Nu är jag faktiskt irriterad. Jag är trött på att träffa killar som jag höjer till skyarna och som jag börjar låta mig själv tycka om, för att sedan få en smäll och falla ner på jorden igen med blodiga knän. Som Aerosmith en gång sjöng, falling in love is so hard on your knees. Jag är jävligt less på att träffa dessa "perfekta killar" som jag till en början bara vill hitta fel på för att de "inte är lika bra som den förre", för att sedan till slut tillåta mig själv tycka om dem (den initiala fasen är en skyddsmekanik, ett byggande av en mur för att jag ska slippa bli sårad när de väl lämnar mig - något som jag utgår från att de alltid kommer göra). Detta leder i sin tur till att jag bygger mer och mer hat gentemot killar, och för varje gång jag träffar en ny så är min skyddsmekanik starkare än sist, och jag har ännu svårare för att verkligen ge mig hän och se om det finns något att vinna. Jag är så rädd för att förlora, för att vara den som ännu en gång går ur det hela med en känsla av tomhet och ensamhet och undra varför jag inte dög, att jag till slut inte ens vågar se om det finns något att vinna i det hela. Jag vågar inte visa mig sårbar, inte ge mig hän eller visa hur jag känner.
De enda killar jag älskar helt och fullt är de som är mina vänner., dem släpper jag gärna in och pratar med om det mesta De är fina människor, de ställer upp och de är gulliga. De är egentligen såna killar som jag borde falla för, men det händer såklart inte. Jag har ofta tänkt att "varför fan är det inget mellan oss två?" när det kommer till vissa manliga bekanta, men nä nä, jag väljer att falla för de där killarna som provocerar mig med sina åsikter, de som älskar att retas med mig (snudd på sårar mig medvetet), de som dricker och knarkar, de som i grund och botten hatar kvinnor, de som beter sig underligt och svänger från det ena till det andra på en sekund. Jag förstår inte varför jag har det här destruktiva beteendet.
Kanske är det för att jag är en prydlig, ordningsam stadstjej som under hela mitt liv haft höga krav på mig själv och som lider av prestationsångest, jag vill vara perfekt och duktig, vara andra till lags. Kanske är det därför som det lockar mig så mycket att vara med någon som visar helt andra sidor, någon som inte är lika präktig. Någon som lever lite farligt, någon som kan trycka ner mig precis lagom mycket för att mina svaga, destruktiva sidor ska vakna till liv och klamra mig fast hos den här personen. Hur ofta har inte killar sagt till mig att jag är lite puckad, lite dum? Och varje gång ler jag som en flicka och tänker att "Nä, jag är ju faktiskt inte så smart. de är mycket smartare än jag". De skämtar om när jag kan tänkas ha blivit av med oskulden, det tippas ofta på 13 eller 14. Herregud. Och jag ler och håller käften. Jag är som en varg i flocken som lydigt lägger sig på rygg för alfahanen och visar sig i underläge. Jag går snabbt från skyddsmekanism och murar till att total undergivenhet. Och jag skulle göra det igen. Det är så jag funkar. Det är såna killar jag gillar. Mitt ex måste ha varit ett undantag där. Men ändå inte. Det är fortfarande en fråga om att jag kände mig så jävla dum. Jag var aldrig smart nog, jag var ingenting. Det spelade ingen roll att du sa till mig att jag var det. Jag tror inte på det. Jag behöver en bra kille. Men det känns väldigt avlägset att jag skulle träffa en sådan. Och ännu mer avlägset att jag skulle falla för denne karl. För bra killar tycks ju inte vara min grej.
To all the men I've loved before...
Och mest av allt till er som jag fortfarande älskar - ni är underbara människor! (Min misandri och rädsla till trots.)
De enda killar jag älskar helt och fullt är de som är mina vänner., dem släpper jag gärna in och pratar med om det mesta De är fina människor, de ställer upp och de är gulliga. De är egentligen såna killar som jag borde falla för, men det händer såklart inte. Jag har ofta tänkt att "varför fan är det inget mellan oss två?" när det kommer till vissa manliga bekanta, men nä nä, jag väljer att falla för de där killarna som provocerar mig med sina åsikter, de som älskar att retas med mig (snudd på sårar mig medvetet), de som dricker och knarkar, de som i grund och botten hatar kvinnor, de som beter sig underligt och svänger från det ena till det andra på en sekund. Jag förstår inte varför jag har det här destruktiva beteendet.
Kanske är det för att jag är en prydlig, ordningsam stadstjej som under hela mitt liv haft höga krav på mig själv och som lider av prestationsångest, jag vill vara perfekt och duktig, vara andra till lags. Kanske är det därför som det lockar mig så mycket att vara med någon som visar helt andra sidor, någon som inte är lika präktig. Någon som lever lite farligt, någon som kan trycka ner mig precis lagom mycket för att mina svaga, destruktiva sidor ska vakna till liv och klamra mig fast hos den här personen. Hur ofta har inte killar sagt till mig att jag är lite puckad, lite dum? Och varje gång ler jag som en flicka och tänker att "Nä, jag är ju faktiskt inte så smart. de är mycket smartare än jag". De skämtar om när jag kan tänkas ha blivit av med oskulden, det tippas ofta på 13 eller 14. Herregud. Och jag ler och håller käften. Jag är som en varg i flocken som lydigt lägger sig på rygg för alfahanen och visar sig i underläge. Jag går snabbt från skyddsmekanism och murar till att total undergivenhet. Och jag skulle göra det igen. Det är så jag funkar. Det är såna killar jag gillar. Mitt ex måste ha varit ett undantag där. Men ändå inte. Det är fortfarande en fråga om att jag kände mig så jävla dum. Jag var aldrig smart nog, jag var ingenting. Det spelade ingen roll att du sa till mig att jag var det. Jag tror inte på det. Jag behöver en bra kille. Men det känns väldigt avlägset att jag skulle träffa en sådan. Och ännu mer avlägset att jag skulle falla för denne karl. För bra killar tycks ju inte vara min grej.
To all the men I've loved before...
Och mest av allt till er som jag fortfarande älskar - ni är underbara människor! (Min misandri och rädsla till trots.)
1 kommentar:
Jag försökte slentrianragga lite via din blogg, men då hade du någon ny på g, och är det något jag har vant mig vid genom livet är det att bli vald sist...
Skicka en kommentar