I want your loving and I want your revenge, you and me could write a bad romance!

Detta Lady Gaga-citerande måste upphöra. Det måste få ett slut! Annars går jag väl snart runt och säger att jag vill rida folks discopinnar.

Och Telephone-videon är mig en gåta. Man flörtar vilt med Kill Bill och Thelma och Louise-historier.



Och i Videophone flörtas det med Reservoir Dogs istället. Hmm.

Fit but you know it.

The friend of a friend of a friend.

Ja, inte riktigt så. Men het som fan är han. Och nu dök Tom Waits "I hope that I don't fall in love with you" upp i min slumpade spellista. Falling in love just makes me blue.

Imorgon vid denna tid är jag en fri kvinna. Halvterminstenta nummer ett för i år är ett minne blott då. Och då ska jag belöna mig själv med något. Antagligen Bioshock på kvällen (min kompis kommer inte bli av med mig nu. Eller, det har ju faktiskt inte gått att bli av med mig de senaste femton åren...) och sen på fredagen och lördagen ska jag göra Stockholmsnatten osäker. (Ja, en överdrift. Men ändå!)

Now it's closing time. The music's fading out. Last call for drinks, I'll have another stout. Well, I turn around to look at you, nowhere to be found. I search the place for your lost face, 'cause I'll have another round. And I think that I just fell in love with you.

Where is my mind?

Marla Singer: "Tyler, you're the worst thing that ever happened to me."

Marla Singer: "You're doctor Jekyll and mr Jackass."

Marla Singer: "You fuck me, then snub me. You love me, you hate me. You show me a sensitive side, then you turn into a total asshole. Is this a pretty accurate description of our relationship, Tyler?"

Narrator: "You met me at a very strange time in my life."

Fight Club är helt otrolig. För varje gång jag ser den, desto mer älskar jag den. Allt som man inte förstod första gången är så självklart och så skickligt gjort andra eller tredje gången man ser den. Jag älskar den. Och Marla Singer är allt jag vill vara. Helena Bonham Carter kan omöjligen göra en excentrisk rollkaraktär orättvisa.

Nu borde jag lyssna på Pixies och äta glass. Tisdagsnöje supreme, såhär lagom inför en stor tenta.

Be my baby.

Det var ett tag sedan jag orkade skriva sist. Jag har dränerats min energi och jag försöker tentaplugga, utan några större resultat. Men vad fan, det här är ju inte hela världen. Det man har vid sidan av, kallat livet, är faktiskt lite viktigare. Ikväll ska jag unna mig en filmkväll och hoppas att jag kan slappna av lite i gott sällskap utan att tänka på tentor och andra jobbiga saker som försiggår i mitt huvud och som mina kära vänner fått höra mycket om senaste tiden. Jag ska i alla fall få träffa en liten katt (Murre, oroa dig inte, du äger mitt hjärta) och ta mig till nya delar av staden. Upptäcktsfärd! Och nu, en klassiker av Ronettes som gått på högvarv i mina små datoranslutna högtalare senaste dagarna. (Vilket även Shirelles Will you still love me tomorrow? gjort) Motown är lika genialiskt då som nu.

The night we met I knew I needed you so
And if I had the chance I'd never let you go
So won't you say you love me
I'll make you so proud of me
We'll make 'em turn their heads
Every place we go

and i'll sing in your ears again.

Min vecka är hysterisk. Det händer för mycket, men det är inte jag som tar den största smällen just nu.

Allt. Blir. Bra.

Så är det. Och nostalgin med britpop tar en tragisk vändning.

kate moss, schkate schmoss.

Ja, likheten är ju verkligen slående... (Ett uns av ironi hade hörts i detta konstaterande om jag talat högt istället för att plita ner detta på ett tangentbord) Men varför klaga. Dohertys gamla flamma är trots allt vacker. Och jag pluggar dåligt och ska verkligen lägga på ett kol nu.

högstadienostalgi.

Helgrequiem.

Helgen börjar alltså på fredagkvällen, såklart.
På Spåret och trötthetskoma inledde det hela, samt ett hurtigt danspass på fredagen. Ett medelpass jympa på lördagen fick avsluta träningsveckan (3 ggr/vecka!) och leda till lördagens trevliga kvällsaktivitet med oväntat stor middag hos Daniel (9 pers!) med efterföljande utgång (dock var jag trött pga uppstigning kl 07 ungefär av någon underlig anledning, samt tvättstugedonande under dagen). Söndagen avrundade helgen med fika med Adam (alldeles för längesen, måste hänga oftare!), telefonsamtal med Sofia (åh, vi kvinnor, så vi ältar och analyserar och drabbas av hormonsvängningar) och strykning.

Ja, jag finner strykning väldigt avslappnande och avkopplande. Det är nog min favoritsyssla. Ja, vad gäller hemmet alltså. Såklart har jag andra saker som jag finner mer stimulerande, om vi ska tala om sysslor överlag. Det vore väl tragiskt att lista strykning som nummer ett på den listan, måste jag säga.

Den stora grand finale på helgen blir nattens Oscarsgala eftersom jag är så töntig att jag brukar se den varje år. Ja. Det är en orgie i onödigt utslängda pengar, dåligt skrivna skämt och tårfyllda tal med tack till Gud för framgången. Men av någon anledning gillar jag det. Slå mig för det, gör det då.

Dagens vackraste: