Vi som älskade varandra så mycket.

Vi skulle förändra världen - men världen förändrade oss.

En sorglig historia om socialistiska ideal som sakta raseras, hjärtan som krossas och vänskap som sätts på prov. Bland det vackraste och mest sorgliga jag sett på länge. Och då det är till och med en komedi. Fast komedi på La Vita é Bella-sätt. Inte på ett Den där Mary-sätt. Vilket förklarar saken lite. Den här filmen borde alla se. För att lära sig om livets nycker, livets bräcklighet, människors svek, gemenskap, vänskap, det viktiga med att stå fast vid sina ideal oavsett vad det kan kosta en eller varför inte faran med att stå fast vid sina ideal oavsett vad det kostar en. Och den avslutas med den finaste låten jag hört på italienska. Jag förstår inte hela texten, men nästan, och melodin är så fin. Åh.




Marciavamo con l'anima in spalla nelle tenebre lassù ma la lotta per la nostra libertà in cammino ci illuminerà non sapevo qual'era il tuo nome neanche il mio potevo dir il tuo nome di battaglia era (Philipe?) ed io ero Sandokan.

Eravamo tutti pronti a morire ma della morte noi mai parlavamo, parlavamo del futuro se il destino ci allontana il ricordo di quei giorni sempre uniti ci terrà
il ricordo che poi venne l'alba e poi qualche cosa di colpo cambiò il domani era venuto e la notte era passata
c'era il sole su nel cielo assolto nella libertà.

Eravamo tutti pronti a morire ma della morte noi mai parlavam parlavamo del futuro se il destino ci allontana il ricordo di quei giorni sempre uniti ci terrà
il ricordo che poi venne l'alba e poi qualche cosa di colpo cambiò il domani era venuto e la notte era passata
c'era il sole su nel cielo assolto nella libertà.