katharsis.

Allt är väldigt, väldigt, väldigt jobbigt utan dig. Det har grävts ett hål i mitt huvud. Men jag vill inte behöva dig eller någon annan heller för den delen, inte på det sättet. som det känns nu Att behöva någon för att känna människovärde, bara. Jag har aldrig varit såhär tidigare. Jag är bara så fruktansvärt rädd för ensamhet, tristess och leda. Att inte ha något att göra, ingen att vara med. Att alla andra ska ha någon och att jag ska sitta utanför och titta på och känna mig totalt värdelös och oönskad. Jag har som ett kallt isblock mellan de övre revbenen., det bara ilar i hela min kropp, man kan knappt andas. Jag vill inte ge känslan till någon, inte ens någon jag avskyr. Jag mår dåligt över mig själv, över den jag är och det jag gör. Känns som att ingen kan tycka om mig om jag är den jag är. Jag är jobbig, dryg, för pratig, tar plats. irriterande. Men jag kan inte ändra mig. Jag är ju mig själv. Jag vill bli omtyckt för precis den jag är. Men det är svårt, när man själv börjar tvivla på sin egen person.

Det är inte såhär jag är. Det är verkligen inte det. Jag är glad. Jag vet inte var jag tappade bort mig själv riktigt. Någonstans det senaste halvåret måste jag ha lämnat dig mina bästa sidor, min glädje och min stolthet. Jag önskar att jag aldrig träffat dig igen, att jag aldrig låtit dig ta ifrån mig min självständighet, min självkänsla. Det är inte värdigt att må såhär.

Pyskotisk reaktion.

I feel depressed, I feel so bad
'Cause you're the best girl that I ever had
I can't get your love, I can't get a fraction
Uh-oh, little girl, psychotic reaction
And it feels like this!

I feel so lonely night and day
I can't get your love, I must stay away
I need you girl, by my side
Uh-oh, little girl, would you like to take a ride, now
I can't get your love, I can't get satisfaction
Uh-oh, little girl, psychotic reaction

Det gjordes mycket bra musik den här tiden. En annan favorit är Flamin' Groovies Slow Death, som visserligen kom några år senare. Vad skulle jag göra utan musiken?

du är inte en i mängden.

För jag blir så dum av dig
Säg bara till när, var, hur
Visst, det är väl dumt av mig
Men jag blir som blind, jag blir som stum

Du är inte en i mängden
Men jag är en utav de få som inte lämnar dig när färgen flagnar på fasaden

För några år sen lyssnade jag på Calleth you Cometh I med The Ark, ofta ofta ofta. Jag gör det än idag. Jag lyssnade på den och på Robyns Be mine. Och jag blev ledsen. Av någon anledning är jag så destruktiv att jag får för mig att lyssna på sånger som krossar en, och läser böcker som påminner om er, alla män jag älskat. Någon dag kommer de radas upp i ett TV-program som de gjorde mot Lill-Babs och jag kommer skämmas ögonen ur mig. Men tills dess ska jag bara tänka på er med nostalgi. Kom ihåg att ta det goda med det onda, som Lars von Trier alltid avslutar Riket-avsnitten. Daniel Adams-Rays skiva är något jag längtar efter väldigt mycket. Har höga förväntningar på den. Om resten är lika klockrent som Dum av dig vet jag inte vart jag tar vägen. Redan Oskar Linnros skiva är strålande. Jag saknar Snook, men de är minst lika bra när det gått sina egna vägar.

Jag borde försöka se filmen When you're strange om Jim Morrison. Det vore pinsamt om jag glömde bort att se den.

Oj jävlar. Nu har Paul sagt sitt! Mot söndag! Vad som än händer har Xavi och Villa min ovillkorliga kärlek. Det är få män förunnat.

"Den som försöker dränka olycklig kärlek i alkohol är en galning. Alkohol konserverar."
Ett citat som heter duga.

"Vad var det nu du sa, att när man har det för bra,
då faller allt ihop och blir till bara damm."
Lars Demians Aldrig en syster är ett vackert stycke musik.

Jag lyssnar på Lars Demian och tycker denna varietémusik är alldeles storslagen. Det är som en blandning mellan Tom Waits och Cornelis Vreeswijk. Helt otroligt bra.

