Jag kommer på mig själv mitt i handlingen. Det började sakteligen med mer smink till vardags. Nu upptäcker jag mig själv med gå med varje fot framför den andra, som om jag går på en lina tre meter ovanför marken, för att få en snygg gång. Upptäcker mig själv göra ögonen så stora som möjligt, en uppsyn av förfalskad förvåning, trots att solen vill få mig att kisa. Upptäcker mig själv lämna läpparna halvöppna, smått putande, efter att ha talat med någon. Jag är en produkt av samhället. Jag vet inte om jag ska skämmas över mig själv, eller över samhället. Å andra sidan vet jag inte vad som är rätt. Vem har rätt att bestämma vad som är rätt? Är en "miljötönt" till fjortis mer värd än en dito som klär sig i Savannbyxor och Buffaloskor? Jag hade velat säga ja för några år sedan.
Självklart överdriver jag detta några snäpp - jag drar upp ratten till det maximala 11, ungefär som när Spinal Tap stolt visar upp sin "speciella förstärkare". Men helt ärligt så är det ju tragiskt. Jag vet inte vad som är rätt och fel i något sammanhang längre. Ja det är en fas, men ska man skämmas över allt man gör?
Ska jag skämmas över att jag inte äter kött och fågel och nitiskt undviker gelatin och löpe, men äter fisk och använder skinnskor?
Ska jag skämmas över att det ibland slinker ner Jaffa-apelsiner i matvarukorgen?
Ska jag skämmas över att jag ibland vill vara feminin?
Ska jag skämmas över att jag tycker att Stephen King och Anne Rice är skickliga författare, trots att de tillhör den ack så tabubelagda genren skräck?
Ska jag skämmas över att jag köper märkeskläder ibland?
Ska jag skämmas över att jag köper kläder som antagligen gjorts av någon stackare med några ören i timlön?
Ska jag skämmas över att jag inte sorterar mina sopor?
Ska jag skämmas över att jag inte alltid gynnar Rättvisemärkt, eftersom de andra tésorterna som t.ex. Lipton erbjuder är "mycket roligare"?
Ska jag skämmas över att jag gillar Stureplan?
Ska jag skämmas över att jag bor i innerstan?
Ska jag skämmas över att jag inte är politiskt aktiv?
Ska jag skämmas över att jag är människa?
Vad fan är PK egentligen.
För enkelhets skull, och för min psykiska stabilitet, tror jag att det är bäst att jag med en gång bestämmer mig för att jag inte ska skämmas. Lycka till.
1 kommentar:
Man kan ju fundera över varför man skäms. Vara medveten om vad man gör, varför man gör det och vad det har för betydelse - för en själv och för andra. Det tycker jag oftast räcker (särskilt när det kommer till feminiteten).
Mer PK att gå runt och skämmas (det är väl ganska mänskligt, eller är det hundigt?) för vissa saker än att gå runt och fatta ingenting. Jag tycker iallafall inte att du är korkad.
Och ingen orkar vara ett helgon jämt. Tror de allra flesta är ganska skenheliga och skamsna. Iallafall de som inte är helt utan skrupler, eller de som är tvättäktahelgon - vad är skillnaden egentligen?
Skicka en kommentar