När man mår dåligt kan man läsa Couplands underbara All families are psychotic (och påminna sig om att man har en fordran på 160 kronor hos någon) och tänka att ens egen dysfunktionella familj är helt normal till skillnad från Drummonds med deras intriger som är så osannolika att de blir sannolika. När man mår dåligt kan man äta ananaspaj och tänka på svunna tider trots att den inte kommer tillbaka. När man mår dåligt kan man äta Reese's cups (choklad med jordnötssmörsfyllning) och tänka på framtiden och veta att det inte finns så mycket att hämta varken för mig eller för världen i stort. När man mår dåligt kan man lyssna på I want to break free av Queen och tänka att "det där är ju en lögn, hur fan gör man?". När man mår dåligt kan man lyssna på Melissa Horn och dö lite grann. Eller så lyssnar man på Glasvegas exkvisita "Fuck you, it's over" och känner hatet och känslorna svämma över i låtens dramatik. För det är en helluva swelluva låt. Deras bästa. När man mår dåligt kan man se Fight Club och fundera på var ens huvud är när Pixies sjunger "Where is my mind?" i slutscenen när staden rasar samman. När man mår dåligt kan man rota bland bibliotekets filmer och se exempelvis krigsskildringen Come and See, för att se världens grymhet. När man mår dåligt kan man sluta äta, eller kanske tröstäta. När man mår dåligt kan man dricka glögg hela dagen. När man mår dåligt kan man göra saker man inte brukar. När man mår dåligt får man saltvatten i ögonen. När man mår dåligt finns det godsaker som After Eight. Och söta djur, som katter. Men när man mår dåligt kan man känna att man lever. Kan man känna stark smärta kan man antagligen känna kärlek och glädje mycket starkare också. Och kanske är det då värt det. Men bara kanske. Nu ska jag lyssna på He hit me (and it felt like a kiss). Men ni får hålla tillgodo med Fuck you, it's over.
tisdag 24 november 2009
En ny typ av lista.
När man inte mår bra kan man läsa "1001 filmer du måste se innan du dör", vilket var den finaste presenten jag fått på mycket, mycket länge. Så tack tack tack. När man mår dåligt kan man fundera över varför inte Kusturicas Svart Katt Vit Katt föräras en plats i boken, medan Riefenstahls filmer däremot finns med. När man mår dåligt kan man osökt komma och tänka på dåliga låtar från ens barndom. Som Dilbas I'm Sorry till exempel. Och varför inte Emilias Big Big Girl. Den ena lämnar, den andra blir lämnad. Och helt ärligt är låtarna rätt usla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar