fast egentligen...

...varför lär jag mig aldrig att jag inte borde träffa fler jurister?

Eller folk som pluggar ekonomi också, för den delen.

Jag tror jag ska leta efter en kulturarbetare.

om jag ändå hade en Bryan Ferry.

Ryan Adams sjöng en gång i tiden att I wish I had a Sylvia Plath, to get me pretty loaded on gin. Jag önskar dock att jag hade en Bryan Ferry. En hopplöst vacker dandy med en stil som få kan komma i närheten. Ack, den charmante brittiske gentlemannen. Med en röst som får vem som helst att smälta.

Jag undrar verkligen när jag ska sluta hänga runt i Vasastan och göra bort mig. Där sitter man och pimplar vin och öl som vore det vatten, utan att inse hur packad man blir. Stapplar från Mården till Storstad (åh, älskade Storstad!) och hänger på Sleven och tappar en halv muffin på golvet vid halv fyrasnåret. Och till råga på allt slutar det med att jag trycker upp folk mot choklad- och läskautomaterna på Odenplans perrong och står och kysser som om jag vore fjorton år gammal. Herregud. Jag kommer aldrig bli vuxen i såna här avseenden. Jag fattar inte att jag fick i mig fem glas vin och tre öl häromdagen. Det är helt orimligt mycket för att vara lilla jag. Mina 48 kilo eller vad det är borde helt klart ha stupat. Jag måste dock säga att jag älskar livet just nu. Jag är ute och roar mig alltför ofta, jag träffar nytt folk, jag har nya härliga vänner och jag känner mig väldigt tillfreds med det mesta. Såklart finns det ju saker som inte är solsken också, men på det stora hela älskar jag den fria ungdomen, skönhetstiden, känslor som flödar fritt, vänskapen m.m... Jag låter som en romantiserande idiot, men så må vara!

förälskelsen,

Och vemodet. Såklart.

Jag förstår inte hur han lyckades få mig att berätta precis allt om mig själv igår. Jag, som är extremt pryd i vissa lägen, satt helt plötsligt och berättade precis allt han ville veta. Själv fick jag ju också veta ett och annat, och inget gav mig ångest konstigt nog, varken att berätta eller att få veta. Jag tycker det var en enorm bedrift att få mig att öppna mig sådär. Mycket underligt faktiskt.

Tisdagens vemod sitter kvar lite grann, men gårdagen fick mig att må bättre. Han är ändå mycket snyggare och bättre än den andre. Hälsosam och trevligare. Lugnare, fast ändå lik vemodets ursprungskälla på ett obehagligt sätt i vissa fall. Jag kommunicerar med er båda på liknande sätt, och jag märker att ni har samma fallenhet för grov humor och fula, vulgära samtalsämnen ord och politiskt inkorrekta diskussioner. När jag ser tillbaka på det så var det här något jag saknade hos mitt ex. Fast det funkade ju ändå ett tag. Alla lika, alla olika. Fast jag tror jag behöver någon som kan säga till mig att jag är dum i huvudet, någon som kan skratta med mig åt fallossymboler i grönsaksriket, någon som lätt kan ta upp ämnet sex och sitt förflutna helt villkorslöst, någon som skrattar åt hemska youtube-klipp, någon som kan skämta om HIV och andra saker som man inte bör skämta om, någon som jag kan säga till den att jag avskyr dem och grabba tag i deras haka och motarbeta min vilja att slå dem på käften. Jag behöver någon som möter min underliga personlighet, helt enkelt. Jag vill ha dig, men i vanlig ordning är sannolikheten för detta väldigt låg verkar det som. Söt som en sockerbit. Otroligt fin. Du är på alla sätt så mycket bättre än vemodet. Men vemodet verkar de senaste åren ha sett till att hålla sig hårt hårt hårt fast i mitt hjärta. Försvinn.

konsten att skrämma bort en karl.

