Farväl till Katalonien.

Inte riktigt än dock, men snart. Och jag är kär i den här staden. Jag älskar människorna, stadens puls, havet och solen och luften och husen och spràket. Jag älskar den. Jag vill aldrig lämna den. Men jag màste tyvärr tillfälligt hem till vardagen snart igen och läsa tràkiga böcker och tentaplugga. Vilka hemska ord. De faller illa i munnen. Ay, estoy enamorada. Más enamorada que nunca. No te quiero dejar.

Värdsliga problem.

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/svininfluensa-i-backstreet-boys-1.968339

Det är något väldigt roligt med den här artikeln, speciellt bilden. Nick kör samma gamla pojkbandspose som för cirka femton år sedan och Howie ser lika infantilt oskyldig ut. Och min största fråga rörande detta är; vem går egentligen och ser dessa fyra avdankade pojkbandsstjärnor när de genomför sina turnéer? Jag är mycket fascinerad av detta och förstår inte riktigt att det ens finns en marknad för att turnera om man är Backstreet Boys.

Jag vet inte varför jag gillar den här låten så mycket. Den är lite som mosig gubbrock med nostalgikänsla (men vad är man nostalgisk över?) och lite sorg och lite hopp. Jag har ingen aning om varför jag gillar den så mycket. Finns ingen logisk anledning. Den är inte ens särskilt bra egentligen...

Borde utveckla Travoltas läsfärdighet i Fenomen.

Men jag har inte sett filmen, bara en avslöjande reklam för några år sen.

Ingen Philip Roth, ingen Murakami och ingen Amos Oz. Istället tolfte kvinnan av typ totalt runt hundra pristagare. (Skämmes.)

Detta resulterar i att jag tänker läsa Roth (I married a communist!), Murakami (Kafka på stranden!) och Oz (Igen? Orkar jag? Ja kanske Hur man botar en fanatiker eller nåt.) Jag skjuter Müller på framtiden eftersom jag ofta värjer mig mot att läsa själva Nobelpristagaren, av någon anledning. Innan dess tänkte jag egentligen läsa Gellert Tamas De apatiska, men jag vet inte om jag känner för 622 sidor om det just nu. Kanske blir det Kurkovs uppföljare till Döden och Pingvinen i första hand. Just nu läser jag Zolas Therese Raquin. Fint stycke naturalism det där.

Och så har jag oändligt mycket ryssar som ligger här hemma. Innan jag ens tänker tanken på Roth och dylikt borde jag ge mig på Krig och Fred, Idioten, Tjechovs noveller osv. Jag har för mycket böcker och för lite tid. Och så slutar det ju alltid med att jag knatar in på ett bibliotek och lånar med mig något, som sist En dag i Ivan Denisovitjs liv (Solzjenitsyn) och Therese Raquin (Zola). Och Pockettidningen R, som extra busslektyr. Och sen nästa gång så råkar jag få med mig något annat, kanske Harper Lees How to kill a mockingbird eller något smaskigt av Bukowski.

Varför är inte livet längre? Det gör ont i mig att besöka Stadsbibliotekets underbara Rotunda och tänka på all vacker litteratur som jag aldrig kommer hinna ta mig igenom och som jag berövas. Ska låna Neidestams Zelda snart också. Men jag gillar inte Zelda så värst mycket, iallafall inte vad jag läst i ETC hittills. Eller jo, jag gillar det väl. Men det är ingen Liv Strömqvist eller Nina Hemmingson.

Ja, jag är en tönt.

Rolig fakta som just slog mig är att när jag var liten så trodde jag att Kvinnorkan-parollen var Kvinno-orkan. Lite samma sak kanske, två sidor av samma mynt. Jag måste ha varit lite för ivrig i mitt läsande som fick det till Kvinno-orkan, antar jag.

vad är meningen med livet.

På universitetet finns papper uppsatta där det står saker i stil med "Vad är meningen med livet?" och "Vad ska man göra av sitt liv?". Jag har inte läst mycket mer än så på dessa små papper på anslagstavlorna. Men jag fylls alltid av lite ångest när jag ser de där existensalismladdade lapparna. Ja, varför finns vi? Människan kommer nog aldrig få ett svar på det, men vi får väl försöka fylla tomrummet och frågetecknen ändå. Genom att tillåta oss att älska andra människor, tillåta oss att bli älskade, genom att ge andra människor något att finnas till för och sprida glädje. Ungefär så löjligt kan det vara, men samtidigt precis så simpelt. Man kan ju lika gärna ge upp med funderingarna i övrigt, för livet är för kort för det. Och kanske finns det inte ens en given mening. Vi bara smyger omkring här på jorden en stund.

Nåväl. Det tjänar inget till att tänka på sånt. Jag orkar inte med mer ångest vad gäller skolan heller. Det är som ett litet grått moln ovanför huvudet, och min kära vän verkar känna ungefär detsamma. Det går nog över. Det tänker man alltid. Nästa fråga är huruvida Amos Oz får Nobelpriset i litteratur imorgon eller inte. Anledning till min obsession över Oz är att jag var helt övertygad om att han fick priset för några år sedan, men tydligen spelar min hjärna massa spratt med mig. Jag läste honom för några år sedan och minns att jag tyckte om det. Men det ska bli intressant att få svaret imorgon, inte minst för att se hur det är att INTE se Horace offentliggöra det. Och Gert Fylking, han är väl där i vanlig ordning?

She's a twentieth century fox.

http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2009/09/30/min-sambo-vill-gora-slut-jag-blir-helt-desperat-4872

Igenkänningsfaktor. Jag minns när jag var sisådär 14 och älskade Jim Morrison över allt annat, och varje gång jag gick på skolgården så sjöng jag i mitt huvud "She holds her head so high, like a statue in the sky", från 20:th century fox. Japp, det är inte lätt när man är ung. Nu är jag en 21:st century fox och jag ska försöka hålla mitt huvud högt. Jag är vacker, jag är jävligt smart ibland och jag är en bra människa. Bättre än många andra. Att man inte kan få uppskattning för det är en annan sak, någon annans förlust. Inte min. Inte min. Inte min. Jag tycker att en av mina bästa vänner är värd en eloge, du får mig alltid på gott humör och du strålar av glädje och hopp trots att det kanske inte är så lätt inombords. Och det hjälper dig och det hjälper mig och jag måste tänka likadant. Le åt en person på tunnelbanan, och bara det kan göra någon annans dag, precis som många vänliga människor gjort min dag lite gladare ibland. Smile, and the whole world smiles with you. Jävligt corny, men sant.

Jag insåg även idag att namnet på min blogg låter som att det är påverkat av en viss kvinnlig bloggare i Sverige som jag inte vill förknippas med. Men jag kan helt klart säga att min blogg funnits långt innan jag ens visste om hennes existens. Nåja, låt alla människor vara sig själva och göra vad de vill utan att jag ska lägga mig i med åsikter. Ahem...

Jag måste bara lägga in ett gott ord för Ettore Scola. Ja, sådär då var det gjort. Vilka små mästerverk. Italien har då verkligen givit oss många fina regissörer. Vad har Sverige? Ingmar Bergman? Jag tycker inte ens att Sjunde inseglet är särskilt bra. Höstsonaten, mja den gillar jag. Och Persona har jag inte sett än.

Nej, ska man kanske glo lite på en alldeles underbart vacker Marlon Brando nu kanske? Eller Melón Blando (Mjuk melon) som spanjorerna brukar skämta...

new age.

Ja, detta kan ju således tolkas som att det är dags för en ny tid, rent allmänt, eller att jag fallit in i vattumannens tidsålder och tänder rökelse och sjunger hare krishna, som rollbesättningen i HAIR. Hur som haver får det tolkas valfritt. Jag har idag tittat på en mycket löjlig liten lägenhet som var skrattretande, planlösningen var ju hemsk och köket icke-existerande. Jag har även promenerat bort några gram samt siktar in mig på att försöka trycka i mig X antal hemgjorda maränger ikväll med (även den av mig hemgjorda) chokladsås för att säkerställa att jag får några hål i tänderna snart, eftersom jag ändå måste rycka en visdomstand om en inte alltför avlägsen framtid och lika gärna kan slå på stort och ha trettio hål samtidigt att borra upp.

Jag tror att jag trodde att Solzjenitsyn skulle vara roligare och mer intressant att läsa. Men det är klart, en dag i ett fångläger kan ju knappast ha varit särskilt trevlig, och därför är det väl logiskt att det inte rör sig om "rolig läsning" när Solzjenitsyn berättar om det. Men rysk litteratur är högst givande. Solzjenitsyn fick Nobelpriset 1970 och jag väntar med spänning på torsdagen för att få veta om Amos Oz blir årets Nobelpristagare i litteratur. Jag kunde ha svurit på att han fick det för några år sedan, men jag måste ha mints fel och trott att han, som säkert var nominerad, var den som fick det. Jag har dåligt minne. I vilket fall är det löjligt få kvinnor (ungefär 10 tror jag) som fått Nobelpriset i litteratur (och även vad gäller övriga kategorier), även om jag visserligen gillar vad jag läste av Oz för några år sedan. Man kan även undra om någon kvinna någonsin tecknat i MAD? Och vilka kvinnliga regissörer kommer man på, bara sådär? Manliga kan jag räkna upp på tio fingrar och tio tår. Kvinnliga tänker jag mest på Mary Harron som regisserat min favorit American Psycho och Sofia Coppola (som är en usel skådespelerska dock) med sin fina Lost in Translation. Nej. Nu ska jag boka in någon rolig sysselsättning framöver. Kanske Jane Eyre, kanske en biofilm, kanske den italienska filmfestivalen, eller kanske hitta någon tönt som vill gå på Stockholms Filmfestival med mig. Och så ska jag fortsätta med mitt akvarellmålande. För jag lever! Jag är fri!

Felisk tomatkätchup.

Rör inte Pockettidningen R. Åh, varför behöva dra in stödet till vissa tidsskrifter!? Jag gillar Pockettidningen R. Liten och trevlig och perfekt tunnelbanelektyr om intressanta ämnen. Den kanske klarar sig ändå, men det är en principsak. Fy. Och på ETC hemsida hittade jag just en liten pärla; Roy Andersson gjorde tydligen en valfilm 1985 för socialdemokraterna. Lite roligt måste jag säga. Och Roy Anderssons bildspråk kan man inte ta miste på (jämför Felixreklamen).

Dränage av livslust.

Ja, såklart.
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/polanski-1.964891

Men det är alltid så. Och jag tycker ju själv att Polanski är ett geni som regissör. Men som sagt, skilja på sak och person. Och bara för att en person gjort bra saker, gör inte det att det är rimligt att lämna brott ostraffade. Jag följer detta med spänning. Och ser Kniven i vattnet nästa vecka...

Och i min iPod dök Lovefool upp idag och jag insåg där och då hur bra låten är och hur fint det är när man kan kamouflera sorgliga kärlekssånger i popdängor, ungefär som Supremes låt Where did our love go, som lika gärna skulle kunna vara en sång om lycklig, hoppfull kärlek, rent melodimässigt. Men nu är det förstås inte så. All of your promises, of a love forever more.

Att plugga drar allt ur en. All ork, all kraft, all pigghet, all livslust i slutändan. Att gå upp tidigt och sätta sig att plugga, utan någon som helst motivation för det eller någon som helst glädje kopplat till det, är rent ut sagt förjävligt. Det fanns så mycket kul med det förut. Nu är det helt apatiskt. Och alla andra får flera chanser. Men inte jag. Jag betyder ingenting nu, bara om jag kanske dör, sjöng Laleh. Jag tror jag ska tugga kex nu och fundera över om det blir Hitchcock eller Fritz Lang's stumfilmsklassiker Metropolis när jag kommer hem ikväll.