Livet är underbart ibland. Åtminstone när man känner sig som en fjortonåring som fått sin första riktiga fylla och vinglar hem i natten. Jag vet att jag är för stor för att ha såna kvällar men ibland dyker de upp ändå och man älskar dem varje gång. Man slösar för mycket pengar, man pratar med gamla kompisar och, framförallt, så dricker man på tok för mycket. Ibland gör man även bort sig, men jag tror inte att det var fallet igår. Fast vad vet väl jag, jag var som sagt ganska dyngrak. Vinglade hem i Stockholm och kände att jag inte följde gatstenarnas raka linjer, medan jag åtminstone är glad att jag inte hade fyllehicka - som vissa andra.
Priset man får betala är dock högt. Man vaknar mer eller mindre av att någon slår med en hammare på vardera tinning och man varken vill eller kan röra sig som en normal människa. Kroppen skakar och rösten är hes. Motoriken ska vi inte ens tala om. Men efter en huvudvärkstablett och en liten promenad börjar livet te sig lite ljusare. Lite.
Däremot undrar jag fortfarande över varför i allsin dar som min vita kofta är full av rödlila fläckar. Det kan ju inte vara rödvin, och jag minns inte ens att jag gått i närheten av någon som druckit det. Jag har inget minne alls av vad som kan ha hänt, och det har heller inte han jag var med under den tid av kvällen som detta bör ha inträffat. Mysteriet är inte uppnystat. Och jag tror heller inte att fläckarna kommer försvinna i tvätten. Så jag får väl köpa en ny kofta. Men det är lugnt, jag är rik eftersom jag jobbar nuförtiden. Men ikväll bär det av igen. Hur orkar jag?
Just det. Nu kom lite minnen tillbaka. De spelade ju 2D2F med Erlend Oye igår! Åh vilken lycka. Plus att gårdagens citat blir följande: (allt återberättat enligt Kajsas minne)
Kille 1: Taaack för att jag fick komma in med dej!
Jag: Ja varsågod.
Kille 2: Eh sa han just "tack för att jag fick komma in i dej"?
Kajsa: Nej.
Kille 2: Men det hade varit väldigt kul om han sagt det, eller hur?
Själv minns jag inte detta överhuvudtaget.
