Livet är ett mirakel.

Jag hatar er. Men det kommer ni aldrig få veta! För jag har hemligheter.

Och efter tentaresultatets neddimpande så känns allt lugnt. Jag måste sluta bry mig om sånt. Det är inget som ökar min lycka, mitt välbefinnande, mitt välmående. Kanske är det viktigt med betygen för framtiden, men det finns annat som är definitionen av livskvalitet. Betyg är, precis som världsliga ting, i grund och botten inte nödvändiga. De är snarare bara distraktioner från vad som verkligen är viktigt i livet. Men vad som är viktigt, det får vi nog avgöra var och en. Och med dessa ord sagda kan jag inte lova att jag aldrig kommer bry mig om en tenta igen. Men jag ska göra allt som står i min makt för att försöka avdramatisera det hela. För jag har så mycket annat som är viktigt för mig, så mycket annat att göra, så mycket annat att kämpa för, så mycket annat att åstadkomma för min egen skull och för andras. Jag vill göra gott. Ja, det vill jag. Jag vill göra gott.

Det finns smärta som aldrig försvinner.

Och varje gång jag ser den så vill jag gråta. Man kan knappt läsa nyheterna nuförtiden ens. För den orättvisa som finns visar hur hemska vi människor kan vara. Och jag önskar verkligen att vi kunde bry oss mer om varandra. Varför bryr vi oss inte om varandra? Det är inte var man för sig själv. Det är en för alla, alla för en. Ska det inte vara så? Man kan inte "skylla sig själv". Man kan inte säga att alla har samma möjligheter. Som Kusturicas film antyder så är trots allt Livet ett mirakel. Så låt oss ta hand om det, och om andras liv också. Inte bara om oss själva.

"När jag blir stor vill jag göra gott."