna
(Det tog mig flera månader att inse att det var Darin…jag vet inte varför jag älskar den här låten, den är inte särskilt bra ens…)
Årets TV-program:
Stjärnor på is (ja, jag ska gå in i skamvrån)
Årets TV-serie:
Nip/Tuck, always and forever.
Årets händelse:
I surrendered to love.
Årets finaste kväll:
Valborgsmässoafton i Uppsala, när jag stod på en regnig gräsplätt vid Studentvägen.
Årets tråkigaste kväll:
Kvällen efter C2-tentan.
Årets roligaste kväll:
Även här måste nog Valborgsmässoafton kvala in. Alla var där! Alla var göada! Alla var vackra! Och Economicumparken var hemskt smutsig.
Årets största lättnad:
Ett stort fett AB på en stor fet kurs.
Årets alkohol:
Campari borde drickas mycket, mycket oftare
Årets fylletics:
Det gamla vanliga; ringa och skälla på folk på fyllan och ställa dumma frågor.
Årets sms-skrivare:
Linus. Igen! Vilken kille att kvala in två år i rad.
Roligaste Trädgårdenkonversationen:
Det blev inte många trädgårdskonversationer i år, men jag minns ändå:
”- HAHA! Kolla BODENDANIEL!
- Men prata inte så högt!
- BODENDAAAANIEL! Hahahahahaha”
Samt:
- ”HAHA! OLLEBOLLE! Bodendaniels kompis! KOLLA!”
Årets fylla:
Den stod inte jag för, utan någon annan i Uppsala som bara skulle ”sova lite”,
Årets antagligen onödigaste pengaslöseri:
Biljetterna till Dr John, va?
Årets resa:
Paris! Versailles, Disneyland och katakomberna – allt i en enda liten resa. Och mycket mer därtill!
Årets nya bekantskap:
Jag har inte gjort några?
Årets bok:
Bibliotekskatten Dewey av Vicky Myron. Jag älskar Dewey!
Årets val:
Tvåsamhet eller icke-tvåsamhet.
Årets tråkigaste skolarbete:
MEN VAD TROR DU? Förmodligen att skriva 8 jävla rättsfallskoncentrat!
Årets roligaste skolarbete:
Det usla jävla rättegångsspelet var i och för sig ganska underhållande…
Årets sämsta alla kategorier:
Rättsfallskoncentrat!
Årets bedrift:
Att få ont i käken och behöva dra ut ännu en visdomstand. Denna var dock en mycket lättare historia att dra ut.
Årets sjukdomstillfälle:
Det fanns inga särskilda sjukdomstillfällen.
Årets tråkigaste bok:
Antagligen det där häftet om Rättsinformatik.
Årets fest:
När Daniel bjöd hem oss och kvällen urartade och vattenpipetobaken var drabbad av mögel eller var blöt. Minns inte riktigt.
Årets person:
Bubba!
The Dark Knight
Årets artist:
Bruce Springsteen
Årets grupp:
N*E*R*D – en efterlängtad comeback, i mitt tycke
Årets låt:
Esta vez – Café Tacvba
Årets skiva:
Thriller – Michael Jackson (det må vara en nyutgåva, men den är så snyggt utformad med sin sleeve och låtarna håller fan för evigt.)
Årets totala musikförälskelse:
Det har blivit väldigt mycket lyssnande på Nino Rotas gamla Gudfadernmusik från första filmen.
Årets konserter, utan inbördes ordning:
Robyn, Mosebacke 16 juni
Bruce Springsteen, Ullevi 5 juli
Che Sudaka och Last Poets, 15 augusti
Leonard Cohen, Globen 15 oktober
Årets skäms-låt:
Breathing your love - Darin feat. Kat DeLuna
(Det tog mig flera månader att inse att det var Darin…jag vet inte varför jag älskar den här låten, den är inte särskilt bra ens…)
Årets TV-program:
Stjärnor på is (ja, jag ska gå in i skamvrån)
Årets TV-serie:
Nip/Tuck, always and forever.
Årets händelse:
I surrendered to love.
Årets finaste kväll:
Valborgsmässoafton i Uppsala, när jag stod på en regnig gräsplätt vid Studentvägen.
Årets tråkigaste kväll:
Kvällen efter C2-tentan.
Årets roligaste kväll:
Även här måste nog Valborgsmässoafton kvala in. Alla var där! Alla var göada! Alla var vackra! Och Economicumparken var hemskt smutsig.
Årets största lättnad:
Ett stort fett AB på en stor fet kurs.
Årets alkohol:
Campari borde drickas mycket, mycket oftare
Årets fylletics:
Det gamla vanliga; ringa och skälla på folk på fyllan och ställa dumma frågor.
Årets sms-skrivare:
Linus. Igen! Vilken kille att kvala in två år i rad.
Roligaste Trädgårdenkonversationen:
Det blev inte många trädgårdskonversationer i år, men jag minns ändå:
”- HAHA! Kolla BODENDANIEL!
- Men prata inte så högt!
- BODENDAAAANIEL! Hahahahahaha”
Samt:
- ”HAHA! OLLEBOLLE! Bodendaniels kompis! KOLLA!”
Årets fylla:
Den stod inte jag för, utan någon annan i Uppsala som bara skulle ”sova lite”,
Årets antagligen onödigaste pengaslöseri:
Biljetterna till Dr John, va?
Årets resa:
Paris! Versailles, Disneyland och katakomberna – allt i en enda liten resa. Och mycket mer därtill!
Årets nya bekantskap:
Jag har inte gjort några?
Årets bok:
Bibliotekskatten Dewey av Vicky Myron. Jag älskar Dewey!
Årets val:
Tvåsamhet eller icke-tvåsamhet.
Årets tråkigaste skolarbete:
MEN VAD TROR DU? Förmodligen att skriva 8 jävla rättsfallskoncentrat!
Årets roligaste skolarbete:
Det usla jävla rättegångsspelet var i och för sig ganska underhållande…
Årets sämsta alla kategorier:
Rättsfallskoncentrat!
Årets bedrift:
Att få ont i käken och behöva dra ut ännu en visdomstand. Denna var dock en mycket lättare historia att dra ut.
Årets sjukdomstillfälle:
Det fanns inga särskilda sjukdomstillfällen.
Årets tråkigaste bok:
Antagligen det där häftet om Rättsinformatik.
Årets fest:
När Daniel bjöd hem oss och kvällen urartade och vattenpipetobaken var drabbad av mögel eller var blöt. Minns inte riktigt.
Årets person:
Bubba!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
