Jag gillar nästan att vara småsjuk. För då får jag den där otroligt heta hesa rösten som är heeelt sjukt oemotståndlig och som jag önskar att jag alltid hade. Dessutom är den galet snygg att sjunga till remixen av Freddie Mercurys Living on my own (I don't have no time for no monkey business! I get so lonely, lonely, lonely - yeah!). Men helt enkelt, den som ändå alltid fick låta såhär. Lite raspig och basig. Ungefär som Nico, fast utan den tyska brytningen. Aaah, wat a klaaan. Nej Freddie, nu åker du ut. Nu ska det lyssnas på All tomorrow's parties. And I look forward to them.
Jag vill köpa mig lite kläder. Esprit, Benetton samt Acne känns mycket lockande att botanisera i just nu. Det är en fråga om prioritering. Mp3-spelare vs. Kläder. Shit, it's gonna be a helluva swelluva match.
Jag fick lite VHS av min mors kollega igår, hon skulle ha slängt dem annars. Jag känner mig så otroligt old school som tackar och tar emot tre underbara filmer: Trainspotting, Cocktail och Amadeus. Dock på VHS, alltså. Det är så charmigt. Jag älskar de där stora, klumpiga banden. Det är nåt visst med dem, helt enkelt. Och sen är jag ju en förespråkare av old school. Jag menar, när skulle jag föredra CD-versionen framför den hederliga Sticky Fingers-lp:n med ett riktigt blixtlås? Skulle jag hellre ta på mig ett par stuprör från idag, om jag lika gärna kunde ta ett par från sent 70tal? Skulle jag slänga mina exkvisita hippietunikor från 60talet för att istället bära HM:s trams? Nej, jag skulle inte tro det. Jag älskar det som en gång varit. Kalla mig bakåtsträvare, jag kallar det nostalgi. Kalla mig envis, jag kallar det för stilfullt. Det var bättre förr. Därmed basta.
Jag vill köpa mig lite kläder. Esprit, Benetton samt Acne känns mycket lockande att botanisera i just nu. Det är en fråga om prioritering. Mp3-spelare vs. Kläder. Shit, it's gonna be a helluva swelluva match.
Jag fick lite VHS av min mors kollega igår, hon skulle ha slängt dem annars. Jag känner mig så otroligt old school som tackar och tar emot tre underbara filmer: Trainspotting, Cocktail och Amadeus. Dock på VHS, alltså. Det är så charmigt. Jag älskar de där stora, klumpiga banden. Det är nåt visst med dem, helt enkelt. Och sen är jag ju en förespråkare av old school. Jag menar, när skulle jag föredra CD-versionen framför den hederliga Sticky Fingers-lp:n med ett riktigt blixtlås? Skulle jag hellre ta på mig ett par stuprör från idag, om jag lika gärna kunde ta ett par från sent 70tal? Skulle jag slänga mina exkvisita hippietunikor från 60talet för att istället bära HM:s trams? Nej, jag skulle inte tro det. Jag älskar det som en gång varit. Kalla mig bakåtsträvare, jag kallar det nostalgi. Kalla mig envis, jag kallar det för stilfullt. Det var bättre förr. Därmed basta.
Och Stockholm har börjat mörkna utanför fönstret. Känns hårt. Men det är från och med idag mars, och jag ser det som en invit till våren. Så om du hör mig vet du att du är ytterst välkommen. Vi väntar alla på dig; vi har till och med redan börjat skymta vårkollektioner och fantisera om det där gröna gräset som man snart kommer att kunna sitta i. Åååh. Kärlek.
PS. Stureplan är tyvärr mer än en vägkorsning för mig. Men Virtanen är en mycket rolig man, och han har rätt i det han säger. Trots detta kan man väl inte helt exkludera Stureplan från sin roll som Stockholms hjärta, på ett sätt. Men vad är väl egentligen hela Stockholm, om inte en vägkorsning i världen där det säljs sprit för att döva den svenska avundsjukan och för möjliggöra att man tillfälligt skakar sig ur jantelagens klor?
1 kommentar:
Stackare, det ser mörkt ut (tss). Men det blir faktiskt ljusare, mycket ljusare. Det är typ ljust tidigt på morgonen, vrider vi bara om klockorna så blir det vååår.
Jobbet var telefonintervjuare, på Sturegatan. Och det är inte så att Stureplanfolket är jobbigt (jag slutade nio, så DÅ är de iaf inte jobbiga), det är bara hela stället, stämningen, de flådiga butikerna. Men det blir inget jobb där för mig. Insåg idag att jag ville, reste mig upp och gick en kvart innan sista provpasset var över. (Hade nog kunnat klara min kvot och få jobbet - innan jag insåg att jag verkligenverkligen inte ville göra det - för om man har den inställningen kan man inte övertala folk att svara på dumma frågor på telefon). Är jag dum?
Skicka en kommentar