Grannar.

Nej, inte den autraliensiska serie som gick på tv för flera år sedan, där Kylie Minogue var med. Jag syftar på mina egna. Jag förstår inte varför det bara flyttar in gamlingar i mitt hus. Mitt senaste tillskott bland grannkompotten är en 70-något tant som pratar väder i hissen. Ja, ni läste rätt. Ännu en sån tant.

För några år sen flyttade minsann ett ungt par, runt 25-30, in på mitt våningsplan. Det var trevligt. Lite ungdomlighet behövs. Men sen gjorde de såklart slut efter väldigt kort tid och flyttade ut. Nu bor visserligen en halvung karl där, kanske 33, men han är trist som ett träd. Jag fattar att de unga kanske inte har råd att flytta in var som helst, men varför har pensionärerna råd egentligen? Den eviga tankenöten.

Bussar. Strejk. Busstrejk.

Jag ser folk gå väldigt mycket runt omkring mig. Och cykla mycket. Jag vet inte om det är för att jag inbillar mig att fler gör det eftersom det är busstrejk, eller om folk alltid går mycket för att det är varmt på sommaren. Men jag har åtminstone börjat gå till och från tunnelbanan sedan tisdagen eftersom jag inte längre kan ta någon buss. Och det känns rätt hälsosamt. Men såklart, jag lider med Ekeröborna och Tyresöborna och dylika. Många har det nog inte så värst kul, men men. Det är värt det, men det är lättare för mig att helhjärtat kunna säga det, än för den som kanske måste flytta in hos någon annan för att kunna ta sig till jobbet. Men men. Jag trivs i alla fall och jag tänker fortsätta gå till tunnelbanan. Det tar tio minuter. Jag får tjugo minuters promenad per dag. Plus de sammanlagda femton minuter som jag går till och från jobbet. Wow. Jag kanske bränner tio kalorier. Alltid nåt.

På jobbet har två förlovat sig. Det är hemskt gulligt. Det får mig att tänka på andra yrkeskategorier. Alla par jag stött på som varit lärare i mina skolor. I lågstadiet ryktades att två lärare hade ihop det, typ smög in på toan. Jag vet inte hur mkt sanning som låg i det, men roligt var det att skvallra. I högstadiet var vaktisen tillsammans med någon av lärarna och två andra gifte sig till och med. Den kvinna som gifte sig var samma som det i min lågstadieskola ryktades om hade en affär med en lärare. Mycket intressanta turer här, förstår ni. Och slutligen i gymnasiet hade vi även där ett gift par bland lärarna.

Ja kontentan av detta vet jag inte vad det är. Kanske att lärare gillar varandra. Men jag ska bara hålla käften. Man ska ju inte bli tillsammans med någon som man jobbar eller pluggar med. Eller hur var det nu? Jag tror frekvensen av gifta eller samboende jurister är mycket hög. Ingen annan än en jurist kan förstå en annan jurist. En så uppblåst och insnöad människa.

Att skiljas åt är att dö en smula.

Det gamla ordspråket må vara smörigt och tråkigt men det går inte att förneka det heller.

Just nu sitter jag och lyssnar på Shangri-Las underbara Out in the streets.

Inget kan bli så vackert och vemodigt som Shangri-Las, en av de mest underskattade tjejpopgrupperna någonsin. Mary Weiss sjunger med sorg i rösten att "He grew up running free, he grew up...and then he met me" och "His heart is out in the streets". Och låt efter låt talar om olycklig tonårskärlek, döda ungdomar som offrade allt för kärleken, rymmande par, flickor som inte får vara med sina pojkvänner och som sen inte vågar komma hem för att de skäms över sitt felaktiga val. De längtar efter föräldrarnas välsignelse, i hopp om att de ska komma på bröllopet. Åh. Det skär i mig. Jag ser allt framför mig. Jag ser de brustna livsöden som målas upp framför mina ögon. Det låter så amerikanskt, så präktigt, så smörigt när jag berättar om det för folk. Men det är allt annat än det. De här brudarna är snygga och definitionen av "cool" i encyklopedierna. De här brudarna sjunger med sorg, med ilska, med vemod, med hjärta. Jag har ofta bedyrat min kärlek till Shangri-Las för allt och alla, och minns att jag gjort det även här förut. Men när vågen sköljer över mig kan jag inte göra annat än överväldigas av deras storhet. Den som ändå var Mary Weiss. Lovsången fortsätter för evigt för deras sånger.

And so it goes.

I minut 92 ungefär satte Spanien 2-1 och det var ett hejdundrande liv i Sofias lilla tvåa där ungeäfr 14 pers trängt ihop sig. Delad glädje är dubbel glädje. Men delad sorg är väl dubbel sorg. Så det blev en svår kväll på grund av kollisionen. Resten av kvällen ordnade dock upp sig fint, trots min maratonsömn imorse. Because I'm worth it, liksom. Att se Daniel i helgen var ett hemskt kärt återseende. Trots att jag såg honom förra torsdagen känns det som en evighet sen. Jag får abstinens från alla mina kära vänner. Måste återse Jairo snart också. Inte hållbart!

Sverige - Spanien

Låt oss ett kort tag bortse från min fascination med Italien. Detta är en duell som heter duga.

Kluvenhet är inte ord nog att beskriva. Sverige har mitt hjärta . Men någonstans innerst inne vet jag att jag kommer bli ledsen när Sverige sätter ett mål mot Spanien på lördag. Och någonstans vet jag att jag kommer bli glad när Spanien sätter ett mål mot Sverige på lördag. Jag kommer se matchen med mina vänner, som intet ont anande kommer ha en fiende ibland sig. Eller nåja, de läser väl detta, så nu vet de att de har en katt bland hermelinerna hos sig på lördag. En som kommer tjuta inombords när Spanien nätar. Eller som kommer gråta lite inombords när Zlatan gör ännu ett vackert mål. Det blir en jobbig kväll. Jag får se till att supa ner mina vänner tillräckligt, så att de inte märker något på mig. Det blir svårt. Som sagt, mitt hjärta tillhör Sverige. Men någonstans tillhör det även de där sydländska temperamentet, nyckfullheten och passionen mig. Innerst inne tillhör Spanien mig.

Qué viva España! Arriba España, arriba España - para siempre! Joder, ahora nos levantaremos. NOS LEVANTAREMOS, FINALMENTE!

VAFAN (culo) hände med gli azzuri igår?

Jag är upprörd. Jag såg mitt Italien slaktas igår. 3-0 till Holland. Jag kan knappt skriva siffrorna utan att rysa av ilska och sorg. Luca Tonis uppgivna blick, Del Pieros tappra försök, Buffons frågeteckenliknande nylle och Fabio Grossos energi där mot slutet. Jag är helt tom. Jag vet inte varför Italien har kommit att ligga mig så varmt om hjärtat i dessa sammanhang. Kanske för att Sverige aldrig varit något att räkna med sen Brolin och gänget kom hem efter det där lyckade bronset. Kanske för att Spanien inte heller är något att räkna med i dessa sammanhang. Därför fick det bli deras grannar som tog min kärlek istället, eftersom knappast Finland, Norge eller Danmark har några vidare roliga landslag för mig att lägga all min kärlek på.

Nåja, i vilket fall har jag en kärleksaffär med Gli Azzuri. Jag älskar dem. Jag var i glädjeyra när de vann VM 2006. Jag trodde stenhårt på dem igår. Men vad hände? Jag skrek mig hes framför teven, såg hur de sakta men säkert massakrerades av de där orangeklädda jävlarna. Och Luca Toni såg mer och mer uppgiven ut. För att inte tala om Cannavaro. Fan, FAN Cannavaro att du inte kan spela.

Jag är inte nöjd med situationen. Jag vill ha vidare mitt Italien från gruppspelen. Så nu JÄVLAR ser ni till att spöa Rumänien och Frankrike med marginal. Annars vet jag inte vad jag tar mig till.

en dag fylld av bra saker.

Jag köpte biljetter till Robyn och Nationalteatern.

Jag köpte en snygg Stones-skiva med tryck på själva skivan. Jag är helt såld på såna saker. Jag vet, jag är en tönt. Men jag kunde inte motstå. Ett billigt samlarobjekt som jag kommer vara stolt över längre.

Jag har börjat tänka på sommarens läsning. Många böcker ska hinnas med. Förra sommaren läste jag 15-20 stycken. I år ska jag börja läsmaraton med att grotta ner mig i Tjechov, ryssarnas ryss.

Jag ska även läsa dessa två. De är fyllda med bilder, men klart man behöver lite bilderböcker som omväxling från gamla hederliga Sveriges Rikes Lag.

Och ikväll ska jag ut igen. Livet leker så jävla bra när det är sommar.

juristhora.

Jag ställde mig häromdan i kö på Lapidus nya bok (ja, jag borde sluta vara en sån jävla juristhora) på bibblan. Det var absurt att se min köplats. Nummer TVÅHUNDRA: Jens Lapidus är verkligen ett guilty pleasure för många. För ingen erkänner att de läser honom. Men uppenbarligen vill 199 pers läsa den nya och kritikersågade boken. Så även jag. Men det är nog mest för att Jens är sjukt snygg - en inte alltför vanlig företeelse inom juristvärlden, andra bra exempel må vara Thomas Bodström samt ett antal icke nämnda jur studs som man stött på under åren. Dock räknas Björn Sandin inte till denna skara. Men summan av kardemumman är helt enkelt att alla som såg Jens Lapidus på omslaget av KING nyligen måste hålla med mig. Vilken karl. Och jurist och allt. En jur studflickas våta dröm.

Okej. Nästa punkt på dagordningen. Man ska inte dricka. Yeah right. Jag hatar som bekant öl, men trots det lyckades jag med bedriften - ja, det är en bedrift när man är jag - att trycka i mig tre öl under loppet av 2 timmar. Det är inte riktigt min favoritsysselsättning, men ändå. Min konstiga dricka-öl-min försvinner efter den första ölen. Under drickandet av den första ölen ser jag dock ut som en tös som bitit i det sura äpplet. Eller i en citron. Eller proppat in en näve rönnbär i käften. Fy fan.

Trädgården upphör aldrig att förvåna mig. Man träffar allt och alla. Det är helt sanslöst att en person i min ålder har sitt tredje barn snart, men å andra sidan kommer väl alla andra 80talister få hänga på fertilitetskliniker eftersom alla kom på försent att de egentligen borde skaffat barn för åtta år sen. Men det verkade bra. Och söta är ungarna. Som fan.

Mot nya storverk! Mot metoder att bota baksmällan.

catten KISSes you.

Åh. Jag vet vad alla recensenter sagt. Men det ger jag blanka fan i. Jag var lyrisk igår över folkfesten på Stadion. Visst, det var inte felfritt. Det var inte helt smärtfritt att inte få höra Heaven's on fire, men vafan. I was made for loving you och Strutter och I love it loud räcker långt de med! Jag har drömt om att se KISS i väldigt många år. Klart jag var en av de som skaffade biljetter innan de tog slut på 20 minuter. Jag är såld på eldsprutande demoner, linbanor ut i publiken, roterande fyrverkeripjäser runt Peter Criss ersättare vid trummorna. Sure, de kunde haft sin egen sminkning och bla bla bla. Men jag är nöjd ändå. Mer platåskor åt folket, mer svängiga och intetsägande refränger. Mer allt! MORE IS MORE, så att säga. Ett uttryck som sammanfattar gårdagens masspsykos ganska väl.

En eloge ska även ges till de 14-åriga killarna i Crooked X från Oklahoma som kan bli stora inom metal om de redan låter såhär. Visst, det låter snott från Maiden och alla möjliga, men killen har en röst som låter mer manlig än vissa 30-åringars någonsin kommer låta, och om de låter såhär bra vid 14 års ålder vill jag inte ens tänka på hur de skulle kunna låta om sisådär fem år när de utvecklats mer och slutat planka Maiden och Metallica. Grymt.

Happypill med Anton Körberg på trummor var däremot vidrigt, och tönten som sjöng pratade engelska med ett Stadion fyllt av svenskar. Ja, visst, han kanske var från USA eller så, men han BOR här och borde prata svenska. Löjligt, dåligt och jag undrar fortfarande vem som skulle vilja köpa en Happypill-tröja där den hängde bredvid alla KISS-attiraljer. Inte jag.