Min kärlek till Christian Troy

Jag tycker inte att Sweeney Todd var så bra som jag trodde och önskade att den skulle vara. Johnny och Helena var snyggare än någonsin, men storyn höll bara inte. Det var långtråkigt, dötrist och tråkigt och inte alldeles, alldeles underbart.

Tur att säsongens sista Nip/Tuck räddade min kväll. Christian Troy slutar aldrig att förvåna och imponera på mig. Han är min ständiga dröm, min önskeplastikkirurg, den dag jag opererar bort knölen på näsan. Han är en sån som till och med jag skulle skriva "Property of Christian Troy" i svanken för, en riktig jävla tramp stamp. Denna tatuering jag alluderar till är inte särskilt relevant för er som inte sett serien dock. Men man får helt enkelt sätta sig in i situationen.

Åh, Christian Troy. Mannen som växer med varje säsong. Mannen vars bakgrund ter sig som något alltmer förmildrande vad gäller hans vuxna beteende. Mannen vars kärlek till Kimber aldrig kommer att dö ut helt. Mannen vars vänskap är starkare än alla andra band. Mannen vars charm är totalt oemotståndlig. Mannen som älskar sitt adoptivbarn mer än allt annat.

Shit, manusförfattarna har verkligen lyckats här. Jag är helt jävla fast, och allt på grund av Christian Troy. Mannen, myten, legenden.

oh life...

...is bigger, it's bigger than you - and you are not me.

Jag ska aldrig mer sjunga Singstar speciellt inte när jag är sjuk och speciellt inte med Maribel eftersom hon vägrar sjunga. Då sitter man där som en idiot med en mick i handen och sjunger själv.

Jag ska aldrig mer låta någon tappa sina tånaglar på mina byxor när de ligger på golvet. Det är jättejobbigt för en fotfobiker som jag. Naglar är oerhört äckliga saker och jag höll till och med den tappade tånageln i handen innan jag insåg var det var och skrek till och kastade iväg den under fåtöljen. Sen kurade jag ihop mej i fosterställning och darrade ensam i lägenheten tills han kom hem från frukostköpandet och jag berättade min tragikomiska historia om tånageln som låg där på golvet och skrämde skiten ur mej fortfarande. Då kastade han den, så jag kunde leva i frid igen.

Åtminstone tills jag gör nästa grizzly discovery och kastar mej huvudstupa ut genom fönstret (jag klarar mej, det är bara en våning upp) och springer all min väg för att slippa se naglarna igen. Jag tror allt detta kan bottna i en obotlig skräck för en sadistisk läkare som kom till min skola när jag var liten. Han hette Doktor Naglo (ja som den där vodkabaren vid Operan, kanske äger hans masochistiske bror den?) och var en riktig läskig jäkel.

Smaka på namnet bara. DOKTOR NAGLO.

Host.

Det har gått cirka två månader sedan jag skrev något här. Jag tröttnade ett tag och kanske har jag tröttnat längre tid än så. Det faktum att jag skriver här idag får utröna om det kommer bli en vana igen eller om jag helt enkelt har tröttnat på att fläka ut mig här. Eller så är det bara just detta forum som tar emot, för i övrigt har jag ju trots allt inte mkt emot att fläka ut mig i cyberspace, så att säga. En mattaffär på S:t Eriksplan skriver sin adress till hemsidan i fönstret, ackompanjerat av texten "vi ses i cyberspace". Det är så vackert. Det är så 1996.

För tillfället ligger en ensam lime i min fruktskål (en nersmält Motown-LP) och jag undrar varför jag åt alla mandariner och passionsfrukter igår. Jag ska visserligen pressa limen snart, men surt sa räven.

Mitt liv blev i söndags natt uppspelat som en tv-serie. Vackert, men tillrättalagt. Hårt, men filat i kanterna. Sanningar, men med modifierande lögner. Undrar om Birro är intresserad. Jag vill se det i SVT nästa höst som en high school-musikalserie som utspelar sig i Blackan och Frescati. Med Tuva Novotny i rollen som undertecknad.

Med detta avslutas dagens nonsens och jag ska återgå till att läsa artiklar i EG-fördraget och sova med katten.

elvis elvis, let me be. keep that pelvis far from me.

Jag tycker helt klart att det är underskattat att läsa om andra människors liv. Bloggen må vara död, men i rent självterapeutiskt syfte lever den än. Folk skriver de underligaste saker. Och det roar mig verkligen.

Bortsett från att jag är ett vrak såhär i tentatider så är allt prima. Våren är här. Med allt därtill.

Och bredvid min dator står det där jävla vykortet med Elvis på fortfarande, som ett litet altare. Det är något som går i familjen, den där idoldyrkan. Tänderna, den stora käften och idoldyrkan av diverse konstiga saker. Typ Elvis. Typ Stones. Typ ett kilo honung i veckan.

Apropå Elvis slökollades det igår på ett program (TV4s jävla skitdokumentärer borde skjutas) där en man trodde att han var Elvis. Han skrev nytt material och trodde verkligen att han var Elvis. Ja, så kan man ju också tycka. Det är kanske han som är min nya idol.

Eller Eilert Pilarm.

Det svenska undret

Har sprungit land och rike kring (ja, okej, Kungens Kurva) för att hitta Rufus linne från min least-favourite-shop i hela världen: H&M. Okej, det finns säkert något värre, men jag är så jävla less på H&M på det stora hela. Men nu sitter jag i alla fall här med en kopp Earl Grey och har mitt söta linne i storlek 34 istället för 40 (som fick mig att se ut som en påse) och känner mig hemskt nöjd med situationen. Rufus linne var väldigt fint. Nästan så man hade köpt det trots att det inte var Rufus som klottrat den underliga Judy Garland-pastischen som bara skriker minnen från Rufus högklackade uppträdanden. Det är så att man redan längtar efter april och Dramatens musiksatsning. Men ta hit CocoRosie också.

Jag köpte bland annat tio påsar chips på IKEA. Samt hjortronsylt, krusbärssylt och små gosedjur som Murre ska få leka med efter lite kattmyntepreparation. IKEA är verkligen bäst. Jag skulle vilja bo på IKEA, de har hur många olika sovrum och kök som helst att erbjuda mig. Jag skulle stortrivas, förutom under öppettiderna när folk stormar mitt hem. Det är vidrigt vad mycket folk som befinner sig i de där massiva kvadratmeterantalen. Man får ju människo- och trängselfobi för mindre. Men man får väl ändå beundra svenskarna för det som gjort oss stora utomlands. Så enkla koncept som IKEA "bygg allt själv" och H&M "enkla basplagg till billigt pris och som gjorts av barnarbetare utan sinne för kvalitet" har helt klart slagit. Sjukt egentligen. Men IKEA kan jag åtminstone inte leva utan. IKEA är lycka. Varje gång man ser den blåa hangaren med gula bokstäver i extremt snyggt typsnitt känner jag mig hemma. Var jag än är.

Teknikaliteter

Det står en grå tv här nu och efter många om och men så funkar den - sladdar och kablar är inte riktigt min grej. Men jag fick ju faktiskt MVG i teknik i nian. Men å andra sidan var det inte jag, utan sofia, som fortsatte på teknikbanan. Det säger något, det.

Efter att den förra tvn pajade för ett år sen är det jävligt skönt med en "ny". Visst, den är gammal, den är liten och den är inte mkt för världen. Men den funkar åtminstone. Till skillnad från den andra skiten vars bildrör pajat. Och den tvn är fan yngre än den här. För i helvete. Gör saker som funkar. Kanalerna är dock helt huller om buller.

Imorgon är det nya friska tag som gäller. Jävla skit. Jag vill ha min frihet. Eller vaddå, jag har den ju.

alla som inte dansar är våldtäktsmän.

Hypnotisk dansskit som jag bara inte kan sitta still till, när jag sitter här vid datorn och tänker på dagens kommentar: "Nej, men vi har klasskompisar som bloggar", som fälldes när läraren mer eller mindre sagt att ingen skulle bli lynchad för att ha sagt fel eller uttryckt någon underlig åsikt.

Är då kontentan av strofen "Alla som inte dansar är våldtäktsmän" att jag ska känna mig våldtagen av män? För jag har inte dansat med många män. Jag är trött och tjock i huvudet och inser att ovanstående resonemang inte kommer att låta bra på Vinge. Men det är då, och nu är nu. Och jag ser på mig själv med ironi och blinkar till Kaj.

Fy fan den där satans reklamen på radio. "Chaplins bar...nattklubben framför alla andra...andra...andra...andra..." i något slags oändligt eko. Min bitterhet över detta är total. Men jag får skylla mig själv kanske, som lyssnar på kommersiell radio för att höra den senaste RnB:n och hiphopen. Var fan gick det fel egentligen? Jag var en 60talsfascist i åttan ju.

Cambozola

Dagarna har kantats av total binge eating av cambozola, den ack så underbara osten utan löpe som är en blandning av Camembert och Gorgonzola. Jag är frälst. Dagarna har även kantats av gamla tentor, rättsfall och förberedelser inför PM-seminarier. Ja, det kanske inte behövs fullt så mycket förberedelser, men nu är det åtminstone snart gjort och det känns skönt.

Jag är däremot fortfarande sjuk, vilket inte är särskilt kul. Men om man är sjuk två gånger om året så kan jag lika gärna ta den smällen nu, och vänta tills nästa gång som blir i september eller oktober om jag känner mig själv rätt.

Jag har inte tid att sitta här och skriva ointressant strunt egentligen. Jag ska läsa rättsfall. Isoleringen har börjat.

