Devendra

Det är nog en klassisk "love me or hate me"-situation. Jag har visserligen inte stött på någon som delar min kärlek för Devendras spruckna vibrato till fullo, men däremot har jag träffat på allt fler som antingen avskyr honom eller åtminstone inte är särskilt förtjusta i honom. Jag, däremot, är fullkomligt såld. Så när karlfan släpper Smokey rolls down Thunder Canyon är det ju självklart att jag än en gång faller huvud över hälar, så att säga.

Jag saknar att inte vara lika mycket musiknörd som för några år sedan. Det var ju allt jag gjorde känns det som; letade ny musik, upptäckte nya genrer, nya artister, nya melodier, nya sätt att utrycka sig... Läste slaviskt musiktidningar, såg till att byta blandskivor med folk, diskuterade hetsigt Stones och Beatles (okej, det händer än idag) och ville att alla skulle upptäcka obskyra guldkorn som det riktiga Nirvana från 60talet, LOVEs skiva Forever Changes (och allt annat de gjort), kabarémässiga Sensational Alex Harvey Band, mysiga Dean Johnson och gnälliga Subsonics... Listan kan göras lång. Istället sitter man idag och lyssnar på allt möjligt, men inte alltför många nyupptäckter. Visst, mitt liv har blivit tusen gånger bättre sen jag upptäckte Junior Boys och Fischerspooner och otaliga andra. Men jag saknar ändå de där totala, egna upptäckterna, de där små små artisterna i Chile som plinkar på sina synthar och dansar hysteriskt på scenen. De där som jag kunde vara ensam om, och tipsa andra om. Istället för att bara behöva ta till mig allt som finns i någon annans iPod eller iTunes-spellista.

My Dearest Friend - Devendra Banhart

I'm gonna die of loneliness, I know

I'm gonna die of loneliness, for sure

I'm gonna die of loneliness, I know

I'm gonna die of loneliness, for sure

My dearest friend

You'll soon begin to love again

To love again