The Apollinaires sjunger för mig.

Det finns mycket att klaga på. Samtidigt som det säkert finns mycket att glädja sig åt. Ibland känns bara allt så motigt. Man trampar vatten. Man står där man lämnades. Det är inte kul längre. Det. Är. Inte. Kul. Längre. Eller egentligen så var det aldrig kul.

Och Willy DeVille har gått ur tiden också. Hatten av.

Madonna är tydligen bara 163 cm lång. Det tycker jag är ganska kort. Jag har alltid tagit för givet att hon var 175 ungefär. Sån här information känns högst relevant. Det gäller att fylla tiden och tomrum med sånt här. Jag har för övrigt fortfarande inte sett Apocalypse Now, trots att jag lånat den två gånger, med tanken att se den eftersom det tillhör populärkulturell allmänbildning och jag är mycket noga med sånt. Roman Polanski däremot upphör dock aldrig att imponera mig, och The Tenant var ett intressant stycke film. Science of sleep var lite för konstig och Guds Stad lite för mycket Baz Luhrmann/MTV-estetik. Åter till Polanski; China Town skulle jag vilja se igen, det var alldeles för längesen. Rosemary's baby är inte lika bra dock. Nåja. Det gäller att läsa och se film och lyssna på musik. För där ligger allting. Allting av vikt. Min förmåga att skriva sammanhängande verkar alldeles nyligen ha lämnat mig.

Som jag ofta säger ska man skilja på sak och person, som t.ex. i fallet Polanski. Jag har fortfarande en bild på Roman Polanski och Sharon Tate i min plånbok, en scen ur Vampyrernas natt. De är ett så vackert par att deras hedersplats i plånboken antagligen aldrig skulle kunna utplånas ens av en bild på en karl.

Och nu sjunger George Harrison "My sweet lord" på radion. Ett solklart rip off på Chiffons He's so fine, om jag får säga det själv.

George Harrison


The Chiffons