förälskelsen,

Och vemodet. Såklart.

Jag förstår inte hur han lyckades få mig att berätta precis allt om mig själv igår. Jag, som är extremt pryd i vissa lägen, satt helt plötsligt och berättade precis allt han ville veta. Själv fick jag ju också veta ett och annat, och inget gav mig ångest konstigt nog, varken att berätta eller att få veta. Jag tycker det var en enorm bedrift att få mig att öppna mig sådär. Mycket underligt faktiskt.

Tisdagens vemod sitter kvar lite grann, men gårdagen fick mig att må bättre. Han är ändå mycket snyggare och bättre än den andre. Hälsosam och trevligare. Lugnare, fast ändå lik vemodets ursprungskälla på ett obehagligt sätt i vissa fall. Jag kommunicerar med er båda på liknande sätt, och jag märker att ni har samma fallenhet för grov humor och fula, vulgära samtalsämnen ord och politiskt inkorrekta diskussioner. När jag ser tillbaka på det så var det här något jag saknade hos mitt ex. Fast det funkade ju ändå ett tag. Alla lika, alla olika. Fast jag tror jag behöver någon som kan säga till mig att jag är dum i huvudet, någon som kan skratta med mig åt fallossymboler i grönsaksriket, någon som lätt kan ta upp ämnet sex och sitt förflutna helt villkorslöst, någon som skrattar åt hemska youtube-klipp, någon som kan skämta om HIV och andra saker som man inte bör skämta om, någon som jag kan säga till den att jag avskyr dem och grabba tag i deras haka och motarbeta min vilja att slå dem på käften. Jag behöver någon som möter min underliga personlighet, helt enkelt. Jag vill ha dig, men i vanlig ordning är sannolikheten för detta väldigt låg verkar det som. Söt som en sockerbit. Otroligt fin. Du är på alla sätt så mycket bättre än vemodet. Men vemodet verkar de senaste åren ha sett till att hålla sig hårt hårt hårt fast i mitt hjärta. Försvinn.