Jag har för mycket action i mitt liv just nu. Mannen jag dejtat i typ tre månader finns visserligen kvar, men det är mycket oklart vad som händer. Jag tycker väldigt bra om honom, det gör jag. Men allt går så långsamt. Igår träffade jag en kille som efter ett halvår efter att vi träffats får för sig att SMSa mig och bjuda mig på vin. Visst, tänker jag, eftersom han var trevlig och kul. Men jag märker ju fort att han gått in i detta med tanken att det är en solklar date, och jag vill mest dö. Till saken hör att jag tidigare under kvällen träffat en person som jag har ett gott öga för och som jag sovit hos tidigare i år. Det utvecklades lite lustigt under kvällen, men jag antar att analyserandet av män är ganska fruktlöst så jag vet inte vad jag ska tro riktigt. Så det som händer är att jag står på Tranan och dricker öl med den här snubben, som jag personligen absolut inte anser att jag är på date med, och jag blir bara mer och mer obekväm eftersom HAN anser det. Han är dessutom bekant med mitt kvasiex. När jag ska kolla om ett bord är ledigt rör jag mig i lokalen och inser att mitt kvasiex sitter där borta. Med en brud (inte lika snygg som jag, såklart. Säkerligen inte heller lika klipsk). Jag får panik och extrem ångest, ackompanjerat med magont och hjärtklappning. Jag känner mig tvungen att berätta detta för mitt stackars sällskap, som fortfarande tror att vi är på en "date". Så han börjar ju tro att jag är sjuk i huvudet, och köper mer vin till mig. Som jag dricker alldeles för fort. Han frågar mig om jag är kär i honom (i kvasiexet alltså) och jag har bara panik och vill hem. Min kompis ringde och jag kände mig "tvungen" att svara och ställde mig i ett hörn och pratade med henne. Han blir nog smått irriterad på mig och ringer dit två vänner, "så det ska bli mindre stelt." Kan det BLI mindre stelt? Så låser jag in mig på toa en stund och sms:ar kvällens tidigare person, den som jag har ett gott öga för. När jag kommer tillbaka har puckot jag är på fiktiv och självutnämnd "dejt" med varit och hälsat på mitt kvasiex och sagt att jag står därborta och inte vågar hälsa och tycker det är jobbigt. Varpå jag blir skitsur eftersom jag faktiskt tänkt gå fram och ville säga något, men nej det har den här snubben, som visserligen är bekant med honom, gjort i stället och han vet inte någonting om vår situation. Så jag blir mer sur och får mer ångest. Sen hör ett annat span av sig och bestämmer att vi ska ses på lördag. Och min "dejt" tycker väl nu att jag är helt puckad. Och skitfull var jag såklart också. Och sen bestämmer jag mig för att gå. Då står mitt kvasiex i baren ensam och jag går fram. Han säger förlåt att jag inte hört av mig, jag lovar vi hörs i veckan, jag har bara inte orkar ha kontakt med folk från "mitt gamla liv" osv osv... Jag tror inte ett ord av vad han säger, och det gör fruktansvärt ont. Jag vet att jag alltid kommer älska honom, det har jag gjort alldeles för länge. Det gör så ont att se honom. Jag höll händerna runt hans midja och ville bara kyssa honom men nej såklart, han var där med en brud. Vad han än säger så är hon inte bättre än jag. Jag är det finaste han kunde få, jag har ett hjärta som är hans helt och hållet och jag ställde upp vad det än var, när det än gällde. Men jag är van vid att bli kastad i papperskorgen. När man är söt, snäll och naiv verkar killar gilla att ha en som trofé ett tag, som ett stöd i periferin som kommer fram när det behövs. Sen skiter de i vilket. Hela kvällen gjorde ont i mig. Jag kom hem och var skitfull och spydde. Sen skulle jag upp klockan sex och åka till skolan för min lektion. Åh. Jag vet inte hur många gånger jag använde ordet "ångest" igår. Mitt i all tragik så ser jag dock den enorma komiken i det här. Det är som en dokusåpa med mig i huvudrollen. Jag bara hoppas på ett lyckligt slut någon gång. Jag ska träffa en kär karl imorgon, som jag alltså träffat ett tag, och jag hoppas att han kan ta udden av det här. Och på lördag ska jag träffa en annan kille som jag har goda hopp om. Alla måste vara bättre än mitt kvasiex, det är snudd på omöjligt att någon skulle kunna göra mig lika illa och vara lika dum i huvudet... Och sen måste jag säga att den där herrn som jag länge haft ett gott öga för...ja, han skulle inte sitta fel han heller. Jag antar att krossade hjärtan bäst lagas med tidsfördriv och genom att öppna ögonen och hjärtat för andra människor. Det är svårt att släppa taget ibland bara.

Jag saknar dig enormt.

missnöjd.

Jag skulle ha gått på Östasiatiska idag och kollat in terracottagubbarna i bergrummet. Detta har planerats länge. Men sen vaknar man och inser att istiden slagit till igen och att man knappt kan röra sig utan att se ut som en snögubbe efter tre meters promenad. Så jag ställde in hela denna utflykt (det är besvärligt att ta sig dit i snön och jag har ingen lust att bli insnöad i en grotta heller) och sitter nu mest och surar för att det snöar. Eller, det är inte ens snö, snarare "snöblandat regn". Jag har fått köpa kurslitteratur till en tio veckor lång kurs som hittills kostat mig 2 000 kr för fyra böcker. Ytterligare två kompendium tillkommer nog, men de ska nog åtminstone inte kosta 1 030 kr, som den bok jag köpte idag. EN ENDA BOK. Herregud. Man blir ju ruinerad. Däremot måste jag säga att efter att ha bläddrat i böckerna känner jag mig som en liten femåring som tittar på 'Fem myror är fler än fyra elefanter', jag läser rättsfallen som om de vore ren och skär underhållning... Snacka om nörderi. Trots att det snöar tre meter idag har jag dock lovat att fira en födelsedag lite smått idag, samt att ta ett glas vin med en person på kvällen. Jag ångrar nog detta bittert när jag ser ut över Winter Wonderland. Slaskland. När man hade så många länder att emigrera till, varför valdes detta? Det valdes mellan Argentina, USA och Canada om jag inte minns fel. Fast vid närmare eftertanke så är jag nog mycket nöjd med att ha hamnat här, trots allt.

