Ja, vad fan är man då när man är 23? Antagligen riktigt jävla unwanted av alla.
Men en sak är säker. Jag känner mig som en fjortonåring när jag sitter salongsberusad i en soffa på ett så gott som tomt ölhak (2 andra gäster) med benen slingrade över hans ben, händer som letar, och hånglar upp honom brutalt. Fjorton jävla år gammal. Som den medelklassunge jag är som strävar uppåt vet jag att jag borde klä mig mer propert, men jag är en dotter av rock n roll som älskar äckliga ölhak och att äta pommes och bea på lokala sunkrestauranger i vilket kvarter jag än må befinna mig i. Men jag ser på män i dyra kläder och blir som en liten instabil flicka. Som den medelklassunge jag är som strävar uppåt diskuterar vi hur fort vi vill komma upp i 50 lax i månaden. Jag är en förrädare. En Quisling. Herregud, hur blev det såhär? Jag har ingen aning. Eller så har jag alltid varit en latent socialliberal brud med en extrem längtan efter att tjäna pengar. Jag låter vidrig. Men ju mer man skriver om sig själv desto mer får man veta om sig själv. Det är som ett slags självanalyseringssyfte. Eller så har jag så mycket att leva upp till eftersom jag är känd som den dryga, jag bara spär på det för jag vet att det är vad som förväntas. Som en av mina bästa vänner se om mig och hur jag tänker ang ett foto på oss två där jag ser sjukt ego ut:
"Jag är X. X är jurist. X är fucking snygg. X är bäst! Fuck the people!"
Ja, ungefär så ja... Och jag tycker om att vara fjorton. När jag blir 45 ska jag vara med i Lite Sällskap på Kanal5 och leta karlar på dansbanorna på landet. Så jävla bra. Jag kommer kunna hångla upp folk i ett tält och vara fjorton till och med då.
Men en sak är säker. Jag känner mig som en fjortonåring när jag sitter salongsberusad i en soffa på ett så gott som tomt ölhak (2 andra gäster) med benen slingrade över hans ben, händer som letar, och hånglar upp honom brutalt. Fjorton jävla år gammal. Som den medelklassunge jag är som strävar uppåt vet jag att jag borde klä mig mer propert, men jag är en dotter av rock n roll som älskar äckliga ölhak och att äta pommes och bea på lokala sunkrestauranger i vilket kvarter jag än må befinna mig i. Men jag ser på män i dyra kläder och blir som en liten instabil flicka. Som den medelklassunge jag är som strävar uppåt diskuterar vi hur fort vi vill komma upp i 50 lax i månaden. Jag är en förrädare. En Quisling. Herregud, hur blev det såhär? Jag har ingen aning. Eller så har jag alltid varit en latent socialliberal brud med en extrem längtan efter att tjäna pengar. Jag låter vidrig. Men ju mer man skriver om sig själv desto mer får man veta om sig själv. Det är som ett slags självanalyseringssyfte. Eller så har jag så mycket att leva upp till eftersom jag är känd som den dryga, jag bara spär på det för jag vet att det är vad som förväntas. Som en av mina bästa vänner se om mig och hur jag tänker ang ett foto på oss två där jag ser sjukt ego ut:
"Jag är X. X är jurist. X är fucking snygg. X är bäst! Fuck the people!"
Ja, ungefär så ja... Och jag tycker om att vara fjorton. När jag blir 45 ska jag vara med i Lite Sällskap på Kanal5 och leta karlar på dansbanorna på landet. Så jävla bra. Jag kommer kunna hångla upp folk i ett tält och vara fjorton till och med då.
3 kommentarer:
Fuck the people!
Du kanske skulle ha blivit ingenjör? Det sägs att man kan bli rik på det med, men då gjenom att tjäna sina pengar på att skapa något, istället för att tjäna dem på någon annans olycka.
Som ingenjör bör man inte heller tappa greppet om arbetarklassen helt heller, man bör ibland ta en lunch med Göran på Golvet, man tvingas liksom leva i båda världar, både i styrelsens finrum, och fabrikens mörka vrå.
tro mig, jurister m å s t e inte arbeta som djävulens advokat och tjäna på andras olyckor. dessutom kan man väl använda sin uppfinningsrikedom för att uppfinna roliga saker som vapen etc. ja fia, fuck the people! hahahaha.men jag skulle kunna bli MR-jurist t.ex. men det lär ju inte hända...
Skicka en kommentar