Fast det här är inte en aktuell biofilm dock, utan en film som sänds på Cinemateket. Scenen är ur filmen Blue Velvet av David Lynch, och jag såg den igår. Mannen som stod bakom Twin Peaks har gjort många underliga filmer...jag minns Mulholland Drive och att jag var som ett frågetecken efter att ha sett den. Jag hade ångest hela fredagskvällen när jag var hemma hos en vän för att fira en annan kompis födelsedag. De flesta gästerna var högst tveksamma till att välja Blue Velvet som dejtfilm (ja, jag är väl dum i huvudet, men samtidigt måste jag leva upp till att vara den här populärkutlurella tönten som jag utgivit mig för att vara) och instämde i mina ångestkänslor. Okej, det var en jobbig film ibland. Men ändå väldigt bra (och helt klart mer begriplig än Mulholland Drive, i mitt tycke). Huvudsaken är i varje fall att jag överlevde det hela. Och jag trodde att jag inte skulle vilja träffa honom igen. Men nu har jag omvärderat det där och känner den totala motsatsen. Jag börjar bli lite förtjust. Detta trots vissa frågetecken och så vidare... Men samtidigt är jag så skeptisk nuförtiden, att jag knappt vågar känna efter om jag känner något för någon. Med tiden har jag fått för mig att det inte går att lita på någon...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar