It could have been any guy.

Ja, kanske det.



Ett stycke trevlig musikhistoria är det i vilket fall. Jag har senaste dagarna grottat ner mig i kvinnliga sångerskor som jag inte lyssnat på sedan väldigt länge. Högtalarna blir varma av Melanie, Monica Zetterlund, Skeeter Davies och Carole King. Den underbara Carole King, som skrivit så otroligt många sångtexter och verkligen borde ha cred för det. Ja visst, det är väl många plastiga achy-breaky-heart-texter från 60-talet, men det var schysst ändå. Ta I feel the earth move, så fattar du vad jag menar.

Idag hände något underligt på tunnelbanan. Två spansktalande killar, strax över min egen ålder, står och pratar bredvid mig. På svenska förs konversationen. Helt plötsligt hör jag en av dem säga "Tiene buenas piernas, no?", varpå den andra nickar och den förste säger att "man skulle inte ha något emot att klämmas mellan dem". Jag står förstenad och tittar runt och undrar om jag just hört rätt. Det finns några fatala brister i hela detta beteende.

1) Jag har inga exakta siffror på hur många som förstår spanska just i Sverige, men rent globalt sett är mandarin det största språket, följt av spanskan, och först efter detta dyker engelskan upp. Med andra ord; oddsen att någon i din närhet förstår vad du säger är relativt stor.
2) Det är inte okej att på tunnelbanan på machovis göra mig till ett litet objekt i tajta jeans på tunnelbanan.

Tyvärr var jag så chockad att jag inte fick ur mig ett knyst, och när jag väl samlat mod till det hade det väl gått circa tre minuter och då kändes det ju lite knäppt att säga något vid det laget. För att nu lätta upp stämningen lite väljer jag att skänka eftervärlden ännu ett klipp, ett odödligt sådant. Skrattar man inte åt det här så har jag ingen räddning för er vad gäller humor. Så enjoy.

La renaissance

Det var mycket länge sen som jag gav ifrån mig ett livstecken här. Kanske för att jag ledsnade på "bloggens" existens överhuvudtaget och kände att jag inte orkade med att höra om "bloggosfären" på Aktuellt och undra varför det blivit så hysteriskt med bloggar. Jag ogillar egentligen fenomenet, men samtidigt tycker jag att det är trevligt att läsa om mina vänners upptåg, trots att det i de flesta fall såklart är roligare att höra direkt från dem vad som händer istället för att få det kanaliserat via internet. Men i en tid av multikommunikation kan jag lika gärna utnyttja både det verkliga livet, sms, telefonsamtal och internet. För internet var inte bara en fluga, som politikern Ines Uusman en gång för tretton år sen trodde.

Jag läste tidigare idag en kommentar av åsiktsmaskinen i PåStan, där det klagades på hur unga ofta niar människor. Själv blir jag ofta niad av en person i en affär jag ofta besöker. I början trodde jag att hon kanske varit utomlands och vant sig vid "hövligheten" (snarare påtvingad respekt och rädsla i ett hierarkiskt samhälle?) men jag tror bara att vissa människor tror att det är bra att nia folk. Kanske är det trevligt. Men med tanke på att du-reformen tågade in i svenska samhället för en herrans massa år sen tycker jag att det borde få vara nog nu. Visserligen niar just den personen alla, så det är åtminstone...rättvist eller vad man ska säga. Men kontentan är helt klart att åsiktsmaskinen har rätt. Lägg av att nia folk. Det är nästan otrevligt och man känner sig distansierad från den andra personen. Jag är "du" med alla, precis som alla borde vara "du" med mig. Det finns inget värre än att se intervjuer med kungen eller kronprinsessan och höra personen som intervjuar säga "Och vad tycker kronprinsessan om det?" eller dylikt. Herregud, vi lever i ett demokratiskt 2000-tal i Sverige och vi kan väl kalla folk för du eller säga deras namn åtminstone. Nej, usch. Den här gången har åsiktsmaskinen rätt. Sen är det en helt annan sak att vi inte borde ha ett kungahus, men det är en diskussion som inte ens är värd att ta.

Sommaren har tillbringats med många böcker och jag har en ständigt växande lista på vad som ska läsas. En dålig vana jag har är att parallell-läsa böcker och därför bli lite förvirrad i mitt läsande. Ett besök på biblioteket vid tillfälle i veckan borde ladda upp mitt nuvarande bibliotekslager till en totalt 5-6 böcker. För tillfället ligger tre stycken här och skräpar. Att läsa kan åtminstone få en att glömma allt som är jobbigt ett tag. Kanske inte länge, men åtminstone ett tag. För som Denis Leary en gång sa, life's gonna suck when you grow up, it sucks pretty bad right now. Och ingen, med undantag för möjligtvis Steve Martin, kan leverera komiska sånger på det sätt som Leary kan. Och ingen kan skicka lika roliga sms som Lisken (ha!) på en tråkig lördag.

Så nu antar jag att jag är tillbaka på banan. Eller så ändrar jag mig. Vem vet. Inte Lisa Ekdahl i alla fall.

Årslistan 2008

Årets film:
The Dark Knight

Årets artist:
Bruce Springsteen

Årets grupp:
N*E*R*D – en efterlängtad comeback, i mitt tycke

Årets låt:
Esta vez – Café Tacvba

Årets skiva:
Thriller – Michael Jackson (det må vara en nyutgåva, men den är så snyggt utformad med sin sleeve och låtarna håller fan för evigt.)

Årets totala musikförälskelse:
Det har blivit väldigt mycket lyssnande på Nino Rotas gamla Gudfadernmusik från första filmen.

Årets konserter, utan inbördes ordning:
Robyn, Mosebacke 16 juni
Bruce Springsteen, Ullevi 5 juli
Che Sudaka och Last Poets, 15 augusti
Leonard Cohen, Globen 15 oktober

Årets skäms-låt:
Breathing your love - Darin feat. Kat DeLuna
(Det tog mig flera månader att inse att det var Darin…jag vet inte varför jag älskar den här låten, den är inte särskilt bra ens…)

Årets TV-program:
Stjärnor på is (ja, jag ska gå in i skamvrån)

Årets TV-serie:
Nip/Tuck, always and forever.

Årets händelse:
I surrendered to love.

Årets finaste kväll:
Valborgsmässoafton i Uppsala, när jag stod på en regnig gräsplätt vid Studentvägen.

Årets tråkigaste kväll:
Kvällen efter C2-tentan.

Årets roligaste kväll:
Även här måste nog Valborgsmässoafton kvala in. Alla var där! Alla var göada! Alla var vackra! Och Economicumparken var hemskt smutsig.

Årets största lättnad:
Ett stort fett AB på en stor fet kurs.

Årets alkohol:
Campari borde drickas mycket, mycket oftare

Årets fylletics:
Det gamla vanliga; ringa och skälla på folk på fyllan och ställa dumma frågor.

Årets sms-skrivare:
Linus. Igen! Vilken kille att kvala in två år i rad.

Roligaste Trädgårdenkonversationen:
Det blev inte många trädgårdskonversationer i år, men jag minns ändå:
”- HAHA! Kolla BODENDANIEL!
- Men prata inte så högt!
- BODENDAAAANIEL! Hahahahahaha”
Samt:
- ”HAHA! OLLEBOLLE! Bodendaniels kompis! KOLLA!”

Årets fylla:
Den stod inte jag för, utan någon annan i Uppsala som bara skulle ”sova lite”,

Årets antagligen onödigaste pengaslöseri:
Biljetterna till Dr John, va?

Årets resa:
Paris! Versailles, Disneyland och katakomberna – allt i en enda liten resa. Och mycket mer därtill!

Årets nya bekantskap:
Jag har inte gjort några?

Årets bok:
Bibliotekskatten Dewey av Vicky Myron. Jag älskar Dewey!

Årets val:
Tvåsamhet eller icke-tvåsamhet.

Årets tråkigaste skolarbete:
MEN VAD TROR DU? Förmodligen att skriva 8 jävla rättsfallskoncentrat!

Årets roligaste skolarbete:
Det usla jävla rättegångsspelet var i och för sig ganska underhållande…

Årets sämsta alla kategorier:
Rättsfallskoncentrat!

Årets bedrift:
Att få ont i käken och behöva dra ut ännu en visdomstand. Denna var dock en mycket lättare historia att dra ut.

Årets sjukdomstillfälle:
Det fanns inga särskilda sjukdomstillfällen.

Årets tråkigaste bok:
Antagligen det där häftet om Rättsinformatik.

Årets fest:
När Daniel bjöd hem oss och kvällen urartade och vattenpipetobaken var drabbad av mögel eller var blöt. Minns inte riktigt.

Årets person:
Bubba!

Bibliotek

Är det något jag saknat så är det att hänga på bibliotek. Jag älskar bibliotek. När jag häromdan satte foten på biblioteket fylldes jag av ett sånt enormt lugn. Alla sitter där och läser sina tidningar, letar böcker, och småbarn samsas med 80-åringar. Jag minns när jag var liten och man knatade dit med sin klass från skolan för att alla skulle få sig en liten föreläsning om nya, bra ungdomsböcker och sådant som potentiellt kunde tänkas lockande och lånas av småungar på en tio-tolv år. Man lånade kanske Mats Wahl jävla Mötet (hur vi avskydde den jävla bokserien!)eller någon skräckhistoria. Kanske var det inte så sofistikerade lån vi gjorde, men det var bättre utbud än i skolbiblioteket. Men biblioteket var underbart. Nu är det ombyggt och ännu finare, trots den unkna luften. Och efter att ha läst om bibliotekskatten Dewey som i 19 år bodde i ett bibliotek i USA, önskar jag att även mitt bibliotek hade en röd liten katt som sprang runt och klättrade bland böckerna. För allergikerna klarar sig om det är ett så stort ställe och hyllorna är höga och därmed isolerar det allergiframkallande.

Apropå bibliotek, så glömmer jag för övrigt aldrig när läraren X skulle be oss lämna tillbaka de lån vi hade på skolbiblioteket och dessa hade gått ut. Hon ropade upp våra namn och bokens titel, och helt plötsligt säger hon "Y, du ska lämna tillbaka din bok - Sexikon." Fy fan vad jag skrattade inombords. Den där boken var ökänd efter det i vår mellanstadieklass, precis som Kropp och Knopp-boken från KP var. Vilka minnen.

Men jag ska snart tillbaks till biblioteket, det är kontentan. Inte skolbiblioteket, utan till det vanliga, statliga. Det är vackert. Det är min oas.

Guääääsch.

Det där ordet speglar mitt sinne, precis lika bra som Supercalifragilisticexpialidocious gör när jag är på ett riktigt gott humör. Men det är jag inte för tillfället. Det är exakt åtta dagar kvar till min mastodonttenta. Dock fick jag ett par biljetter till AC/DC igår, vilket på något sätt kompenserar bort det där. Tentan kan dra åt helvete, för jag kommer ändå få se Angus Young strutta runt på scenen i februari i sina shorts och med sin underbara röda gitarr (som jag för övrigt har en budgetvariant av, min underbara fina James.) Och ja, mina gitarrer har namn. När jag var fjorton kändes det som en underbar idé att kalla dem Douglas respektive James (jag tänker inte säga vilken artists namn det är...men det är ganska obvious) - eftersom B.B. King (and I am by no means comparing myself to him) kallade sin gitarr för Lucille så ville jag också kalla mina älsklingar något. Ja, jag är konstig. Men så är det!

Gårdagens misstag.

Hur puckad får man bli att man misstar sig på en MÅNAD angående när ett par biljetter till Tre Systrar ska hämtas ut? Jag är ju ganska värdelös på sånt tydligen. Krävs att det rör sig om Stones eller Bruce för att jag ska springa med eld i häcken till närmsta ställe och få ut biljetterna så jag kan känna dem i handen. Nåja, jag får boka nya biljetter. Till slutet av mars 2009. Jävligt motiverat liksom. Jag som skulle belöna mig efter tentan med den tidigare föreställningen. Nu får jag vänta mer än tre månader från det ursprungligt tänkta datumet. Åh, suck.

Och Skuldebrevslagen maler på och jag bankar in paragrafer och jag är bäst i världen. Men det är jag helt övertygad om att ni alla redan visste. Jag har dessutom haft en genuin städningsdag idag, så jag känner mig jätteduktig. Helt otroligt vad bra jag är ibland. I even amaze myself.

Note to self:

Lite mindre än 5 veckor kvar till tentan. Jävla skit.

fordringars uppkomst?

Gårdagens fråga: "är du inte rädd att någon av dina framtida arbetsgivare ska läsa din blogg?"

Svar: "nej. varför skulle jag vara det?"

Ja. Med dagens teknikhäxjakt kanske man borde vara lite skrajsen. Dags att gå igenom bloggen och rensa? Nä, då kan man ju lika gärna ta bort allt. Allt om gamla olyckliga kärlekar och allt om klagomål på juristlinjen (som jag för övrigt älskar, såklart. Trots att jag just nu skriver RK8 och är väldigt less).

Och sofes läser AB04 och jag tycker synd om henne. Vad kan vara tristare än AB04? Möjligen NL01?

Jurister - lite bättre, lite snyggare, lite smartare.

Idag har jag utsatt mig för ett besök på Juristdagarna, två gånger till och med. Detta på grund av att jag desperat trånade efter den lilla bok som Setterwalls hade i sin goodie bag, med post its och flärpar (åh flärpar, denna dyra lyxvara som är ett måste för jur studs). Gratis är gott. Men jag skäms över det hela. Jur studsen går runt med 10 påsar på varje arm. Jag ser inget annat än Cederquist-väskor blandade med Vinge-, Hammarskiöld- och Mannheimer Swartling-påsar. Det är pinsamt. Gamar som roffar åt sig allt. Och till slut föll jag för trycket och snodde åt mig några få överstrykningspennor och den där kassen med ett block och mina välbehvliga flärpar. Men jag kände äckelkänslorna välla över mig. Jag hade sålt min själ. Min stolthet var borta. Men juristerna har åtminstone egna dagar. Vi har föreläsningar med Silbersky (djävulens advokat, helt klart) och tydligen verkade det som en bra idé att bjuda in Billy Butt (!) till Juristdagarna med hans rättssäkerhetsorganisation eller vad fan det hette. Det är helt sjukt. En Billy Butt live in action som förespråkade Silbersky och att det borde vara mer action i rättssalen. OBJECTION YOUR HONOR!

Nej, nu ska jag til Leonard Cohen och njuta. Försöka glömma gamarna, de som sålde sin själv och Billy Butt i egen hög person.

Kyrkan prövar på nya värvningssätt.

http://vk.se/Article.jsp?article=219681

Ja. Jag har inte ord för kyrkans innovativa påhitt att försöka värva medlemmar genom att locka med knarkmöten. Jag ser det framför mig. Istället för det sedvanliga oblatet läggs en LSD-tablett på tungan. Snacka om möjlighet att tala i tungor efter den förnämna nattvarden.