Dima, vackra Dima.

När Dima Bilan dök upp i första semifinalen i tisdags var jag förberedd. Dima skulle göra något storslaget, det visste jag. Min stora favorit i år, min stora favorit redan 2006 med Never let you go (ja, han borde ha vunnit redan då, inte Lordi). Dima levererade. Dima hade min älskade Plusjenko med sig, på en minimal plastmatta där han kunde åka skridskor. Dima hade en otrolig violinist med sig, som dock troligtvis inte spelade live eftersom musiken i ESC är playback men inte rösterna, såklart. Så i tisdags var jag säker. Dima, som jag redan tippat sen innan, skulle lugnt få min röst i spektaklet. Han skulle vinna hela skiten. Ryssland, Ryssland, Ryssland.

Och igår kunde Perelli dra något gammalt över sig. Dima ålar runt på scengolvet i pyjamas, visar sin bringa, Plusjenko gör piruetter på plasten och Dima tror på sig själv. JAG TROR PÅ DIMA! För en gångs skull, sedan 1999 när Charlotte (Nilsson) vann, kan jag helt och fullt säga att rätt låt vann och jag har för en gångs skull redan långt innan tippat rätt vinnare. Jag kan inte göra annat än att lyssna på Believe om och om igen, och ta Sveriges nederlag, vilket jag vid det här laget börjar bli van vid, med en klackspark. Sverige, inse att sånt här inte går hem längre. Skicka BWO nästa år, de är snygga och stora i öst. Charlotte klarade inte ens semifinalen, hon kom på en pinsam tolfteplats. Lägg ner det där gamla schlagertänkandet!

DIMA!

Saker ni inte visste, eller kanske visste, om mig.

1. Hur många jeans/toppar/skor har du?
jeans: runt 10 par
toppar: oräkneligt antal. kanske 35?
skor: kanske 6 par?

2. Hur många kläder/skor/accessoarer köper du i veckan?
jag skulle hellre säga att jag köper fler saker under ngt enstaka tillfälle. utslaget på ett år kanske det blir kläder/skor/accesoarer en gång per var tredje eller varannan vecka.

3. Hur många väskor har du?
runt 10 skulle jag tippa på, många gamla som jag inte använder ligger och skräpar lite varstans.

4.. .och hur många av dom är märkesväskor?
Två. Mexx respektive Resteröds.

5. Hur mycket pengar lägger du ut på modefronten i månaden?
det borde ligga runt femhundringen eller tusenlappen per månad utslaget på ett helt år, beroende på om jag måste köpa tjockjackor och nya vinterskor och andra jobbiga dyra saker eller inte.

6. Vad är din favoritaccessoar?
antagligen ett par riktigt stora örhängen.

7. Beskriv din stil med tre ord?
svart vit grå
alternativt piffig
80-talsglasögon

8. Hur många solglasögon äger du?
fyra.

9. Vilken stilikon klär du dig efter om du har någon?
jag önskar att jag vore patti smith men det är jag inte.

10. Vilken är din favoritdesigner?
J. Lindeberg som tyvärr lagt ner damkollektionen. en pucciklänning skulle jag dock aldrig tacka nej till.

11. Vilket är ditt favoritplagg just nu?
min älskade elvinejacka som aldrig upphör att förvåna mig med sina underbara sidor; dubbla fickor, innerfickor med blixtlås, knappar, blixtlås, vatten- och dammavstötande...i could go on forever.

12. Vad är nästa köp?
antagligen en klänning inför sommaren, men ingen bestämd.

13. Shoppar du secondhand ibland?
nä, jag hittar inte vad jag söker.

14. Vilken är din favoritaffär?
Sthlm Standard.

15. Är din garderob fullsmockad?
ja, så proppfull att det är jobbigt. och jag har två garderober. dags att rensa snarast.

16. Vad för plagg/accessoar köper du helst? Väskor/skor/jeans/toppar?
oj shit. det får nog bli toppar trots att jeans är en stark medtävlare. att köpa ett par snygga jeans är en så vacker känsla.

Passionsfrukt

Idag var jag på stan och möttes av en affisch. Det stod Passion World Tour. Jag trodde instinktivt att det var något slags finare namn på en Erotica Fair eller något liknande, men sedan läste jag den mindre texten under rubriken. Något om studenter runt världen som skulle förenas för att hylla och finna Jesus. Utdrag från hemsidan:

"Passion World Tour är mer än bara konserter. Vi tror att Gud vill använda dessa tillfällen som katalysator att förändra det andliga klimatet på universitets campus över hela jorden."