I'm just a girl that you lost to cocaine.

"Skulle aldrig säga att droger är bra.
Aldrig rekommendera det till någon.
Men vi människor är olika.
Alla har något som inte stämmer.
Vi letar på"
-Andreas Kleerup

Uppiggande.
Prestationshöjande.
Ett medel för positivt tänkande.
Ett jättelyft för självförtroendet.
Maxad sexlust på beställning.
Och bäst av allt: inga direkta biverkningar.

Så inleds 'Kokain' av Wierup och Reguera. Först med ett citat från Grandmaster Flashs låt White Lines och med Kleerups citat. Sen börjar första kapitlet med stycket ovan. Har läst cirka 60 sidor i nuläget och det är hemskt intressant läsning. Obehagligt, men intressant. Det är förvånande hur drogen tagit sig in i medelklassen, bland helt normala unga med jobb, familj och helt vanliga liv. Såklart finns biverkningar, och det kommer man in på senare i boken, och på de mörka sidor med drogen och de liv den skördar. Gör mig ledsen. Så är det. Jag ville ha dig för mig själv. Men du var för dålig.

i'm the one who's gonna have to die when it's time for me to die, so let me live my life the way i want to.

Okej. Det där är såklart ett citat från en Hendrix-låt. Men jag väljer ändå att kategorisera denna dag genom att lägga upp Robyns låt Don't fucking tell me what to do. Det är ungefär som en 2000-talets variant av Hendrix gamla "låt mig vara för i helvete"-text. Och det är väl ungefär så jag känner nu.

Matchen var ett prima stycke spänningsunderhållning och man rös när de där straffarna slogs, när Paraguay nästan kvitterade och när deras mål dömdes bort för offside. Det skreks, tjoades, dracks öl och folk satt med småtutor och klappor för att härma vuvuzelornas tjut. Och som tur var verkade ingen heja på Paraguay. När Villa sköt in den där bollen blev vi alla lyckliga. Gårdagens roligaste var antagligen följande dialog, efter det att jag fått syn på ett gammalt ragg som jag kallade "Tysken". Först smsade jag en vän och skrev: "Fan, tysken är här". Svaret jag får lyder "Ja så sa säkert Polen också". Jag skrattar till lite åt detta möjligen ickepolitiskt korrekta (men roliga) skämt, och berättar det för en kille i gänget vi var ute med. Han säger "Men, hon menar ju Argentina" och syftar på matchen tidigare under dagen där Argentina slaktats av tyskarna med 4-0... Jag skrattar till och försöker förklara att hon som skrev smset antagligen hade andra mer historiska referenser, än bara fotboll. Men det enda han tänkte på var fotboll. Ah, tänk vad underbart hjärntvättad man kan bli ibland.

Och just det, köp aldrig en drink ute för 130 kronor om den innehåller "absinthe", champagne och socker. Absinthen smakade mest anis och man blev sur.

mental istid.

En god vän sa till mig igår att jag är alldeles för söt, snygg och smart för att vara så olycklig. Jag tror att han har rätt. Sjukt nog sa en dam på bussen precis samma sak till mig för ett år sen när jag grät efter ett telefonsamtal med en man jag älskade då. Jag borde lära mig att lyssna på folk. Jag har alltid gått min egen väg och gjort som jag tänkt varit rätt. Och man kommer aldrig kunna ångra saker egentligen, för att någonstans inser man att det man ville göra just då, ville man faktiskt göra. Oavsett om man senare ångrar det eller vill få det ogjort, så var det precis vad man ville i det ögonblicket. Men ibland ska man inte lyssna bara på sin egen inre röst. Men att se vad andra har att säga är inte alltid helt lätt. Inte om man är i sin egen bubbla och tror att allt är si eller så. Men vi är alla ansvariga för oss själva i slutändan. Det är bara ett väldigt tungt lass att bära ibland, speciellt när man vet att man har tiotals andra människor i sitt hjärta som man bryr sig så fruktansvärt mycket om och vill ställa upp för och ansvara för. Som Strindberg en gång skrev, så är det synd om människan. Vi har mycket att skatta oss lyckliga för, men ibland slår det en hur små och obetydliga vi är ibland, och hur många av oss som har det hemskt och kämpar varje dag. Problem blir så banala då. Det är åtminstone rätt ofta synd om människan.

Narcissism och självhat.

Scarlett: I only know that I love you!
Rhett: That's your misfortune.

Scarlett: Rhett, Rhett! Where will you go? Where should I go, what should I do?
Rhett: Frankly my dear, I don't give a damn.

Jag borde säga precis som Rhett Butler. Jag bryr mig inte det minsta. Men då skulle jag ljuga. Och jag ljuger riktigt jävla dåligt. Mina växter frodas och jag har fullt med 30 cm höga chiliplantor, balsaminer fulla med rosa blommor och rörmigej. Jag frodas inte lika väl, utan har kvar klumpen i magen, ångern, ångesten och sover rätt illa. Och en film om Jim Morrison kommer och när jag såg trailern blev jag direkt kär igen i mannen som jag älskade för 10 år sen och som jag ville ha för mig själv. Jag ville ha en alldeles egen idiotisk mansgris, en alkoholist, en knarkare, en poet, en intelligent men självhatande man, för det tyckte jag tydligen verkade romantiskt och vackert (när man som 14-åring tror att rock n' roll-myten och död vid 27 års ålder à la "better to burn out than fade away" och "die young, leave a good looking corpse" är något att leva efter bör man kanske fundera över sitt psyke). Jag fick nästan allt detta hos en man sex år efter min önskan, och åren framöver. Ingen poet, månne, men ändock slående likt min dröm. Jag blev en Pamela, den hunsade kvinnan, hon som alltid kom tillbaka, hon som gjorde allt i ett stormigt förhållande som nog var helt dödsdömt egentligen. När jag var 14 ville jag skaffa ett mellannamn. Pamela. Jag är en dotter av rock n' roll. För svår för dig att hantera. För bra för dig. Och mitt största misstag var att någonsin tro att alla de här egenskaperna var något jag ville ha i mitt liv. Eller så är jag bara oerhört självdestruktiv och kommer hamna där igen. För jag vet att jag vill ha dig.

Eva af Geijerstam beskriver det träffande i sin artikel i DN:
'Ty han var verkligen sällsam, Morrison, i sin kombination av narcissism och självhat.'

Nu kommer jag lyssna på Doors hela helgen. Jag hade glömt hur oerhört mycket jag älskar dem. She holds her head up high, like a statue in the sky! Ord från '20th century fox' som jag ofta tänkte på när jag kände mig liten och obetydlig. Jag tror jag ska införliva detta igen.

Du vackre, älskade, hemske mansgris.

someday there'll be a cure for pain, that's the day I'll throw my drugs away.

Idag sket en fågel på mig. Jag gick helt obeväpnad längs Odengatan med mobilen i handen och kände något nudda min näsa. Jag tittar ner med fasa på min lila blus och ser en liten vit fläck, troligen sparvskit, breda ut sig. Jag stannar upp, försträckt, och lyckas ta fram en våtservett för att torka av min lilla näsa, som turligt nog bara verkat fått ngn nanomilliliter på sig eftersom det inte syntes något på servetten efteråt. Nu är blusen uppsköljd och det ser ut som att den klarat sig. Men vilken pärs!

I helgen blir det fotboll, konsert, alkohol och vänner. Antagligen kommer jag även att spåra ur lite, men det blir nog bra. Jesse Malin hade jag glömt. Hur kunde jag göra det? Vilken kille. Han försökte köpa horor när han var 14 och blev lurad av några killar att stå och vänta i ett hörn på bruden, medan de tog hans klocka och massa annat i betalning. Ja, det här var hans mellansnack. Andra gången jag såg honom berättade han om hur han slängt upp sin kuk på en tjejs skolbänk för han var sur. Det här är saftigt mellansnack. Inte sånt där trams som andra kör med, typ "ARE YOU HAVING FUUUUN?". Ryan Adams vet också hur man mellansnackar. Han är antagligen full och hög när han gör det, och har även en tendens att stampa sönder vinglas och kasta ut folk som skriker att de vill höra Summer of 69. Men om vi bortser från detta så är Ryan Adams ibland en helt underbar man. Synd att Mandi Moore tog honom. Jag är helt övertygad om att han skulle älska mig.