Nyårslistan 2007

Årets filmer:
I’m not there
Control
This is England

Årets artist:
Bruce Springsteen. Snygg som alltid, bra som alltid.

Årets grupp:
Rolling Stones, än står de på benen.

Årets låt:
Between my legs – Rufus Wainwright

Årets skivor:
Release the stars - Rufus Wainwright
Dylanesque – Bryan Ferry
Black and White Album - The Hives

Årets totala musikförälskelse:Rufus Wainwright

Årets konserter, utan inbördes ordning:
Bryan Ferry, Cirkus 30 maj
Rolling Stones, Ullevi, 3 augusti
Bruce Springsteen, Globen 10 december

Årets mest oväntade musik:
Blackout - Britney Spears. (Förra året tog hennes ex Justin den här platsen. Det är något fel på mig kanske.)

Årets TV-program:
Ekdahl och Hakelius. Gamle Hacke är sjukt snyggt klädd. Ja, typ.

Årets TV-serie:
Heroes (men Nip/Tuck är fortfarande bäst, men 4e säsongen har inte kommit till SVT än.)

Årets händelse:
Jag började på juristlinjen, ett öde som jag från 14 års ålder lovat mig själv att aldrig gå till mötes. Men förnuftet togs till fånga, eller något liknande.

Årets finaste kväll:
Acceleratorkvällen i juli när Interpol spelade runt midnatt och förgyllde Stockholm. Vackert.

Årets tråkigaste kväll:
Vice-festen 30 november, som började strålande men slutade i misär eftersom jag satte mig i en ölpöl och gick hem arg.

Årets roligaste kväll:
Antagligen någon av de bortsupna Trädgårdenkvällarna som hjärncellerna inte vill minnas.

Årets kyla:
De där fem timmarna jag stod utanför Globen och väntade på Bruce-biljetter.

Årets vin:
Lant vinner, alla kategorier. Denna oslagbara billiga tetra på en liter har varit min bästa vän i över ett och ett halvt år.

Årets öl:
Jag dricker ju öl så sällan. Jag får säga den där sega ölen som sakteligen rann på juristpuben.

Årets krog:
Flamenco, sunkhakens sunkhak på Norrtullsgatan. Med en inredning som slår det mesta är de ohotade på listan över mest suspekta ställen. Observera även att man kan beställa en ”TORKISK” shot, samt ”LAKRIS”… Tarantino skulle vara stolt.

Årets fylletics:
Ringa folk på fyllan och skälla ut dem utan synbar anledning.

Årets sms-skrivare:
Linus. Aldrig har jag fått så roliga sms från någon. Ett urval:
”Har du aldrig försökt skrubba bort ångesten med citron mot huden?”
”Gör inget ikväll som inte Alexander Bard skulle ha gjort.”

Roligaste Trädgårdenkonversationen:
”Har du tänkt på att han har konstig hållning? Att han alltid står sådär, och skjuter fram kuken, liksom?”

Årets fylla:
En kväll på Trädgården när jag blev nersupen av två karlar som ständigt skulle beställa mer öl och som vi lät gå runt.

Årets DJ:
Han den där söta på Trädgården som jag inte minns namnet på. Niklas?

Årets antagligen onödigaste pengaslöseri:
Jack Vegas

Årets resa:
Göteborg, 3 augusti…masspsykos på Ullevi och en mysig tågresa med Lundellbok.

Årets politiker:Beatrice Ask. För att hon inte har en jur. kand.

Årets nya bekantskap:
Linus
Årets bok:
Sveriges Rikes Lag 2007.

Årets val:
Att välja mellan logopedlinjen och juristlinjen inför högskolevalet på hösten.

Årets tråkigaste skolarbete:
Skriva ett PM om fullmaktslära.

Årets roligaste skolarbete:
Rättegångsspelet som vi visserligen förlorade till viss del. Men Agda, häng dej.

Årets bästa sängkamrat:
Vetekudden - nästan, nästan bättre än mänsklig värme eller en katt.

Årets sämsta alla kategorier:
Att allmännyttan håller på att avskaffas.

Årets bedrift:
Linas övertalningsförmåga, som fick mig att stanna kvar på juristlinjen trots mitt stora tvivel de två första veckorna.

Årets sjukdomstillfälle:
Minns att jag var sjuk i slutet av januari, men efter det har jag mått så gott som prima… Sjukdomarna lyser med sin frånvaro. (Självklart blir jag sjuk idag, den 1a januari och sitter här invirad i en filt och hostar)

Årets tråkigaste bok:
Barnrättens grunder – Johanna Schiratzki.

Årets fest:
Kajsas fylleslag 15 december.

Årets person:
Kajsa i år igen (en vän som av ren snällhet följer med 4 på morgonen för att köa efter Brucebiljetter är en bra vän.)