"Syftet med PASSION STOCKHOLM är att:
+ Uppmuntra Kyrkan

+ Främja enhet bland dem som älskar Jesus

+ Tända vision för universiteten i Stockholm och landet

+ Berätta om försoning på övertygande sätt

+ Inspirera studenter att bli en del av Guds globala plan för nationerna"

Ja. För den som vill kan man läsa mer på http://www.268generation.com/worldtour. Jag, å andra sidan, tror att jag stänger ner rutan nu med en gång.

Kreativ gatukonst på Kungsgatan idag; ett snäckskal (alltså en "snigel") uppklistrat på en stolpe. Snyggt. Jag gillar snäckor.

Kön till Dramatens utförsäljning ringlade såklart långa vägar och jag gav upp idén illa kvickt. Jag orkar inte frysa i två timmar i en kö (okej, jag kan stå flertalet timmar om det rör sig om Bruce eller Stones-biljetter) för att få rota bland svettiga gamla Julia Dufvenius och Mikael "Svikaren" Persbrandt-kläder. (JA JA, jag gillar ändå Stadsteatern mer, men han är ändock en SVIKARE.)

09.01 fredag.

Om folk inte har något intressant att skriva - sluta blogga! Jag vill inte veta exakt när du köpte dina skor, vilken lektion du var på och exakt vilka vänner du träffat. Det är helt irrelevant för de flesta, även för skribenten själv. Inse!

Okej, där var dagens arghet avklarad, och jag är stressad för jag ska gå snart. Jag är upprörd över att ryktet om min ezistens för övrigt spritt sig bland min karls släkt, eftersom han såklart inte berättat något om mig (ja, jag vet, jag är ju något att skämmas för, det fattar väl vem som helst?). Alltså råkade hans vän prata om mej inför hans mor. Modern blev konfunderad. Och sedan fick även brodern veta om att jag fanns. Så jag vill absolut inte träffa någon av dem nu eftersom jag känner mig som spöket Laban - det är väl Alfons låtsaskompis? Jag är i vilket fall som helst en låtsaskompis, så det lär inte bli några familjemiddagar någonsin. Och blir det det, kommer jag att sitta som Howard Hughes i Aviator när han ska träffa Catherine Hepburns familj. Typ.

Jag skrev det där med ironi, inte med den småsinthet som det kan uppfattas som. Dags att gå till dagens föreläsning, för er som bryr er. (Ja exakt, där ser ni. Ingen bryr sig!)

Min kärlek till Christian Troy

Jag tycker inte att Sweeney Todd var så bra som jag trodde och önskade att den skulle vara. Johnny och Helena var snyggare än någonsin, men storyn höll bara inte. Det var långtråkigt, dötrist och tråkigt och inte alldeles, alldeles underbart.

Tur att säsongens sista Nip/Tuck räddade min kväll. Christian Troy slutar aldrig att förvåna och imponera på mig. Han är min ständiga dröm, min önskeplastikkirurg, den dag jag opererar bort knölen på näsan. Han är en sån som till och med jag skulle skriva "Property of Christian Troy" i svanken för, en riktig jävla tramp stamp. Denna tatuering jag alluderar till är inte särskilt relevant för er som inte sett serien dock. Men man får helt enkelt sätta sig in i situationen.

Åh, Christian Troy. Mannen som växer med varje säsong. Mannen vars bakgrund ter sig som något alltmer förmildrande vad gäller hans vuxna beteende. Mannen vars kärlek till Kimber aldrig kommer att dö ut helt. Mannen vars vänskap är starkare än alla andra band. Mannen vars charm är totalt oemotståndlig. Mannen som älskar sitt adoptivbarn mer än allt annat.

Shit, manusförfattarna har verkligen lyckats här. Jag är helt jävla fast, och allt på grund av Christian Troy. Mannen, myten, legenden.

oh life...

...is bigger, it's bigger than you - and you are not me.

Jag ska aldrig mer sjunga Singstar speciellt inte när jag är sjuk och speciellt inte med Maribel eftersom hon vägrar sjunga. Då sitter man där som en idiot med en mick i handen och sjunger själv.

Jag ska aldrig mer låta någon tappa sina tånaglar på mina byxor när de ligger på golvet. Det är jättejobbigt för en fotfobiker som jag. Naglar är oerhört äckliga saker och jag höll till och med den tappade tånageln i handen innan jag insåg var det var och skrek till och kastade iväg den under fåtöljen. Sen kurade jag ihop mej i fosterställning och darrade ensam i lägenheten tills han kom hem från frukostköpandet och jag berättade min tragikomiska historia om tånageln som låg där på golvet och skrämde skiten ur mej fortfarande. Då kastade han den, så jag kunde leva i frid igen.