Allt och alla jag älskar finns här, och jag kan inte tänka mig att jag hade haft det lättare eller bättre någon annanstans.

man borde inte träna bakfull.

Så jag inbillar mig själv att jag inte är just detta, utan att jag bara har sovit för lite och lider av sömnbrist. Jag drack ofantliga mängder vin igår i mina mått mätt, så jag vet inte vad som hände. Å andra sidan åt jag även tre kilo vegetarisk moussaka samt en mastig mandelmassekaka på vad som kändes som ett kilo, så detta kanske tog ut alkoholens lömska makt. I övrigt är jag nöjd. Jag har fått örhängen som gjorde mig lycklig som ett barn - de är formade som små snöflingor och alltså väldigt säsongsbetonade, men de är fantastiskt söta. Jag har äntligen bokat biljetter till Nötknäpparen och får försöka påminna mig själv om att de även ska hämtas ut. Just det, anteckning till mig själv - Östasiatiskas bergrum i veckan. Innan soldaterna skickas hem till Kina. Det blir en jäkla massa vin och kultur i veckan märker jag! SKÅL!

berömmer mig själv.

Efter att i typ två års tid ha suktat efter en karl i skolan och på StudentPalatset så har jag till slut tagit mod till mig och frågat om han vill ta en öl. Det gick rätt bra, men framför allt är jag stolt över min insats. Och han är jävligt snygg. De där mörka lockarna går inte av för hackor. Och jag tänker leva ett fritt, roligt singelliv för jag är bara ung en gång, så jag kan lika gärna ta för mig av saker så länge jag fortfarande är ung och snygg.

Och så har jag såklart lite utbildningsångest eftersom jag inte kan bestämma mig för vilken specialkurs jag ska gå. Jag bör bestämma mig inom en mkt snar framtid. Åh suck.

statistik.

Nej, inte sån där tråkig ekonomistatistik eller andra trista saker som kan förknippas med det extremt avtändande ordet "statistik". Eftersom jag häromdagen på pluggtid satt och funderade på mitt fultal, så började jag idag att fundera på vad för slags folk jag legat med. Så nu tänkte jag lista detta, så jag i framtiden kan skratta och minnas saker. Observera att egenskaperna kan vara dubbla, d.v.s. att samma person kan vara vissa saker (egenskapen kan ha ändrats under den period av tid som jag legat med dem), det är inte så att varje egenskap är ett enskilt ligg. Jag räknar även med några som per strikt definition kanske inte är ett ligg, men eftersom sex är ett svårdefinierat begrepp så får dessa också vara med. Hur många vi totalt sett pratar om är ett mysterium eftersom säkerligen inte ens jag själv kommer förstå följande uppradning.

Jag har alltså legat med två brevbärare, varav en tog min oskuld. Jag har legat med två juriststudenter, och en färdig jurist. Jag har legat med en chilenare. Jag har haft en snygg Handelsutbildad ekonom, och en som aspirerade på att bli detsamma., samt snudd på en läkare med Handelsutbildning i bagaget. Kombinationen är mig obegriplig. Jag har haft en bonnläpp från Boden och en alldeles för gammal musiker som älskade lammkött. Han var inte ens en särskilt bra musiker, men däremot en trevlig kompis i slutändan. Jag har haft en gammal klasskompis som jag känt sen barnsben och det var ju kanske dumt. Jag har vid närmare eftertanke faktiskt legat med ännu en läkare, eller då blivande sådan.

Vad man kan utläsa av statistiken är kort och gott:

jag hatar män.

Inte nog med att jag hatar ekonomer. Jag hatar män.

Jag hatar nog alla. Utom mig själv. Och några till.

Och nu har jag varit dum igen och ska på spontandejt typ hundra år efter att jag ens träffade människan och jag vill ju faktiskt inte dejta direkt, jag vill nog mer bara se om han är en rolig polare. Åh suck, jag är så jävla pantad ibland. Sist jag gjorde såhär fick jag en crazy stalker efter mig i 4 månader. Efter EN drink-kväll liksom.