virvelvindar.

Jag är förvirrad. Gårdagen tillbringades på fin restaurang mitt på Stureplan där jag (såklart?) blev bjuden trots att jag gärna hade betalat för mig. Sen slutade jag i en soffa under de underbara kristallkronorna på Berns, där jag trivs som fisken i vattnet och alltid undrar varför jag inte går dit oftare. Inte ens där fick jag betala för varken vad jag själv eller herrn i fråga drack. Jag ställer mig mycket tveksam till sånt här, eftersom jag inte vet om jag ska anse mig köpt eller inte. Jag har dock inte känt av några motprestationskrav än. Och samtidigt är det väl en trevlig gest. Men jag är den typen av brud som gillar att veta var jag står och kunna betala för mig själv och stå på egna ben i allmänhet. Visst har jag blivit bjuden förr, men då har det varit ett ömsesidigt utbyte i längden. Och jag har då aldrig varit på en andra dejt där man faktiskt gick ut och åt middag tillsammans. Jag tycker det är jobbigt som fan. Alldeles för seriöst för en dotter av rock 'n roll. En sån som dricker vin och öl för att få bort ångesten över att behöva sälja in sig själv hos någon annan. Med mitt kvasi-ex tog det väl 3,5 år innan vårt umgänge övergick från ölkväll med benefits, till att bli ett otvunget umgänge med promenader på stan, klädesletande, luncher och middagar både på restaurang och hemma. Men så hade vi väl kanske världens konstigaste relation till varandra. Och jag kommer tyvärr alltid hoppas på att det ska bli vi. Mitt hjärta har av någon anledning en plats reserverad för dig, för alltid skulle jag tro. Men den här nya stjärnan är alltså inte helt fel. Söt och trevlig, kanske lite olik mig, men det har inte hindrat mig förr. Och faktiskt är det mig helt främmande att träffa någon som är trevlig och som inte behandlar mig som skit. I ett halvår träffade jag en kille som jag, som konstaterat, betyder och har betytt väldigt mycket för mig, och som jag vill ha kvar i mitt liv. Men han behandlade mig som skit. Han visste mycket väl hur jag kände och att jag hade gjort allt för honom, och han utnyttjade att jag alltid fanns där. Men inte fan kunde han svara när man hörde av sig, inte fan hörde han av sig frivilligt för att fråga hur JAG mådde. Jag minns när jag åkte hem med honom efter en utekväll, när han var så fruktansvärt full som han ofta blev, och vi stod i hallen och han vinglade sig mot mig och sa "Babe. Jag behandlar dig som skit." Jag hade gråten i halsen och svarade "Jag vet." medan jag tittade på honom när han tog av sig sina skor och vinglade runt. Fy fan.

Nog för att han hade sina stunder (annars skulle jag inte känna som jag gör för honom), men han behandlade mig aldrig väl. Jag vet det. Även om han var generös och kunde visa sidor av ömhet, så var han ofta kall och svår att nå. Därför är det konstigt att överhuvudtaget träffa någon som verkar vara trevlig och annorlunda från det här, jag trodde alla killar var sådär. Såklart kan jag inte bedöma det än, men bara det faktum att få ett trevligt svar på ett sms och en middag som inte innefattar "ska vi gå hem till mig och ligga nu direkt då?" är som en ny värld i jämförelse med honom.

Men jag har inte mycket till övers för män. De är så många som sårat mig genom åren. Jag tassar framåt med myrsteg här i livet.