en ursäkt till mig själv.

Eftersom katharsissyftet är stort med att skriva sånt här, så får jag be om ursäkt till mig själv för att ha varit så usel på det på senaste. Livet är just nu hetsigt men spännande. Det är dessutom vår och det finns inget härligare än att inse att det fortfarande är ljust klockan åtta, att sommarskorna och sommarjackorna åker fram, och att uteserveringarna börjar slå upp på trottoarerna. Jag praktiserar och trivs prima med livet, har skrivit trettio sidor uppsats som visserligen inte är så bra, men jag har åtminstone en bas färdig, jag har härliga kollegor och fan - jag tycker till och med att juridik är riktigt kul i praktiken. Visst, kanske inte allt, men jävligt mycket av det. Jag gillar att sitta och rota i lagar, läsa böcker, dra slutsatser, skriva och diskutera... Men nu, när man faktiskt fått ett erbjudande om fast anställning efter bara tre veckor, så är det lite stillestånd i huvudet. Jag skulle ju aldrig jobba på "ett sånt ställe". Jag vill inte offra mig helt. Eller? Jag måste tänka. Jag trivs bra, åtminstone just nu. Får fundera ordentligt. Och livet i övrigt är roligt. Jag dansar, jag dricker, jag socialiserar. Jag har hittat en rolig karl som tar fram det bästa (sämsta?) i mig, jag har insupit kultur, jag ska ut och resa. Allt är bra.