Åtminstone tills jag gör nästa grizzly discovery och kastar mej huvudstupa ut genom fönstret (jag klarar mej, det är bara en våning upp) och springer all min väg för att slippa se naglarna igen. Jag tror allt detta kan bottna i en obotlig skräck för en sadistisk läkare som kom till min skola när jag var liten. Han hette Doktor Naglo (ja som den där vodkabaren vid Operan, kanske äger hans masochistiske bror den?) och var en riktig läskig jäkel.

Smaka på namnet bara. DOKTOR NAGLO.

Host.

Det har gått cirka två månader sedan jag skrev något här. Jag tröttnade ett tag och kanske har jag tröttnat längre tid än så. Det faktum att jag skriver här idag får utröna om det kommer bli en vana igen eller om jag helt enkelt har tröttnat på att fläka ut mig här. Eller så är det bara just detta forum som tar emot, för i övrigt har jag ju trots allt inte mkt emot att fläka ut mig i cyberspace, så att säga. En mattaffär på S:t Eriksplan skriver sin adress till hemsidan i fönstret, ackompanjerat av texten "vi ses i cyberspace". Det är så vackert. Det är så 1996.

För tillfället ligger en ensam lime i min fruktskål (en nersmält Motown-LP) och jag undrar varför jag åt alla mandariner och passionsfrukter igår. Jag ska visserligen pressa limen snart, men surt sa räven.

Mitt liv blev i söndags natt uppspelat som en tv-serie. Vackert, men tillrättalagt. Hårt, men filat i kanterna. Sanningar, men med modifierande lögner. Undrar om Birro är intresserad. Jag vill se det i SVT nästa höst som en high school-musikalserie som utspelar sig i Blackan och Frescati. Med Tuva Novotny i rollen som undertecknad.

Med detta avslutas dagens nonsens och jag ska återgå till att läsa artiklar i EG-fördraget och sova med katten.

elvis elvis, let me be. keep that pelvis far from me.

Jag tycker helt klart att det är underskattat att läsa om andra människors liv. Bloggen må vara död, men i rent självterapeutiskt syfte lever den än. Folk skriver de underligaste saker. Och det roar mig verkligen.

Bortsett från att jag är ett vrak såhär i tentatider så är allt prima. Våren är här. Med allt därtill.

Och bredvid min dator står det där jävla vykortet med Elvis på fortfarande, som ett litet altare. Det är något som går i familjen, den där idoldyrkan. Tänderna, den stora käften och idoldyrkan av diverse konstiga saker. Typ Elvis. Typ Stones. Typ ett kilo honung i veckan.

Apropå Elvis slökollades det igår på ett program (TV4s jävla skitdokumentärer borde skjutas) där en man trodde att han var Elvis. Han skrev nytt material och trodde verkligen att han var Elvis. Ja, så kan man ju också tycka. Det är kanske han som är min nya idol.

Eller Eilert Pilarm.

Det svenska undret

Har sprungit land och rike kring (ja, okej, Kungens Kurva) för att hitta Rufus linne från min least-favourite-shop i hela världen: H&M. Okej, det finns säkert något värre, men jag är så jävla less på H&M på det stora hela. Men nu sitter jag i alla fall här med en kopp Earl Grey och har mitt söta linne i storlek 34 istället för 40 (som fick mig att se ut som en påse) och känner mig hemskt nöjd med situationen. Rufus linne var väldigt fint. Nästan så man hade köpt det trots att det inte var Rufus som klottrat den underliga Judy Garland-pastischen som bara skriker minnen från Rufus högklackade uppträdanden. Det är så att man redan längtar efter april och Dramatens musiksatsning. Men ta hit CocoRosie också.

Jag köpte bland annat tio påsar chips på IKEA. Samt hjortronsylt, krusbärssylt och små gosedjur som Murre ska få leka med efter lite kattmyntepreparation. IKEA är verkligen bäst. Jag skulle vilja bo på IKEA, de har hur många olika sovrum och kök som helst att erbjuda mig. Jag skulle stortrivas, förutom under öppettiderna när folk stormar mitt hem. Det är vidrigt vad mycket folk som befinner sig i de där massiva kvadratmeterantalen. Man får ju människo- och trängselfobi för mindre. Men man får väl ändå beundra svenskarna för det som gjort oss stora utomlands. Så enkla koncept som IKEA "bygg allt själv" och H&M "enkla basplagg till billigt pris och som gjorts av barnarbetare utan sinne för kvalitet" har helt klart slagit. Sjukt egentligen. Men IKEA kan jag åtminstone inte leva utan. IKEA är lycka. Varje gång man ser den blåa hangaren med gula bokstäver i extremt snyggt typsnitt känner jag mig hemma. Var jag än är.